BLANDADE ÄMNEN: oo BULLETIN FRÅN GäÄDDVIKEN. I Dagbladet för i dag läses följande berättelse om sista bataljen vid Gäddviken: P.S. Af förekomna anledningar upplyses, att fridsstörarne vid lägenheten Gäddviken, -natten emellan den 48 och 49 Augusti, voro 4 man, tre klädda i mörka kläder och en i blus; de anlände kl, 42 på natten, lägrade sig emellan sjöstranden och ladugårdshusen bland träd, buskar och nedbrutna qvistar; de nedbröto ett staket och började lossa skott. Genom dessa manövrer tycktes deras uppsåt och ärende vara att narra mig ur manbyggningen fram på gräsplanen, framför deras läger, der jag lätt kunnat blifva fälld; men som jag ej hade lust att nedskjuta eller nedskjutas, lät jag dem ostördt ligga och öda krut; kl. !, till 3 nalkades de manbyggningen. Jag tillsade dem då genom en fönsterglugg, att aflägsna sig, vid äfventyr att blifva nedskjutna. Som de ändock ej aflägsnade sig, fruktade jag att de hade någon mordbrandsanläggning i tankarna, och gjorde derföre, jemte öfriga i bos ringshuset varande personer, ett utfall, aflossade dervid 2 lösa skott, för att dels visa, det äfven jag var försedd med eldvapen, dels för det vi, skylde af krutröken, lättare skulle kunna intaga förskansningar i trädgården bakom buskar och träd; då de hörde, buru jag med ljudelig stämma anordnade försvaret, så att de skulle, med tillkallad bjelp, blifva kringrända, kastade de en mängd stenar i det träd, hvarunder jag. stod. Då jag ej deraf lät skräma mig från min intagna plats, der en med varghagel laddad dubbelbössa framstack mot de anryckande — hvilken de vid den började gryningen måhända observerade — retirerade de till skogsbrynet, och sökte, sedan de fått skygd, genom skällsord om feghet, narra mig inom skotthåll på den mellan skogen och trädgården varande lilla ängen. Detta försök lyckades ej, och de aflägsnade sig kl. 3, under bedyrande, att jag i allt fall snart skulle blifva dödad. De -blefvo på vägen från och till Gäddviken sedda af flera personer, för hvilka de likväl voro okända. Att man ämnar behandla slika gäster som inbrottstjufvar och genom en anDons erinrar dem om lagens bud, borde icke förundra någon förnuftig, husfriden respekterande menniska, och dess omdöme högaktar jag. men tvälterskornas åtgärder och grin bekymrar mig föga, ty deras trägna tjenstgöring behöfves väl, emedan kändt är, att herrskapet länge varit i beröring med mycken orenlighet; lönen och äran afundar jag icke tjenstehjonen; hurudan orlofsedel de en gång få, skall tiden utvisa. Ått den, som visar fredliga tänkesätt, icke har någon fara att frukta af hvad Aftonbladet kaflar min Proklamation; bevisas bäst deraf, att hefr Lindauer icke — på sätt ske bordt — blef utpiskad eller sönderskjuten, då han i min bostad utöfvade de konster, herrskapet honom lärt Gäddviken i Augusti 1848. Hans Hoffstedt. Då denna strid synes hota den allmänna frede! i hela Skurö och Siklatrakten, bör man hoppas at några bemedlare uppträda för att åtminstone till. vägabringa väpenhvila intill nästa vårs ljusa nätter — Körånde Bändelserna för dagen, inne håller Corsarenn följande qvicka anekdot: On store Pehr och lille Pehr. — Store Pehr och lill Pehr kommo i hop att slåss om en gammal tröja Lille Pehr tog byxorna från store Pehr och stor Pehr tog tröjan. Så sade store Pehr: ska vi ni sluta vapenstillestånd, lille Pehri — Ja men sade lille Pehr: — Nå väl dån, sade store Pehr så behållerjag tröjan och så gifver du mig byxor na igen, så är ju allting brav. — Och sen? frågte lille Pehr. — Jo sen — ja sen slåss I igen, sade store Pehr. ee — — X — — ? —