Altonposten, utan verkligen lör att göra bruk deraf. Då spörsmålen angått vigtiga principfrågor, är det lätt förklarligt hvarföre det kar äga ett intresse i sig sjelf att få lära känna å sigterna derom hos en redaktion, som, enligt eger utsago, vet hvad den vill, och som ser längr än näsan räcker,, utan att någon illfundig plar behöfver ligga bakom. Hvad slags illfundighe skulle nemligen kunna ligga deruti, att mar önskar veta Aftonpostens mening om de norska institutionerna, då denna fråga är af si stort inflytande på diskussionen öfver den här i landet ifrågavarande representationsreformen! Att vi önska göra bruk af svaren, är väl icke heller underligt; och i detta afseende lärer enhvar inse, att det redan har varit af vigt a genom de hittills framställda frågorna få veta, att Aftonposten icke tycker om två karakters skilda kammare, fsamt följaktligen måste såsom motsats dertill försvara enheten i grunderna för valrätt och valbarbet, äfvensom det varit ej mindre nyttigt att blifva underrättad, att Aftonposten icke vill hafva ett pabsolut, veto kamrarna emellan, utan ett suspensift. Då dessa båda åsigter äro desamma som Aftonbladets, så har ju härigenom redan vunnits det helsosamma, att känna, det de båda tidningarna i en så vigtig fråga stå vida närmare hvarandra, än mången tilläfventyrs hade trott, om ej frågorna mellankommit. Bruket af svaren är ej heller tvetydigt; när representationsfrågan förekommer, ger det sig sjelf. Aftonpostens insändare förmenar på ett annat ställe, att orsaken, hvarföre frågaren (Aftonbladet) nu rider upp på norska konstitutionen, kommer deraf, att det franska spektaklet redan är för gammalt och icke vidare duger att haka sig fast vid,. Detta första vi icke rätt; ty norska konstitutionen är ju ännu mycket äldre, än hvad insändaren behagar kalla det franska spektäklet,, och mycket mer har dessutom varit skrifvet om den förra. Således kan det väl icke vara för nyhetens skull, som Aftonbladet vidrört den saken. Ännu på ett annat ställe framställer insändaren den förmodan, att Aftonbladet skulle vilja utmåla Åftonposten såsom konservatif. Detta är en alldeles oriktig förmodan, för hvilken också ingen grund finnes i yttranden af Aftonbladet. Vi hafve tvärtom sagt, att vi anse Aftonposten i många stycken liberalt sinnad, men tillika anmärkt, att den genom vissa utgjutelser, som vi ansett förhastade, arbetat de konservative i händerna. Sanningen häral visade sig ock nyligen tillräckligt af den glädje, hvarmed Tiden upptog en af Aftonpostens artiklar: en omständighet, som Aftonposten hittills teml. tyst och stilla förbigått. Detta förhållande har t, ex. varit orsaken, hvarföre vi frågade Aftonposten, hvarifrån den hade hemtat anledningen till sin lamentation mot radikalerne i Köpenhamn. Den målning, som gjordes af deras förfarande, måste nödvändigt förutsätta, att yttranden eller handlingar af dem förekommit, som kunde rättfärdiga Aftonpostens omdöme. Då emedlertid sådana yttranden eller handlingar ej blifvit åberopade, och vi icke kunnat upptäcka något dylikt i tidningarna, samt således måste tro att alltsammans grundade sig på en subjektiv föreställning, d. v. s. inbillning hos Aftonposter, om något som ej funnits till i verkligheten, så kunde det ej vara någon öfverdrifven nyfikenhet att få veta, hvarifrån Aftonposten hemtat sina underrättelser. Vikunde således ej heller föreställa oss, att Aftonposten skulle blifva ond och föra ett sådant väsen öfver en fråga, hvars besvarande till och med kunde utgöra en skyldig uppmärksamhet mot publiken. Ty om man beskyller en eller flere för hvarjehanda egenskaper, som äro motsatsen af berömvärda, så bör väl äfven corpus delicti, hva på beskyllningen grundas, kunna framtagas. Det kan ju ej upptaga mer än en half eller hel spalt att anföra de begärda facta och citera källorna, och det synes innebära en hög grad af ömtålighet, att harmas öfver en anmodan derom, helst det vore så lätt att tysta munnen på frågaren genom ett enkelt svar. Det har i öfrigt berott på A. P. sjelf att svara eller icke; men frågan är fri, säger ordspråket. Den insända artikeln är äfven speckad med åtskilliga benämningar på Aftonbladet, utvisande en egen artighet, såsom figur, orm, m. m., hvilka vi efterskänka, likasom uttrycket om att vi vilja draga tungan ur halsen på Aftonposten. De äro blott en fortsättning af andra lika humana ordalag under en längre tid, hvaraf blott uti de sista tio numrorna af Aftonposten kan sammanletas ett litet florilegium, såsom slingerbultsoch krypskytts-taktik) (se A. P. den 7 Sept.); dialogen ur en scen på Aftonbladsbyrån (d. 8 Sept.); talet om Åftonbladistisk rabulism) (den 48 Sept.) m. m. Vi lemna derhän, huruvida ett sådant språk utvisar styrka eller svaghet. Aftonpostens redaktion sjelf insinuerar i sitt postskriptum till den insända artikeln, att Aftonbladet sjelft vexlat grundsatser i representationsfrågan, och att det skulle förordat flera olika sådana, hvilket A. P. söker göra sannolikt med anförande af några facta. Må det ursäktas oss, om det icke är mer än jemnt, att vi anse detta hafva från A. P:s sida skett med fullkomlig bona fides. Utom det, att det anförda innefattar efl misstag, nemligen i afseende på dok1or Thomanders förslag, så kan Aftonposten ej vara okunnig derom, att då reformvännerna voro tillsammans, uppoffrade något hvar i vissa speciella frågor af mindre vigt sina egna tycken, för att sammanjemka dem till ett helt. Detta måste ske i alla mera omfattande orgaCE . 1 I I ee mist ir.