Altonposten, utan verkligen lör att göra bruk
deraf. Då spörsmålen angått vigtiga princip-
frågor, är det lätt förklarligt hvarföre det kar
äga ett intresse i sig sjelf att få lära känna å
sigterna derom hos en redaktion, som, enligt eger
utsago, vet hvad den vill, och som ser längr
än näsan räcker,, utan att någon illfundig plar
behöfver ligga bakom. Hvad slags illfundighe
skulle nemligen kunna ligga deruti, att mar
önskar veta Aftonpostens mening om de nor-
ska institutionerna, då denna fråga är af si
stort inflytande på diskussionen öfver den här
i landet ifrågavarande representationsreformen!
Att vi önska göra bruk af svaren, är väl icke
heller underligt; och i detta afseende lärer en-
hvar inse, att det redan har varit af vigt a
genom de hittills framställda frågorna få veta,
att Aftonposten icke tycker om två karakters
skilda kammare, fsamt följaktligen måste såsom
motsats dertill försvara enheten i grunderna för
valrätt och valbarbet, äfvensom det varit ej
mindre nyttigt att blifva underrättad, att Af-
tonposten icke vill hafva ett pabsolut, veto kam-
rarna emellan, utan ett suspensift. Då dessa
båda åsigter äro desamma som Aftonbladets,
så har ju härigenom redan vunnits det helso-
samma, att känna, det de båda tidningarna i en
så vigtig fråga stå vida närmare hvarandra, än
mången tilläfventyrs hade trott, om ej frågorna
mellankommit. Bruket af svaren är ej heller
tvetydigt; när representationsfrågan förekommer,
ger det sig sjelf.
Aftonpostens insändare förmenar på ett an-
nat ställe, att orsaken, hvarföre frågaren (Af-
tonbladet) nu rider upp på norska konstitu-
tionen, kommer deraf, att det franska spek-
taklet redan är för gammalt och icke vidare
duger att haka sig fast vid,. Detta första vi
icke rätt; ty norska konstitutionen är ju ännu
mycket äldre, än hvad insändaren behagar
kalla det franska spektäklet,, och mycket mer
har dessutom varit skrifvet om den förra. Så-
ledes kan det väl icke vara för nyhetens skull,
som Aftonbladet vidrört den saken.
Ännu på ett annat ställe framställer insän-
daren den förmodan, att Aftonbladet skulle
vilja utmåla Åftonposten såsom konservatif.
Detta är en alldeles oriktig förmodan, för hvil-
ken också ingen grund finnes i yttranden af
Aftonbladet. Vi hafve tvärtom sagt, att vi
anse Aftonposten i många stycken liberalt sin-
nad, men tillika anmärkt, att den genom vissa
utgjutelser, som vi ansett förhastade, arbetat
de konservative i händerna. Sanningen häral
visade sig ock nyligen tillräckligt af den glädje,
hvarmed Tiden upptog en af Aftonpostens ar-
tiklar: en omständighet, som Aftonposten hit-
tills teml. tyst och stilla förbigått. Detta för-
hållande har t, ex. varit orsaken, hvarföre vi
frågade Aftonposten, hvarifrån den hade hem-
tat anledningen till sin lamentation mot radi-
kalerne i Köpenhamn. Den målning, som gjor-
des af deras förfarande, måste nödvändigt för-
utsätta, att yttranden eller handlingar af dem
förekommit, som kunde rättfärdiga Aftonpostens
omdöme. Då emedlertid sådana yttranden eller
handlingar ej blifvit åberopade, och vi icke kun-
nat upptäcka något dylikt i tidningarna, samt
således måste tro att alltsammans grundade sig
på en subjektiv föreställning, d. v. s. inbillning
hos Aftonposter, om något som ej funnits till i
verkligheten, så kunde det ej vara någon öf-
verdrifven nyfikenhet att få veta, hvarifrån Af-
tonposten hemtat sina underrättelser. Vikunde
således ej heller föreställa oss, att Aftonposten
skulle blifva ond och föra ett sådant väsen öf-
ver en fråga, hvars besvarande till och med
kunde utgöra en skyldig uppmärksamhet mot
publiken. Ty om man beskyller en eller flere
för hvarjehanda egenskaper, som äro motsatsen
af berömvärda, så bör väl äfven corpus delicti,
hva på beskyllningen grundas, kunna framta-
gas. Det kan ju ej upptaga mer än en half
eller hel spalt att anföra de begärda facta och
citera källorna, och det synes innebära en hög
grad af ömtålighet, att harmas öfver en an-
modan derom, helst det vore så lätt att tysta
munnen på frågaren genom ett enkelt svar.
Det har i öfrigt berott på A. P. sjelf att
svara eller icke; men frågan är fri, säger ord-
språket.
Den insända artikeln är äfven speckad med
åtskilliga benämningar på Aftonbladet, utvi-
sande en egen artighet, såsom figur, orm, m.
m., hvilka vi efterskänka, likasom uttrycket om
att vi vilja draga tungan ur halsen på Af-
tonposten. De äro blott en fortsättning af an-
dra lika humana ordalag under en längre tid,
hvaraf blott uti de sista tio numrorna af Af-
tonposten kan sammanletas ett litet florilegium,
såsom slingerbults- och krypskytts-taktik) (se
A. P. den 7 Sept.); dialogen ur en scen på
Aftonbladsbyrån (d. 8 Sept.); talet om Åf-
tonbladistisk rabulism) (den 48 Sept.) m. m.
Vi lemna derhän, huruvida ett sådant språk
utvisar styrka eller svaghet.
Aftonpostens redaktion sjelf insinuerar i sitt
postskriptum till den insända artikeln, att Af-
tonbladet sjelft vexlat grundsatser i represen-
tationsfrågan, och att det skulle förordat flera olika
sådana, hvilket A. P. söker göra sannolikt med
anförande af några facta. Må det ursäktas oss,
om det icke är mer än jemnt, att vi anse detta
hafva från A. P:s sida skett med fullkomlig
bona fides. Utom det, att det anförda inne-
fattar efl misstag, nemligen i afseende på dok-
1or Thomanders förslag, så kan Aftonposten ej
vara okunnig derom, att då reformvännerna
voro tillsammans, uppoffrade något hvar i vissa
speciella frågor af mindre vigt sina egna tyc-
ken, för att sammanjemka dem till ett helt.
Detta måste ske i alla mera omfattande orga-
CE . 1 I I ee
mist ir. -