AM OR
på en gång måtte begagnas af utskrifne, eller
af utskrifne och förhyrde sammanräknade.
Detta är hvad storthinget i denna vigtiga
angelägenhet, och efter sakens närvarande ställs
ning, ansett för sin pligt emot E. Maj:t och
fäderneslandet, att i underdånighet framställa.
LITTERATUR.
FREY,
LXVI, LXVII OCH LXVIII HAFTENA.
Då mängden och vidden af de politiska till-
dragelserna, under större delen af detta års
lopp genom en viss nödvändighet måst in-
skränka utrymmet för litterära uppsatser och
öfversigter i en hufvudsakligen politisk tid-
ning, bar följden blifvit att bland annat ett
par häften af tidskriften Frey, som redan för
en längre tid sedan utkommit, passerat oan-
mälda i Aftonbladet. Vi skola derföre nu blott
i förbigående vidröra dem; och deremot något
längre uppehålla oss vid det nyligen utkomna,
sista eller 48:de häftet.
Man läser i 46:te häftet en liten alhandling
om Tilltals-pronominer, deruti bruket af De,
(när man talar till en person, med hvilken
man ej står på så förtrolig fot att man be-
gagnar Du) förordas, och Niv utmönstras.
Det kan visserligen förtjena behjertas; ehuru
svårligen mången lärer erkänna det riktigare,
ur logikens eller grammatikens synpunkt, att
nyttja )Den, än Ni. Med rätta anmärker förf.
likväl slarfvet, att efter Ni, när man talar till
en enda person, stundom sätta verbet i plura-
lis (t. ex. ni hafven, ni viljen), stundom i
singularis (vi har, ni vill). Också visar sig detta
varierande bruk sällan hos en och samme för-
fattare; hvadan den, som tagit sitt parti alt
till Ni sätta singularverb, hvilket väl är det
naturligaste, då Ni här står som ett singulare
(endast är locum tenens för Du), och han konse-
qvent iakttager detta, ej rimligen träffas -af
klandret. — Litteraturöfversigten omtalar hr
Boivies stridsskrift mot hr Hazelius i läroverks-
frågan. Denna utförliga recension förtjenar
läsas och begrundas, ehuru den vidrör ett nä-
stan antiqueradt och utkämpadt ämne. Vidare
möter man recensioper af: Diplomatarium Nor-
vegicum, Tollstorps historiska teckning af kon.
Olof Tryggvason, Stenbergs Minnestal öfver
E. G. Geijer, C. A. Wetterbergbs Arbetskom-
pagnier och Jernvägar, Almqvists Herrarne på
Ekolsund, Pontins Lydia, samt slutligen den såsom
Minnesvård öfver Emilie Högqvist utgifna sam-
lingen af poemer, dagboksutdrag och festliga tal.
I 47:de häftet träffar man först en litterär-
biografisk skizz af M. S. öfver Schiller, hvil-
ken, utan att just innehålla något nytt, dock
gagnar tll uppfriskande och påminnelse af
värderikt gammalt. Så komma rec:na, hvilka
här behandla: Tidskriften för lärare och upp-
fostrare (med den bekanta tvådelade redaktio-
nen), Munchs och Ungers Oldnorsk Lzeesebog,
Wennbergs latinska Anthologi, Wilhelminas
roman De begge Arristokraterna, Nordstjernan
(Vitterhetsstycken af Wendela Hebbe, Börjesson,
A. Fryxell, Geijer, Jolin och Kjellman-Görans-
son), Berättelsen om Upsalastudenternas skan-
dinaviska fest, och L.D. G:s roman -Carl XI:s
Page. Det bästa i dessa recensioner är fram-
hållandet af ensidigheten i den Munch-Un-
gerska Lesebogen, alt på sätt och vis vilja
utesluta isländskan från att likaväl utgöra gam-
mal svenska som gammal norska.
Det nyss utkomna 48:de häftet är verkligen o-
vanligt magert. Det innehåller ingen enda origi-!
nalafhandling, och endast tvenne recensioner.
I brist på någon ledande uppsats af red:s
egen penna, erbjuder häftet dock i stället en
ganska läsbar artikel, i öfversättning: Om den
historiska utvecklingen af statens ide, af pro-
fessor K. Hagen i Heidelberg. Här gifves
först en kort exposå, i skilda momenter, af 4)
den antika statsidgen, 2) medeltidens statside,
och 3) förmedlingen mellan begge; hvarefter
förmäles om demokratiska försök i 46:de år-
hundradet ; reproduktion af den antika stats-
idgen, ehuru modifierad i absolutismen ; försök
att återställa den antika statsideen i dess ren-
bet, den individuella principens resktion; och
det närvarande politiska tillståndet. Författa-
ren har otvilvelaktigt en liberal tendens, hvil-
ket ojäfaktigast synes af hans slutbetraktelse.
Mot hans historiska framställningar kunna åt-
skilliga anmärkningar göras, icke hvad resul-
tatet vidkommer; men i anseende till indelnin-
gen och ett begär att uppställa den så kallade
antiken och medeltiden såsom gifna och afrun-
dade motsatser till hvarandra. Hela denna
kontrast-åsigt, som utan tvifvel i vissa momenter
innebär sanning, är dock i stort allför haltande
och börjar numera vara temligen utsliten. Hvil-
ket väsen har icke i de tyska konsttheorierna
och konsthistorien gjorts af kontrasten mellan
den antika och romantiska poesien? Att uti
dem ligga några skiljaktigheter, som förtjena an-
märkas, nekas icke; men när man på denna
distinktion velat bygga snart. sagt allting, så-
som händelsen varit med vissa kritiska char-
lataner, hvad har följden blifvit? Man har
hvarken begripit foritiden eller medeltiden,
emedan man uppskräfvat begreppen om begge
efter elt. par konstgjorda definitioner. När
man slutligen vunnit den insigt, att i den gamla
verlden funnits ganska mycket af just de ro-
mantiska elementer, man, för sitt systems be-
bof, uteslätande tillerkänt medeltiden, likasom
inom debna många helt antika företeelser ; så
qvarstår af den; frejdade och systematiskt ända
in i detaljer utarbetade kontrasten endast några
få punkter, som hålla profvet, Hagens sär-
tiliande af statens idge i den aniika och voer-