individen: staten får nemligen icke upphäfva sig till ledare af utvecklingen, icke till individernas förmyndare, utan den har endast att anskaffa medlen för densamma. Men er allas allsidiga utveckling är möjlig endast genom allas lika rättigheter och pligter — genom den allmänna statsborgarrätten. Härigevom är nu den individuella principens falska riktning för alltid upphäfd, sådan den visade sig under medeltiden, i enlighet med hvilken friheten var olika fördelad, och en hvar sörjde endest för sig sjelf, icke för det hela. Genom den allmänna statsborgarrätten deremot känna sig alla icke endast såsom medlemmar af staten, utan äfven då de endast genom staten skyddas i sin frihet, förpligtade mot staten, uppfordrade att bidraga till statens välfärd och blomstring. Och först genom denna medborgarnes känsla och detta deras deltagarde för statens bästa uppnår staten sin sanna enhet och sin sanna kraft. Dessa äro i allmänhet de grundsatser, hvarpå den sanna staten måste hvila, och till hvilkas realiserande hela den föregående politiska utvecklingen synes hafva sträfvat. Och häri allena ligger äfven statens framtida utveckling; ehuru det ickel kan vara vår sfsigt att bär närmare framställa or-1 ganisationen af en på dessa grundsatser bygd stat. Endast några antydningar vilja vi tillägga. Staten erhåller, sade vi, sin enhet och sin styrka . derigenom, att dess enskilda medlemmar, individerna, känna sig såsom statsborgare. Denna kän-! sla, detta politiska medvetande måste alltså först och främst väckas och underhållas. Och detta sker nu derigenom, att en viss sjelfständighet och sjeltverksamhet åt dem ötverlåtes inom de särskilda för valtningsgrenarne, att många bestyr åt dem form! igea uppdragas. Hit hör äfven en fri kommunalförfattniog: derigenom uppnås icke eallenast det pämnda ändamålet, utan äfven ett annat, nemligen . det, att staten befrias från en tryckande börda.: Vidare bör polisen så mycket som möjligt läggas i folkets egna händer, såsom förhållandet är I Eogand. Andra ergelska inrättningar, såsom utseen-! let af förvaltningsmän, fredsdomare o. s. Vv. ur folset sjelft, utan afseende på derti!l formligen gjorda , studier, våga vi ännu icke föreslå i Tyskland, emeJan tyskarne ännu äro elltför litet politiskt bildadel ör dylika inrättningar. ! Men i afseende på domstolarne måste en total omskepning ske: de måste betraktas såsom enl folkinstilution och i denna riktning förbättras, Tyl. just af deras besksffenhet beror i hög grad den inJividuella frihetens större eller mindre helgd och bestånd: med rätta beteckva engelsmännen sip domstolsinrättning såsom den brittiska frihetens paliadium. Derföre antingen införandet af jurydomstolar, eller åtminstone fullkomligt oafbängiga,! sjelfständiga, oasättliga och oförflyttbara domare — med, offentlighet och mundtlighet vid domstolarne. Åfven en förändring af militärväsendet vore nödvändig. Ty endast derigenom känner sig medbor-l saren såsom en äkta statsmedlem, att han sjelf har åtagit sig pligten att försvara staten. Derförel itminstone ett partielt afskaffande af den ståendel armeen och införandet af en nationalbeväpning. Hvarje religiös eller vetenskaplig mening måste ega rättighet till äen fullkomligast fria utveckling. Ioga ordonnanser få vidare finnas, hvilka söka våldsamt påtvinga samhällsmedlemmarne den ena eller den andra meningen. Derföre en fullkomlig samvetsfrihet, lärfrihet, tryckfrihet (alltså ingen statsreligion)?) och detta icke blott i ord, utan äfven il verkligheten! Alla försök ändtligen att befrämja 8 väl det andliga som det materiella fortskridandet, måste endast och allenast framgå ur nationens eget sköte. De gamla korporationerna måste omskapa sig till associationer, sådana som de redan i England och Nordemerika befintliga. Folket göre allt, hvad detl! förmår att göra sjelft: det bevise sig i sjelfva verket såsom ett fullmyndigt! Recensionsafdelningen eller Litteraturöfversigten i deua bäfte vidrör först den af herrar Dablström, Ekendabl, Rabe, Siljeström, Svedbom och Söderlund utgifna Tidskrift för Lärare och Uprpfostrare, 4:a och 2:a årgångarne (forts.). Här är straxt i början frågan om latinets begagnandei elementarundervisningen såsom bildningsmedel för själen per se och — ännu närmare — såsom enda medlet att komma till grundlig kännedom sf de moderna språken i allmänhet och modersmålet i synnerhet,. Orimligbeten visas af gamla skolans exklusiva åsigt i denna väg; och då man brukar lägga så mycken vigt på tyskarnes föredöme, framvisas huruledes den motsatta åsigten i Tyskland numera skarpt uttalas. Allt detta förtjenar med uppmärksamhet läsas af hvar och en, som vill beflita sig om opartiskhet. Det är också längesedan bekant, att hela frasmakeriet om latinets exklusiva vigt äfven ur blott historiskt grund hör till det mest olärda, ehuru med anspråk på djupsinnighet, hvilket beklagligen ej sällan stämplar vissa personers, om man så får kalla det, lärdoms-charlataneri. Latinstudiet har i skolorna notoriskt aldrig blifvit infördt af det i våra dagar så pompöst framdragna skälet au utgöra själens allmänna bildningsmedel, mer än andra studier, och ännu mindre uteslutande; utan helt enkelt på den grund, att latinet förr i tiden utgjorde ett behol för det offentliga lifvet, enär vetenskaperna då för det niesta endast på detta språk afbandlades, diplomatien gick på latin, och detta idiom således var ett slags universelt kommunikationsmedel. När numera allt detta upphört, så är med detsamma behofvet förbi af latinets inhemtande mer än specielt för dem, som deråt egna sig, alldeles på samma sätt som det speciella bebofvet af studier i kemi, astronomi, botanik o. s. v. Och lika litet som någon menniska nedsätter de sistnämnde vetenskaperne genom åsiglen alt de böra bänvi-. sas till undervisningens specialia, och ej vppstyltas till anspråket af att läggas till genereli underleg för allting; lika litet lider latinet, såsom sådant, något intrång genom att blott behandlas som enskildt ämne i undervisningsväsendet. Tvertom kan. det endast bärigenom återvinna den rang, det förtjenar intaga, då det på ceita sätt öfverlempas till egendomligt studium åt dem, som af indisiduella grunder välja det å: sig; ulan alt nyttjas tll tidödviogsmedel för alla skolbarn, som hafva timmar och krafter af nöden för vida avgelägnare ämnen. Det är också ett obestridligt faktum, alt just efter det nya skolsystemet i Sverige — damn ss Leo ao I Toa