AM OR på en gång måtte begagnas af utskrifne, eller af utskrifne och förhyrde sammanräknade. Detta är hvad storthinget i denna vigtiga angelägenhet, och efter sakens närvarande ställs ning, ansett för sin pligt emot E. Maj:t och fäderneslandet, att i underdånighet framställa. LITTERATUR. FREY, LXVI, LXVII OCH LXVIII HAFTENA. Då mängden och vidden af de politiska tilldragelserna, under större delen af detta års lopp genom en viss nödvändighet måst inskränka utrymmet för litterära uppsatser och öfversigter i en hufvudsakligen politisk tidning, bar följden blifvit att bland annat ett par häften af tidskriften Frey, som redan för en längre tid sedan utkommit, passerat oanmälda i Aftonbladet. Vi skola derföre nu blott i förbigående vidröra dem; och deremot något längre uppehålla oss vid det nyligen utkomna, sista eller 48:de häftet. Man läser i 46:te häftet en liten alhandling om Tilltals-pronominer, deruti bruket af De, (när man talar till en person, med hvilken man ej står på så förtrolig fot att man begagnar Du) förordas, och Niv utmönstras. Det kan visserligen förtjena behjertas; ehuru svårligen mången lärer erkänna det riktigare, ur logikens eller grammatikens synpunkt, att nyttja )Den, än Ni. Med rätta anmärker förf. likväl slarfvet, att efter Ni, när man talar till en enda person, stundom sätta verbet i pluralis (t. ex. ni hafven, ni viljen), stundom i singularis (vi har, ni vill). Också visar sig detta varierande bruk sällan hos en och samme författare; hvadan den, som tagit sitt parti alt till Ni sätta singularverb, hvilket väl är det naturligaste, då Ni här står som ett singulare (endast är locum tenens för Du), och han konseqvent iakttager detta, ej rimligen träffas -af klandret. — Litteraturöfversigten omtalar hr Boivies stridsskrift mot hr Hazelius i läroverksfrågan. Denna utförliga recension förtjenar läsas och begrundas, ehuru den vidrör ett nästan antiqueradt och utkämpadt ämne. Vidare möter man recensioper af: Diplomatarium Norvegicum, Tollstorps historiska teckning af kon. Olof Tryggvason, Stenbergs Minnestal öfver E. G. Geijer, C. A. Wetterbergbs Arbetskompagnier och Jernvägar, Almqvists Herrarne på Ekolsund, Pontins Lydia, samt slutligen den såsom Minnesvård öfver Emilie Högqvist utgifna samlingen af poemer, dagboksutdrag och festliga tal. I 47:de häftet träffar man först en litterärbiografisk skizz af M. S. öfver Schiller, hvilken, utan att just innehålla något nytt, dock gagnar tll uppfriskande och påminnelse af värderikt gammalt. Så komma rec:na, hvilka här behandla: Tidskriften för lärare och uppfostrare (med den bekanta tvådelade redaktionen), Munchs och Ungers Oldnorsk Lzeesebog, Wennbergs latinska Anthologi, Wilhelminas roman De begge Arristokraterna, Nordstjernan (Vitterhetsstycken af Wendela Hebbe, Börjesson, A. Fryxell, Geijer, Jolin och Kjellman-Göransson), Berättelsen om Upsalastudenternas skandinaviska fest, och L.D. G:s roman -Carl XI:s Page. Det bästa i dessa recensioner är framhållandet af ensidigheten i den Munch-Ungerska Lesebogen, alt på sätt och vis vilja utesluta isländskan från att likaväl utgöra gammal svenska som gammal norska. Det nyss utkomna 48:de häftet är verkligen ovanligt magert. Det innehåller ingen enda origi-! nalafhandling, och endast tvenne recensioner. I brist på någon ledande uppsats af red:s egen penna, erbjuder häftet dock i stället en ganska läsbar artikel, i öfversättning: Om den historiska utvecklingen af statens ide, af professor K. Hagen i Heidelberg. Här gifves först en kort exposå, i skilda momenter, af 4) den antika statsidgen, 2) medeltidens statside, och 3) förmedlingen mellan begge; hvarefter förmäles om demokratiska försök i 46:de århundradet ; reproduktion af den antika statsidgen, ehuru modifierad i absolutismen ; försök att återställa den antika statsideen i dess renbet, den individuella principens resktion; och det närvarande politiska tillståndet. Författaren har otvilvelaktigt en liberal tendens, hvilket ojäfaktigast synes af hans slutbetraktelse. Mot hans historiska framställningar kunna åtskilliga anmärkningar göras, icke hvad resultatet vidkommer; men i anseende till indelningen och ett begär att uppställa den så kallade antiken och medeltiden såsom gifna och afrundade motsatser till hvarandra. Hela denna kontrast-åsigt, som utan tvifvel i vissa momenter innebär sanning, är dock i stort allför haltande och börjar numera vara temligen utsliten. Hvilket väsen har icke i de tyska konsttheorierna och konsthistorien gjorts af kontrasten mellan den antika och romantiska poesien? Att uti dem ligga några skiljaktigheter, som förtjena anmärkas, nekas icke; men när man på denna distinktion velat bygga snart. sagt allting, såsom händelsen varit med vissa kritiska charlataner, hvad har följden blifvit? Man har hvarken begripit foritiden eller medeltiden, emedan man uppskräfvat begreppen om begge efter elt. par konstgjorda definitioner. När man slutligen vunnit den insigt, att i den gamla verlden funnits ganska mycket af just de romantiska elementer, man, för sitt systems bebof, uteslätande tillerkänt medeltiden, likasom inom debna många helt antika företeelser ; så qvarstår af den; frejdade och systematiskt ända in i detaljer utarbetade kontrasten endast några få punkter, som hålla profvet, Hagens särtiliande af statens idge i den aniika och voer