Både de förtjenstfullare och svagare sidorna -hos dessa arbeten äro ej af vanlig art, och man har svårt att utfinna :motstycken dertill. Uppfinningens. nyhet och friskhet, fantasiens rikedom hafva i dessa kompositioner uteslutit den vanliga fraseologien; de så beqväma loci communes, hvartill så många tonsältare taga sin tillflykt, när iderna tryta; men förmågan att följdriktigt utveckla och disponera dessa ideer, förutsätter en öfning, hvilken hos vår författare ej alltid utvisat sig såsom tillräcklig, och i stället för klara, öfverskådliga tonbilder gifver han stundom gåtor, icke alltid lätta, men merändels sinnrika nog, för att belöna mödan: af. deras lösning. Uti det sednast utkomna häfte, som vi nu anmäla, återfinna vi samma förtjenster som villhöra de föregående, men deras brister hafva mestadels försvunnit. Äfven öfver dessa taflor hvilar merändels den dunkla, mystiska och likväl mångskiftande färg, som är Almqvists skildringar egen; men alla gestalter framträda icke dessmindre klart och objektivt, det hela bar hållning och symmetri, och till de gåtor, som här möjligen förekomma, finner en hvar klaven i sin egen fantasi, förutsatt att man eger en sådan. De 3 nummer, som detta häfte innebåller, äro hvarandra väsendtligt olika till anda och behandling. En egenhet, som författaren äfven här bibehåller, är de stundom något besynnerliga ötfverskrifterna, hvars relation till sjelfva styckena ej alltid kan inses. Detta är äfven förhållandet med Åfsked till min Fader — men om man afräknar denna egenhet, skall säkert ingen utan nöje genomgå denna komposition. Den är hållen i en meditativ, något mystisk anda, som utvecklar sig i originella, ehuru ej egentligen melodiska tongångar. Pjesen består af 3 hufvuddelar: det enkla, men sinnrika motivet med sin grundbehandling (Cmoll), hvarpå följer en mellansats i Esdur med mera utförd figuration, samt slutligen en liflig och färgrik coda, likaledes Esdur. Detta nummer är visserligen något långt, men eger, enligt vår åsigt, tillräcklig kraft och omvexling i uttrycket för att alltigenom underhålla intresset. Mellannumret utgöres af ett högst karakieristiskt nattstycke, hvars sällsamma tongångar för vår fantasi framkalla scener från vilda, kraftfulla naturfolk. Den doriska tonarten, som här merendels blifvit följd, bidrager mycket till att karakterisera Gurrhanas Dansn. Ett behagligt afbrott mot dessa båda mörkare taflor bildar den eleganta komposition, som förf. kallar Julias skärp. Detta stycke är ock framför de öfriga rikt på melodier, som i otvungna vändningar omvexla med hvarandra och, oaktadt det icke hastiga tempot, gifva det hela mycken friskhet och lif. Afven denna komposition eger originalitet, åtminstone lerinra vi oss aldrig förut hafva sett Julias skärp, om icke fordom hos hennes äldre syster, Araminta Mayn. Satsen är i detta häfte korrekt, utan att derföre utesluta vissa Almqvistska egenheter, hvartill vi ock räkna ett par längder samt en loch annan tomhet i harmonien. Vilyckönska emedlertid förf. att i behandlingen numera hafva förflyttat sig på ett mera artistiskt område, utan att i uppfinningen förlorat något af det vinstinktivt naiva, som med så mycken naturfriskhet lefver i hans musikaliska såväl som i hans litterära skapelser. —U— SA ————— LL