— Om man svårligen kan undgå att ana en lågsinnad och känslolös själ bakom liknöjdheten vid Italiens sammanstörtande förboppningar och den sköna balföns återfall under kroaternas härjningslystnad: hvad måste man ej då tänka om dem som kunna Lånle åt ett sådant missöde och som jubla när den mörka fingvaktarepolitiken återuppträder i Italien lika ötvermodigt, som fordom under Metternichs or medelbara ledning?... Och likväl nödgas vi böra detta jubel, äfven från reaktionens organer i Sverige! Hos det reaktionära partiet låter likväl denva onaturliga fröjd förklara sig. Man kan deri se tillfredsställd hämnd, vid minner af alt det var Italien, som gaf signalen till Europas: sednaste frihetsrörelser; men bos sjelfya deltagarne i denna rörelse — hos tyska folket i allmänhet — kan tillfredsställelsen öfver Radetzkys segrar omöjligen vara oblandad, och Sen är det ej beller. Man märker det både och ar (Presentationerna i Frankfurt och Wien Y tyska pressens yttranden,