ska regeringen. Tvenne elementer voro derrepre-
senterade: den moderata republikens element, och
elementet till en mera häftig republik. Man be-
gagnade både argumenter och hotelser emot oss,
som försvarade den moderata republiken. Första
ursprunget till oenigheten låg i de ursinniga läror,
som utspriddes ibland de arbetande klasserna. Det
var påtagligt, att ider af en sådan beskaffenhet
måste leda till blodsutgjutelse. — En af våra för-
sta tvister uppstod i Luxembourg. Louis Blanc
begärde, att en minislre du progres (ministåre
för framskridandet) skulle tillskapas. Jag satte mig
emot detta på den grund, att principen var falsk;
emedan den skulle påtrugas oss under masken af
folkets namn; emedan Louis Blanc sjelf nödvändigt
hade skolat få denna ministerpost, och emedan vi
hade kunnat misstänkas att dela hans läror. Det
var icke endast på gatan, utan äfven inom rege-
ringen, som den röda fanans uppsättande före-
slogs den 47 April. Jag sade då, att jag heldre
skulle låta hugga mig i stycken, än antaga denna
fana. När tvisten blef våldsammare, sade jag: Låt
kalla in edra anhängare; jag vill låta slå appell;
och vi skola låta frågan afgöras med eldvapen!
Hvarje dag hade vi alla slags svårigheter att strita
emot. Låt det komma till handgemäng,, var ett
uttryck, som ofta nyttjades; och jag svarade all-
tid: ja, må göra!, — Följande dagen, den 48 A-
pril, buro några af regeringens ledamöter en röd
plym i hatten — det var samma dag, då den stora
revyen hölls. Jag, för min del, vägrade att bära
detta emblem.n -
Uti Carliers vittnesmål förekommer följande,
som visar, att den provisoriska regeringen knappt
hade hunnit utnämnas, förrän Chenu och hans
kotteri började arbeta på att omstörta den-
samma :
Sobrier,, heter det, fick uppdrag att bilda
klubbar samt att väpna och organisera dem på sä-
dant sätt, att de, genom agerande i förening med
Caussidigres trupper, skulle utgöra en verklig makt;
isynnerhet som medborgarne Louis Blanc och Al-
bert, hvilka snart förenade sig om dessa ider, å
sin sida voro förvissade att genom sina funktioner
i Luxembourg ega ett stort inflytande öfver folket
och ätogo sig att organisera massorna. Syftemålet
med denna kombination var, att de personer, hvilka
jag här nämnt, skulle kunna göra sig sjelfva till
herrar i republiken och afskudda det ok, som de
öfriga medlemmarne i den provisoriska regeringen
pålade dem.
Ett vittne, Jules Favre, påstår, att Louis
Blanc och Albert hade uppgjort ett system att
konspirera mot den konstitutionella republiken.
Han säger ock, att han vid -ett tillfälle, då
han begärt att Blanqui skulle arresteras, hade
träffat i hans sällskap Louis Blanc och Albert,
dervid den förre synts mycket brydd; och
samma vittne berättar om Caussidiere, att ban
varit upphofsman till alla processionerna med
planteringen af frihetsträn; att dessa agitationer
betalades ur poliskassan och att Caussidiere d.
3 April inför 48 poliskommissarier hållit ett
loftal öfver den röda republiken samt sagt
dem, att borgrarne voro deras fiender; och att
om dessa icke ville taga skeden i vackra hand,
så måste man taga sin tillflykt till tändstickor
för att lära dem reson samt bränna upp Paris,
så att icke sten på sten skulle lemnas.
Det lärer väl kunna antagas, att åtskilliga
af de upphemtade vittnesmålen icke äro fullt
tillförlitliga, och att passionen och partiandan
dikterat en del af deruti befintliga omdömen.
Mycket kan anses såsom blotta angifvelser,
hvilka icke äro bevisade. Men när man sam-
manlägger de många särskilda omständighe-
terna och uppgifterna från olika håll, är det
omöjligt att icke bibehålla det intrycket såsom
slutsatts, att både Louis Blanc och Caussidicre
baft stor del uti och åtminstone helt och hål-
let varit medvetande af både försöket att öf-
verändakasta nationalförsamlingen den 45 Mej
och planen till Juniupproret. När man sålunda
finner, att inom regeringen sjelf existerade en
faktion, som arbetade på den valda represen-
tantförsamlingens bortdrifvande, och således på
öfverändakastandet af den republik, som hade
blifvit proklamerad; när man ser huru denna
faktion agerat helt och bållet för sig, och
sökt att motarbeta sina kolleger, som bestodo
af hederliga och utmärkte män, hvilka upp-
riktigt ville realisera republikens valspråk; när
man erfar huru nyssnämnda faktion sänkt sig
ända ned till ståndpunkten af missdådare,
då den icke ens varit främmande för planer
till mord, mordbrand och plundring, så låter
det lätt förklara sig, hvarföre provisoriska re-
geringen icke kunde lyckas bättre i sina före-
hafvanden. Hvad Louis Blanc särskildt be-
träffar, så bekräfia de underrättelser, som de
ifrågavarande dokumenterna lemna, nemligen
hvad som deraf varit tryckt i tidningarna, helt
och hållet det omdöme vi förut fattat om hans
karakter. Det finnes hos honom en viss, myc-
ket varm välmening, men tillika ett outsläck-
ligt behof att framhålla sin egen lilla person
till utmärkelse och en inbiten inbillning om
sig sjelf, hvilken kommer i bäftig rörelse och
icke skyr för oärligheter, då han motsä-
ges. Det är en sorts fransysk Notenius, med
små dimensioner i förståndet, men stora tan-
kar om sin egen förmåga, hvilket bäst kan
dömas af den ilskna och oanständiga tonen i
den här ofvan intagna biljetten till general Ca-
vaignac; han synes, med ett ord, vara en af
dessa filosofiska narrar, af hvilka alla tidehvarf
emellanåt presentera några exemplar, och som
uwnnenhara stiv än genom snHeknulatianer nå nar.