7 Motsvarande andra arten af fängelsestraffet syn:s ej börs utsträckas öfver etthundraättatio dagar eller utöfver maximum af sjunie fängelsegraden i lagförslaget; man deremot har utskottet bestämt att, ehuru minimum i nämnde grad år treitio dagar, ifrågaställda fängelse må åläggas på minst sexton dagar. Denna nedsättning har nemligen varit nödig, enär berörde fängelse jemväl skall såsom förvandlingsfängelse användas. Hos utskuttet har väl fråga varit om icke minimum borde af berörde anledning än vidare nedsättas; men då utskotet ansett böter böra förvandlas till antingen enkelt fängelse eller fängelse vid vatten och bröd, och etsednare fängelset icke lämpligen må ådömas på mindre än fyra dagar, har utskottet, med afseende ä den svårare karakteren af sednarefcngelseaiten, icke, med bibehållande af motsvarighet, kunnat tillstyrka yt terligare nedsättning. I allt fa!l kan man, så vidt enkelt fangese skall blifva ett straff, ej sätta minimum deraf för lågt. Öfriga i afseende på frihetsstraffet i utskottets förslag tiil strafflag upptagna bestämmelser, som ej genom det ofvanstående äro motiverade, synas af den beskaffenhet, att någon särskild redogö:else derföre ej fordras. Ehuru principen är fullt riktig i det stadgande, att böter skola tillfalla kronan, har likväl utskottet funnit betänkligt att införa en ovilkorlig bestämmelse derom. För närtarande gå böter till än kronan, än åklagare och målsägare, än kommuner och än kyrkor, fattige och fromma stiftelser. HurTuvida sådant fortfarande bör äga rum, är imedlertid en fråga, som icke omedelbarligen samman hänger med kriminallagen; och derföre har utskottet ansett ett särskildt stadgande böra meduelas derom, och således uti den af u:skottet före:lagne 45 infört en hänvisning till ett dylikt stadgande. Lika med lagberedningen anser utskottet, att böter skola uttagas så vidt ske kan, och att hvad som ej utgär bör förvandlas; men på det att det erlagda beloppet alltid må komma den bötfällde ih godo, bar utskottet i 46 föreslagit en bestämmelse i sådan syftning. Uti lagförslagets 10 , motsvarande den 47 i utskottets förslag, är stadgadt att från utmätning af böter skola undantagas nödiga gångoch sängkläder för den sakfällde, hans hus:ru och oförsörjde barn, jemte en månads underhåll af det förråd, som i huset finnes. Utskottet medgifver äfven billigheten af deta stadganae; men den obiliighet följer likväl deraf, att t. ex. en handtverkare skulle kunna i och för böter beröfvas den redskap, som är nödig för bedrifvande af hans näring och såmedelst urståndsättas att sig försörja. — Derhän synes man imedlertid ej böra gå; och som dertill kommer, att det alltid swulle blifva svårt att bestämdt uträkna huru mycket af ett befintligt förråd kan erfordras för att under en månad försörja en sakfallds familj, har utskottet, som anser ej a!lenast hustrus och barns utan afven tjenares rätt böra tagas i betraktande, i 17 sökt inlägga en sådan bestämmelse i omförmälta hänseende, att böter ej kunna utsökas af den, som ej förmår dem betala, utan att han derigenom urståndsättes, att sin näring bedrifva, eller att bans husfolk derigenom kommer att lida brist på föda och uppehälle; härmed har utskottet äfven bibehållit den grundsats, som redan är gällande och hvars billighet och rättvisa ej lärer ifrågasättas. Utskottet har redan antydt det förhål:ande, som vid böters försandling synes böra iakttagas emellan enkelt fängelse och fängelse vid vatten och bröd. I öfrigt har Utskottet vid uppgörande af den i 48 pnefattade förvandlingstariff beräknat så, att, enär böter är en riogare art ef straff än fängelse, högta bötesbeloppet eller etthundra riksdaler i silfver ej må motsvara längsta fängelsetiden. Eljest kommo fängelse och böter aut i sjelfva verket blifva paraelt bredvid hvarandra gäende straff, och dermed vore ett riktigt förbållande emelllan dessa straftfarter ej iakttaget. Då Utskoitet föreslagit att böter må förvandlas till enkelt fängelse eller fängelse vid vatten och bröd, anser Utskottet alla bötesförvandlingar böra verkställas af domaren. Den sakfälldes förhållande, sinnesstämning och kroppsbeskaffenhet böra vid valet af straffarter tagas i öfvervägande; och ingen är i bättre tillfätle.att bedöma hvad inflytande dessa omständigheter må medföra, än den domare, som Tansakat i målet. Dessutom är förvandling af böer-en domareåtgärd, och bör således icke öfveremnas åt exekutor, hvilken deremot utan våda kan anförtros att, efter den uppgjorda förvandlingstarifen, utbyta fängelse vid vatten och bröd mot enkelt fängelse, derest någon, vid undergåendet af örra fängelset, funnes dermed ej kunna uthärda. Dessa grunder äro tillämpade i 49 och 20 SS. Såsom ledande till förkortning, har Utskottet i en (22) sammandragit 45, 46 och 47 SS i lagörslaget, hvilka upptaga qvalifikationer af de särskilda straffen för embetsmin, dervid Utskottet tilagt hvad som i anledning af suspensionsstraffet påkallats. Utskottet har imedlertid ansett mistning af embete blott böra medföra förlust af det embete, hvari den förbrytelse skett, som föranleder straffartens tillämpning. Det kunde nemligen gifva anedning till olika tydningar byad med dylikt embete förstås; och dessutom synes den,som icke örbrutit sig i högre grad, än att han fortfarande må brukas i statens tjenst, utan fara kunna bibehållas i det embete han oklanderligen förrättat. Slutligen har Utskottet i 235 och 26 SS, motsvaande 20 och 21 8S i lagförslaget, fästat afseende på en af högsta domstelen vid lagförslagets granskning framställd anmärkning. 3 Kap. Om försök till brott. Ehuru Utskottet ansett försök till brott ej böra straffas i andra fall, än då sådant i lagen uttryckligen utsättes, hörer likväl till lagens fulls ändighet, att deri upptagas allmänna bestämmelser i afseende på försök i den syftning som lagförslaget i denaa del innebäller, och således angående dels de kännetecken som stämpla en handling till ett straffbart örsök, de!s de grunder, som böra följas vid bestämmande af straff för försök och förhållandet emelan straff för försök och för fulibordadt brott, dels ock hvad verkan de omständigheter, att någon för