Det är ock oförnekligt att ifrågaställda förslag i sycr-
nerhet i dessa delar afviker från nu gällande brott-
målslsgstiftning, äfvensom att man med omförmal-
de anmärkniogar vidrört de väsendtligaste grund-
valar, hvarpå samma förs!ag hvilar; och enär be-
rörde godkännande icke lärer inskränka närvarande
ständers grundlagsenliga pröfoiogs:ätt, samt den
utskottet ålagda granskning följaktligen ej heiler
deraf är begränsad, eans:r utskottet sig i första rum-
met böra ingå i den pröfning, som blifvit påkal-
lad medelst förenämnde anmärkningar och i sam-
manhang dermed väckta förs!ag.
Den vigtigaste fråga, som dervid blifvit uppka-
stad, är den, huruvida nu brukliga kropps- och
skamstraffen böra i py lag bibehållas, eller, på sätt
i lagförslaget skett, utbytas emot frihetsstreff. Fiera
röster hafva höjt sig för bibehållande af de förra.
Man har nemligen ansett dem i flera bänseenden
och i Synne:het i anseende till deras afskräckande
egenskap, hafva et ostridigt företräde framför fri-
hetsstraff:t, äfven så verkställdt som lagförslaget
förutsätter; och under förmenande att den i sed
vare tider gjorda inskränkning i tillämpningen a!
kropps- och skamstraffen varit egentliga orsaken
till klagan öfver brister i gällande brottmåälslagstift-
ning, samt med bestridande af lagförslagets anta-
gande innan iobemsk erfarenhet bekraftet ända-
målsenligheten af föreslagna frihetsstraffet, hafva
hr von Harlmansdovrff, A., samt riksdagsfullmäk-
tigen Nils Strindlund från Westernorrlands län,
för åstadkommande af en nödig förbättring i
lagstiftningen och för vinnande af berörde erfsren-
het, yrkat, den förre: att kropps- och skamstraffen
måtte, med vissa möjligen behöfvande mildringar
för mindre förbrytelser, återgifvas den vidsträckta
tillämpning de hade före 4840—41841 årens rtiks-
dag, intill dess man hunnit pröfva verkan och
lämpligheten af det föreslegaa frihetsstraffet, samt
att denna pröfning måtte anställas derizenom, att
det af nåd tillätes vissa dömde brottslirgar att, i
stället för kropps- och skamst:aff, välja nämnda
frihetsstraff, hviiket, om antalet af dem, som häl-
dre undergingo detsamma, blefve öfvervagande, då.
såsom uppenbart mindre afskräckande än krupps-
och skamstraffen, icke borde emot dessa utbytas;
— och Nils Strindlund: aw straffet för siöld at
alla arter och delaktighet deri måtte sbärp2s och
dessa brott beläggas med cellängelse, utom annan
bestraffaing.
Innan Utskottet ingår i besvarande af föreva-
rande fråga, fordrar sammanhanget att Utskottet
närmare redogör för det i lagörslaget uppställda
straffsystem och de åsigter, som derför legat till
grund.
Med uteslutende af ej mindre kropps- och skam-
straffen eller spö och ris, afbön inför rätta, brotts-
lings utställande vid påle att skämmas samt kyrko-
plikt, än ock landsförvisning och konfiskation af
förbrytarens egendom, hafva såsom allmänna straff-
arteri förslaget blott blifvit bibehällna: dödsstraff.
friheisstraff och böter, af hvilka, evär dödsstraffet
blifvit till högst få fall inskränkt och böter vida
sparsammare än hittil!s användts, fribetsstraffet skulle
komma att erhålla en utsträckt tillämpning.
Antagande statens rättighet att straffa såsom gif-
ven och e:känd, har man vidare trott den positiva
lagstiftningen kunna med säkerhet antaga den i för-
nuftet djupt grundade föreställning, att lagen hotar
förbrytare med straff i det hufvudsakliga ändamål.
att genom sådan varning förekomma brott, hvaraf
ansetts föjja, att straffen berde hafva egenskapen att
afskräcka från brott. Men då lagstiftningen imed-
lertid icke kunde påräkna att, genom sjelfva straff-
hotet, tilivägabringa allmän laglydnad och utrota
hvarje brott, så ati strafliagarne af sig sjelfva för-
föllo, måste den tillika, vid valet af straff, afse
brottslingens förbältring, och det är i öfvyerens-
stämmelse med dessa åsigter, som man ansett för2-
nämnda ur lagörslaget uteslutna straffarter ej böra
i ny lag upptagas. Varande derjemte anmärkt emot
spö- och rTisstraffen, att de ej voro förnu!tsenliga,
emedan vid deras antegande menniskan betraktas
endast såsom sinnligt väsende, med åsidosättande
af allt afseende å hennes förnuftiga natur; att de
icke verkade till förbättring, utan till förstöring på
den, hvars känsla af menniskovärde ej vore allde-
les förslöad, nedslog hans sinne, qväfde hvarje fö-
resats att öfvergifva brottets väg och bragte honcm
till förtviflan och förbittring emot s:mhället, under
det den mera moraliskt förderfvade föga afskräck-
tes genom dessa hastigt öfvergående straff, som
lemnade honom snart tillfälle att fortsätta en last-
bar lefnad; samt att de äfven voro orättvisa, eme-
dan deras verkan, så i fysiskt som moraliskt ase-
ende, kunde vara mycket olikartad; — emot lands-
förvisning, att det vore eu föga verksamt varnings-
medel, hvilket ej heller afsåg den brotsliges för-
bättring; att deta straff kunde i sin tillämpning
urarta Ån ytterlig stränghet emot den medellöse,
som tillika saknade personlig förmåga att förvärfva
nödig utkomst på främmande ort, då det deremot
medförde ingen olägenhet för den rike, eller den,
som eljest vore i tillfälle att sig försörja; att det
inpefattade en orättvisa emot den stat, som bela-
stades med bruttslingen och vore opolitiskt, emedan
ett utbyte af brottslingar stater emellan deraf kunde
föranledas; att landsflykten för den, som brutit alla
band, hvilka förenade honom med familj och sam-
hälle, innebure en rirga bestraffning, men åter för
den, som skildes från ömma anhöriga, ettkärt hem
och ett älskadt fosterland, vore ett grymt straff,
som verkade i så måtto oriktigt, att det drabbade
mindre hårdt den som blott ägde känsa afsin per-
son och egen vinning, än den som vore fästad vid
samhället och följaktligen för allmänna säkerheten
vore den minst farlige; mot skamstraff.n: att en
del af dem äfven stämplade förbrytaren med offent-
lig vanära och utestöte nära nog möjligheten af hans
förbättring, semt att de i öfrigt, så vidt varning
dermed åsyftades, belt och hället förfelade ända-
målet; men deremot, efter hvad erfarenheten visat,
i verkställigheten ofta åstadkommo förargliga och
med lagens helgd oförenliga uppträden; — och slut-
ligen emot konfiskation af förbrytarers egendom,
att denna, i vissa fall nu stadgade tillsats vid döds-
straffet, drabbade icke förbrytaren, utan bars oskyl-
diga familj.
Efter öfvervägande häraf, kan Utskottet ej annat
än instämma i de åsigter, som sålunda blifvit yt-
trade till stöd för omförmälde straffarters uteslu-
tande; och häri ligger äfven svaret på förenämnvda
fråga. Det medgifves väl att straiten böra så in-
rättas, att de afskräcka från brott; men då ytter-