öet, icke lida, utan att få bjelp. Vi vilje att samhället
skall besörja, att de på det enda hederliga sätt må
kunsza erhålla sin föda, nemligen genom att gifva
dem arbete, utan att man derigenom skadar det
privata arbetet, som allena är i stånd att föda folk-
millionerna. Då det allmänna vilkoret för arbetet
tryter, då måste republiken, såsom grundad på Bro-
derlighetens stora och heliga princip, och som de
män, hvilka genom sin ställning och sina dygder
äro närmast att utbreda, men likväl nu förkasta,
icke i deras hjertan, utan i de ord, som från denna
tribun utgått ur deras mun ej lägga händerna i
kors och säga: Dö, om j så viljer, lefven om j det
kunnen. Jag vill understödja de sanningar jag
hyllar, lika mycket för deras skull som äga, som
för proletärernas skull; ja ännu mera för de förras, ty
om äganderätten försvarar sig med lagens hjelp, så
försvarar den sig ännu bättre genom sina dygder
och sina välgerningar. (Mycket bra! bra!)
Men ännu ett ord angående den känsla som lif-
var mig efter hela den rörelse som föregått i be-
greppen, under de sista två, tre månaderna, om
proletariat, arbete och äganderätt. Hvar äro vi vä
nu, mine herrar! huru långt ifrån oss och från de
nuvarande folket är icke det ädelmodiga storsinna-
de folk, som frivilligt erbjöd oss sina armar, sing
tillgångar, sitt blod, sina ansträngningar, för at!
frälsa fosterlandet, republiken och äganderätten?
Hvad bhöre vi nu förebådas fråa dem, som uppelda
folket genom allt hvad som är lågt, djuriskt och
materielt? Hvad äfven ifrån dem, som sjelfva be-
kämpa dessa? Hvilka olyckliga ord höra vi icke
från statsekonomerna af en annan skola, om arbe-
tet och eganderätten? Icke ett ord, som vittnar
om en högre, en ädlare anda, som lyfter sig öfver
det rent, ekonomiska spörsmålet! Man skulle, ait
dömma af dem, kunna tro, att samhället i Frankrike
endast bestod af bröd och kött, och att hela frågar
blott vore, att ingen skall vara starkare än hans
granne, och enhvar anvisas en afmätt plats. Detta
är en grof och förkastlig materialism, som aldrig
kan föra till stora mål. (Utbållande bifallsrop.) Lå-
tom historien icke få att säga om oss: hvar hade
franska nationen, idernas folk, gjort af sin anda
i den tiden? Hvarthän flydde den andans ingif-
velse, som tillhörde den stora revolutionen och
dess odödliga diskussioover? Låtom historien icke
kunna svara: ,Jag ser ingen själskraft, blott elän-
diga tal, som rig:as emot andra likaså eländiga.
Jag hörer blott talas om dricka och äta, beröfva
och bevara, anfalla och försvara; icke en -tanka
höres uttalad, som öfverskrider kontorens dörrtrö-
skel! I sanning, det ser ut, som om vi kunde
ombyta orden frihet, jemlikhet och broderskap
med orden sälja och köpa. (Djupt intryck.) Vilje
vi längre låta oss bedragas? skola vi forifara att
nedsätta oss i Europas ögon och efterverldens? Nej:
Nej! låtom oss vända åter till februarifolkets ädla
andelyftning! Jag tror på den franska andans gu-
domliga kraft! Jag vet att den för ögonblicket isats
af en panisk skräck? Men den skall äter erhålla
sin rörlighet. Man angriper mig med sofismer,
men jag vill försvara mig med instinkten; folkets
anda skall åter mottaga all sin höghet och edra
själar, ädelmodet, ty j ären folkets hufvud och
hjerta. (Lifligt bifall). Låtom oss tillskrifva den
andliga, moraliska, religiösa, den gudomliga prin-
cipen, låtom oss tillegna gudomen allt, hvad vi
hafva uppnått, och för hvilket vi hafve att tacka
Gud, som ingifvit oss sin anda, och folket, som
har gifvit sitt blod ät revolutlonen och som vi alla
böra återgälda denna revolution i välgerningar.
Talaren nedsteg under lifliga bifallsrop och om-
gilven af en mängd representanter, som tackade och
lyckönskade honom.