D ,(Insändt;)--
Je No-BYSTRÖM. 1 odöcdle
Såg: äroHellas gudar döde? pondd
Är derasvatwen saga blott? :
Stå väl Olympens:salar öde
Och vittna om Titäners brott? vp
Nej! denna verld är ej förgången j
Af gudar utaf skilda slag: . ån
De lefde fordom uti sången, i :
Men nu bär marmorn deras drag.
Kom, följ mig ut till dessa ekar,
Der Minnet evigt tar sin gärd;
Som hviska än om Bellmans lekar
Och skugga Byströms gudayerld.
Hvad ser du bär? — En sydländsk Villa,
Som på g- anitberg upprest är.
Kom in, kom in! — Se hit! ... men stilla! —
Olympens drottning sofver der.
Herak!es hvilar vid dess sida,
Ett barir ännu, men i hans blick
Bor ren det mod. som gick au strida
Med lejonet — och segern fick.
Men konstnårn dock, som Jofursdragen
Åt Carlar öch Alcider gaf,
Han trifdes helst ibland Behagen,
Dem blottade han bildat af.
Se flickan blygsamt midjan hölja,
Då vågen hon med foten rör.
O der, som vore nu den bölja,
Som hennes lätta rysning gör!
Der tyder Amor herrskarbuden;
På jordens klot han hvilar sig.
Se ej för mycket på den guden,
Hur ock bans blickar locka dig.
Der Cyperns 108 dig Hoppet räcker,
Der höjer Segern upp sia krans,
Der sina gudalemmar sträcker
Bacchanten, trött af Evans dans.
Der Venus! ... sjelfva marmorn glöder...
Och hennes andedrägt käns varm.
Dess åsyn straxt den känsla föder,
Som häfver hennes egen barm.
Hon skönast är i gudars rike:
Hvem vill ej äpplet henne ge!
När, store konstnär; Rhodiers like!
Fick du gudinnan naken se?
Men ack! ren Döden gått att släcka
Den eld, som tände siaren:
Och ej Pygmalion kan väcka
Sig sjelf ur grafvens famn igen.
Hans nama dock ingen tid skall glömma;
Som polens stjerna står det still.
Må södetns jord hans aska gömma,
Hans ära hörer norden till.
Str.
i a