Det är ock oförnekligt att ifrågaställda förslag i sycrnerhet i dessa delar afviker från nu gällande brottmålslsgstiftning, äfvensom att man med omförmalde anmärkniogar vidrört de väsendtligaste grundvalar, hvarpå samma förs!ag hvilar; och enär berörde godkännande icke lärer inskränka närvarande ständers grundlagsenliga pröfoiogs:ätt, samt den utskottet ålagda granskning följaktligen ej heiler deraf är begränsad, eans:r utskottet sig i första rummet böra ingå i den pröfning, som blifvit påkallad medelst förenämnde anmärkningar och i sammanhang dermed väckta förs!ag. Den vigtigaste fråga, som dervid blifvit uppkastad, är den, huruvida nu brukliga kroppsoch skamstraffen böra i py lag bibehållas, eller, på sätt i lagförslaget skett, utbytas emot frihetsstreff. Fiera röster hafva höjt sig för bibehållande af de förra. Man har nemligen ansett dem i flera bänseenden och i Synne:het i anseende till deras afskräckande egenskap, hafva et ostridigt företräde framför frihetsstraff:t, äfven så verkställdt som lagförslaget förutsätter; och under förmenande att den i sed vare tider gjorda inskränkning i tillämpningen a! kroppsoch skamstraffen varit egentliga orsaken till klagan öfver brister i gällande brottmåälslagstiftning, samt med bestridande af lagförslagets antagande innan iobemsk erfarenhet bekraftet ändamålsenligheten af föreslagna frihetsstraffet, hafva hr von Harlmansdovrff, A., samt riksdagsfullmäktigen Nils Strindlund från Westernorrlands län, för åstadkommande af en nödig förbättring i lagstiftningen och för vinnande af berörde erfsrenhet, yrkat, den förre: att kroppsoch skamstraffen måtte, med vissa möjligen behöfvande mildringar för mindre förbrytelser, återgifvas den vidsträckta tillämpning de hade före 4840—41841 årens rtiksdag, intill dess man hunnit pröfva verkan och lämpligheten af det föreslegaa frihetsstraffet, samt att denna pröfning måtte anställas derizenom, att det af nåd tillätes vissa dömde brottslirgar att, i stället för kroppsoch skamst:aff, välja nämnda frihetsstraff, hviiket, om antalet af dem, som häldre undergingo detsamma, blefve öfvervagande, då. såsom uppenbart mindre afskräckande än kruppsoch skamstraffen, icke borde emot dessa utbytas; — och Nils Strindlund: aw straffet för siöld at alla arter och delaktighet deri måtte sbärp2s och dessa brott beläggas med cellängelse, utom annan bestraffaing. Innan Utskottet ingår i besvarande af förevarande fråga, fordrar sammanhanget att Utskottet närmare redogör för det i lagörslaget uppställda straffsystem och de åsigter, som derför legat till grund. Med uteslutende af ej mindre kroppsoch skamstraffen eller spö och ris, afbön inför rätta, brottslings utställande vid påle att skämmas samt kyrkoplikt, än ock landsförvisning och konfiskation af förbrytarens egendom, hafva såsom allmänna straffarteri förslaget blott blifvit bibehällna: dödsstraff. friheisstraff och böter, af hvilka, evär dödsstraffet blifvit till högst få fall inskränkt och böter vida sparsammare än hittil!s användts, fribetsstraffet skulle komma att erhålla en utsträckt tillämpning. Antagande statens rättighet att straffa såsom gifven och e:känd, har man vidare trott den positiva lagstiftningen kunna med säkerhet antaga den i förnuftet djupt grundade föreställning, att lagen hotar förbrytare med straff i det hufvudsakliga ändamål. att genom sådan varning förekomma brott, hvaraf ansetts föjja, att straffen berde hafva egenskapen att afskräcka från brott. Men då lagstiftningen imedlertid icke kunde påräkna att, genom sjelfva straffhotet, tilivägabringa allmän laglydnad och utrota hvarje brott, så ati strafliagarne af sig sjelfva förföllo, måste den tillika, vid valet af straff, afse brottslingens förbältring, och det är i öfvyerensstämmelse med dessa åsigter, som man ansett för2nämnda ur lagörslaget uteslutna straffarter ej böra i ny lag upptagas. Varande derjemte anmärkt emot spöoch rTisstraffen, att de ej voro förnu!tsenliga, emedan vid deras antegande menniskan betraktas endast såsom sinnligt väsende, med åsidosättande af allt afseende å hennes förnuftiga natur; att de icke verkade till förbättring, utan till förstöring på den, hvars känsla af menniskovärde ej vore alldeles förslöad, nedslog hans sinne, qväfde hvarje föresats att öfvergifva brottets väg och bragte honcm till förtviflan och förbittring emot s:mhället, under det den mera moraliskt förderfvade föga afskräcktes genom dessa hastigt öfvergående straff, som lemnade honom snart tillfälle att fortsätta en lastbar lefnad; samt att de äfven voro orättvisa, emedan deras verkan, så i fysiskt som moraliskt aseende, kunde vara mycket olikartad; — emot landsförvisning, att det vore eu föga verksamt varningsmedel, hvilket ej heller afsåg den brotsliges förbättring; att deta straff kunde i sin tillämpning urarta Ån ytterlig stränghet emot den medellöse, som tillika saknade personlig förmåga att förvärfva nödig utkomst på främmande ort, då det deremot medförde ingen olägenhet för den rike, eller den, som eljest vore i tillfälle att sig försörja; att det inpefattade en orättvisa emot den stat, som belastades med bruttslingen och vore opolitiskt, emedan ett utbyte af brottslingar stater emellan deraf kunde föranledas; att landsflykten för den, som brutit alla band, hvilka förenade honom med familj och samhälle, innebure en rirga bestraffning, men åter för den, som skildes från ömma anhöriga, ettkärt hem och ett älskadt fosterland, vore ett grymt straff, som verkade i så måtto oriktigt, att det drabbade mindre hårdt den som blott ägde känsa afsin person och egen vinning, än den som vore fästad vid samhället och följaktligen för allmänna säkerheten vore den minst farlige; mot skamstraff.n: att en del af dem äfven stämplade förbrytaren med offentlig vanära och utestöte nära nog möjligheten af hans förbättring, semt att de i öfrigt, så vidt varning dermed åsyftades, belt och hället förfelade ändamålet; men deremot, efter hvad erfarenheten visat, i verkställigheten ofta åstadkommo förargliga och med lagens helgd oförenliga uppträden; — och slutligen emot konfiskation af förbrytarers egendom, att denna, i vissa fall nu stadgade tillsats vid dödsstraffet, drabbade icke förbrytaren, utan bars oskyldiga familj. Efter öfvervägande häraf, kan Utskottet ej annat än instämma i de åsigter, som sålunda blifvit yttrade till stöd för omförmälde straffarters uteslutande; och häri ligger äfven svaret på förenämnvda fråga. Det medgifves väl att straiten böra så inrättas, att de afskräcka från brott; men då ytter