ska regeringen. Tvenne elementer voro derrepresenterade: den moderata republikens element, och elementet till en mera häftig republik. Man begagnade både argumenter och hotelser emot oss, som försvarade den moderata republiken. Första ursprunget till oenigheten låg i de ursinniga läror, som utspriddes ibland de arbetande klasserna. Det var påtagligt, att ider af en sådan beskaffenhet måste leda till blodsutgjutelse. — En af våra första tvister uppstod i Luxembourg. Louis Blanc begärde, att en minislre du progres (ministåre för framskridandet) skulle tillskapas. Jag satte mig emot detta på den grund, att principen var falsk; emedan den skulle påtrugas oss under masken af folkets namn; emedan Louis Blanc sjelf nödvändigt hade skolat få denna ministerpost, och emedan vi hade kunnat misstänkas att dela hans läror. Det var icke endast på gatan, utan äfven inom regeringen, som den röda fanans uppsättande föreslogs den 47 April. Jag sade då, att jag heldre skulle låta hugga mig i stycken, än antaga denna fana. När tvisten blef våldsammare, sade jag: Låt kalla in edra anhängare; jag vill låta slå appell; och vi skola låta frågan afgöras med eldvapen! Hvarje dag hade vi alla slags svårigheter att strita emot. Låt det komma till handgemäng,, var ett uttryck, som ofta nyttjades; och jag svarade alltid: ja, må göra!, — Följande dagen, den 48 April, buro några af regeringens ledamöter en röd plym i hatten — det var samma dag, då den stora revyen hölls. Jag, för min del, vägrade att bära detta emblem.n Uti Carliers vittnesmål förekommer följande, som visar, att den provisoriska regeringen knappt hade hunnit utnämnas, förrän Chenu och hans kotteri började arbeta på att omstörta densamma : Sobrier,, heter det, fick uppdrag att bilda klubbar samt att väpna och organisera dem på sädant sätt, att de, genom agerande i förening med Caussidigres trupper, skulle utgöra en verklig makt; isynnerhet som medborgarne Louis Blanc och Albert, hvilka snart förenade sig om dessa ider, å sin sida voro förvissade att genom sina funktioner i Luxembourg ega ett stort inflytande öfver folket och ätogo sig att organisera massorna. Syftemålet med denna kombination var, att de personer, hvilka jag här nämnt, skulle kunna göra sig sjelfva till herrar i republiken och afskudda det ok, som de öfriga medlemmarne i den provisoriska regeringen pålade dem. Ett vittne, Jules Favre, påstår, att Louis Blanc och Albert hade uppgjort ett system att konspirera mot den konstitutionella republiken. Han säger ock, att han vid -ett tillfälle, då han begärt att Blanqui skulle arresteras, hade träffat i hans sällskap Louis Blanc och Albert, dervid den förre synts mycket brydd; och samma vittne berättar om Caussidiere, att ban varit upphofsman till alla processionerna med planteringen af frihetsträn; att dessa agitationer betalades ur poliskassan och att Caussidiere d. 3 April inför 48 poliskommissarier hållit ett loftal öfver den röda republiken samt sagt dem, att borgrarne voro deras fiender; och att om dessa icke ville taga skeden i vackra hand, så måste man taga sin tillflykt till tändstickor för att lära dem reson samt bränna upp Paris, så att icke sten på sten skulle lemnas. Det lärer väl kunna antagas, att åtskilliga af de upphemtade vittnesmålen icke äro fullt tillförlitliga, och att passionen och partiandan dikterat en del af deruti befintliga omdömen. Mycket kan anses såsom blotta angifvelser, hvilka icke äro bevisade. Men när man sammanlägger de många särskilda omständigheterna och uppgifterna från olika håll, är det omöjligt att icke bibehålla det intrycket såsom slutsatts, att både Louis Blanc och Caussidicre baft stor del uti och åtminstone helt och hållet varit medvetande af både försöket att öfverändakasta nationalförsamlingen den 45 Mej och planen till Juniupproret. När man sålunda finner, att inom regeringen sjelf existerade en faktion, som arbetade på den valda representantförsamlingens bortdrifvande, och således på öfverändakastandet af den republik, som hade blifvit proklamerad; när man ser huru denna faktion agerat helt och bållet för sig, och sökt att motarbeta sina kolleger, som bestodo af hederliga och utmärkte män, hvilka uppriktigt ville realisera republikens valspråk; när man erfar huru nyssnämnda faktion sänkt sig ända ned till ståndpunkten af missdådare, då den icke ens varit främmande för planer till mord, mordbrand och plundring, så låter det lätt förklara sig, hvarföre provisoriska regeringen icke kunde lyckas bättre i sina förehafvanden. Hvad Louis Blanc särskildt beträffar, så bekräfia de underrättelser, som de ifrågavarande dokumenterna lemna, nemligen hvad som deraf varit tryckt i tidningarna, helt och hållet det omdöme vi förut fattat om hans karakter. Det finnes hos honom en viss, mycket varm välmening, men tillika ett outsläckligt behof att framhålla sin egen lilla person till utmärkelse och en inbiten inbillning om sig sjelf, hvilken kommer i bäftig rörelse och icke skyr för oärligheter, då han motsäges. Det är en sorts fransysk Notenius, med små dimensioner i förståndet, men stora tankar om sin egen förmåga, hvilket bäst kan dömas af den ilskna och oanständiga tonen i den här ofvan intagna biljetten till general Cavaignac; han synes, med ett ord, vara en af dessa filosofiska narrar, af hvilka alla tidehvarf emellanåt presentera några exemplar, och som uwnnenhara stiv än genom snHeknulatianer nå nar.