individen: staten får nemligen icke upphäfva sig
till ledare af utvecklingen, icke till individernas
förmyndare, utan den har endast att anskaffa med-
len för densamma.
Men er allas allsidiga utveckling är möjlig en-
dast genom allas lika rättigheter och pligter —
genom den allmänna statsborgarrätten. Härige-
vom är nu den individuella principens falska rikt-
ning för alltid upphäfd, sådan den visade sig un-
der medeltiden, i enlighet med hvilken friheten
var olika fördelad, och en hvar sörjde endest för
sig sjelf, icke för det hela. Genom den allmänna
statsborgarrätten deremot känna sig alla icke en-
dast såsom medlemmar af staten, utan äfven då de en-
dast genom staten skyddas i sin frihet, förpligtade
mot staten, uppfordrade att bidraga till statens väl-
färd och blomstring. Och först genom denna med-
borgarnes känsla och detta deras deltagarde för
statens bästa uppnår staten sin sanna enhet och
sin sanna kraft.
Dessa äro i allmänhet de grundsatser, hvarpå
den sanna staten måste hvila, och till hvilkas re-
aliserande hela den föregående politiska utvecklin-
gen synes hafva sträfvat. Och häri allena ligger
äfven statens framtida utveckling; ehuru det ickel
kan vara vår sfsigt att bär närmare framställa or-1
ganisationen af en på dessa grundsatser bygd stat.
Endast några antydningar vilja vi tillägga.
Staten erhåller, sade vi, sin enhet och sin styrka .
derigenom, att dess enskilda medlemmar, indivi-
derna, känna sig såsom statsborgare. Denna kän-!
sla, detta politiska medvetande måste alltså först
och främst väckas och underhållas. Och detta sker
nu derigenom, att en viss sjelfständighet och sjelt-
verksamhet åt dem ötverlåtes inom de särskilda
för valtningsgrenarne, att många bestyr åt dem form- !
igea uppdragas. Hit hör äfven en fri kommunal-
författniog: derigenom uppnås icke eallenast det
pämnda ändamålet, utan äfven ett annat, nemligen .
det, att staten befrias från en tryckande börda.:
Vidare bör polisen så mycket som möjligt läggas i
folkets egna händer, såsom förhållandet är I Eog-
and. Andra ergelska inrättningar, såsom utseen-!
let af förvaltningsmän, fredsdomare o. s. Vv. ur fol-
set sjelft, utan afseende på derti!l formligen gjorda ,
studier, våga vi ännu icke föreslå i Tyskland, eme-
Jan tyskarne ännu äro elltför litet politiskt bildadel
ör dylika inrättningar. !
Men i afseende på domstolarne måste en total
omskepning ske: de måste betraktas såsom enl
folkinstilution och i denna riktning förbättras, Tyl.
just af deras besksffenhet beror i hög grad den in-
Jividuella frihetens större eller mindre helgd och
bestånd: med rätta beteckva engelsmännen sip
domstolsinrättning såsom den brittiska frihetens
paliadium. Derföre antingen införandet af jury-
domstolar, eller åtminstone fullkomligt oafbängiga,!
sjelfständiga, oasättliga och oförflyttbara domare —
med, offentlighet och mundtlighet vid domstolarne.
Åfven en förändring af militärväsendet vore nöd-
vändig. Ty endast derigenom känner sig medbor-l
saren såsom en äkta statsmedlem, att han sjelf
har åtagit sig pligten att försvara staten. Derförel
itminstone ett partielt afskaffande af den ståendel
armeen och införandet af en nationalbeväpning.
Hvarje religiös eller vetenskaplig mening måste
ega rättighet till äen fullkomligast fria utveckling.
Ioga ordonnanser få vidare finnas, hvilka söka våld-
samt påtvinga samhällsmedlemmarne den ena eller
den andra meningen. Derföre en fullkomlig samvets-
frihet, lärfrihet, tryckfrihet (alltså ingen statsreli-
gion)?) och detta icke blott i ord, utan äfven il
verkligheten!
Alla försök ändtligen att befrämja 8 väl det
andliga som det materiella fortskridandet, måste
endast och allenast framgå ur nationens eget sköte.
De gamla korporationerna måste omskapa sig till
associationer, sådana som de redan i England och
Nordemerika befintliga. Folket göre allt, hvad detl!
förmår att göra sjelft: det bevise sig i sjelfva ver-
ket såsom ett fullmyndigt!
Recensionsafdelningen eller Litteraturöfver-
sigten i deua bäfte vidrör först den af her-
rar Dablström, Ekendabl, Rabe, Siljeström,
Svedbom och Söderlund utgifna Tidskrift för
Lärare och Uprpfostrare, 4:a och 2:a årgån-
garne (forts.). Här är straxt i början frågan
om latinets begagnandei elementarundervisnin-
gen såsom bildningsmedel för själen per se och
— ännu närmare — såsom enda medlet att
komma till grundlig kännedom sf de moderna
språken i allmänhet och modersmålet i syn-
nerhet,. Orimligbeten visas af gamla skolans
exklusiva åsigt i denna väg; och då man bru-
kar lägga så mycken vigt på tyskarnes före-
döme, framvisas huruledes den motsatta åsig-
ten i Tyskland numera skarpt uttalas. Allt
detta förtjenar med uppmärksamhet läsas af
hvar och en, som vill beflita sig om opartisk-
het. Det är också längesedan bekant, att hela
frasmakeriet om latinets exklusiva vigt äfven ur
blott historiskt grund hör till det mest olärda,
ehuru med anspråk på djupsinnighet, hvilket
beklagligen ej sällan stämplar vissa personers,
om man så får kalla det, lärdoms-charlataneri.
Latinstudiet har i skolorna notoriskt aldrig blif-
vit infördt af det i våra dagar så pompöst
framdragna skälet au utgöra själens allmänna
bildningsmedel, mer än andra studier, och ännu
mindre uteslutande; utan helt enkelt på den
grund, att latinet förr i tiden utgjorde ett behol
för det offentliga lifvet, enär vetenskaperna då
för det niesta endast på detta språk afband-
lades, diplomatien gick på latin, och detta
idiom således var ett slags universelt kommu-
nikationsmedel. När numera allt detta upp-
hört, så är med detsamma behofvet förbi af la-
tinets inhemtande mer än specielt för dem,
som deråt egna sig, alldeles på samma sätt
som det speciella bebofvet af studier i kemi,
astronomi, botanik o. s. v. Och lika litet som
någon menniska nedsätter de sistnämnde ve-
tenskaperne genom åsiglen alt de böra bänvi-.
sas till undervisningens specialia, och ej vpp-
styltas till anspråket af att läggas till genereli
underleg för allting; lika litet lider latinet, så-
som sådant, något intrång genom att blott be-
handlas som enskildt ämne i undervisningsvä-
sendet. Tvertom kan. det endast bärigenom
återvinna den rang, det förtjenar intaga, då
det på ceita sätt öfverlempas till egendomligt
studium åt dem, som af indisiduella grunder
välja det å: sig; ulan alt nyttjas tll tidöd-
viogsmedel för alla skolbarn, som hafva timmar
och krafter af nöden för vida avgelägnare äm-
nen. Det är också ett obestridligt faktum, alt
just efter det nya skolsystemet i Sverige —
damn ss Leo ao I
Toa