telligenta mellanlänken mellan, producenten och
konsumeoten; I ett samhälle gör:ingen.- med-
lem någon: vinst, utan att liktidigt äfven en
annan deraf drager någon fördel; — På detta
sätt bidrager den personliga rikedomen till be-
främjande af allmän välmåga. — En nation
deremot, som blott äger medelmåttiga kapita-
ler, behöfver ett ringa antal konstnärer och
tillverkare af lyxartiklar; de skulle ej finna sys-
selsättning. Att förklara krig emot de rika,
mot kapitalisterna, som underhålla och upp-
rätthålla industrien, är således detsamma, som
att förklara krig mot industrien sjelf, följaktli-
gen mot dem, som lifnära sig deraf, d. v. s.
mot arbetaren! ;
Om arbetets frihet. Om konkurrensen.
Att proklamera arbetets frihet, och på sam-
ma gång vilja upphäfva konkurrensen, är un-
gefär det samma, som om man sade till en
person : Gå, dansa, spring huru du bebagar,
men först vill jag dock amputera dina beny.
När en menniska kan gå, dansa och löpa är
hon utsatt för att göra ett felsteg, att ledvrida
foten, eller trampa sin föregångare på hälarre.
Men detta är ingen tillräcklig anledning att be-
röfva henne sina ben, särdeles om man förut
uppmanar henne att göra bruk deraf. Utan
konkurrensen skulle industrien ej gå framåt;
konkurrensen är hennes mäktigaste sporre, e-
huru individer stundom dukat under för den-
samma. Konkurrensen kan ruinera någon af
de täflande. Detta är visserligen ett ondt, 1y
egentligen borde ingen menniska ruineras; hvarje
individ borde hafva sin plats i solskenet och
sin avdel i allt det goda, som vår Herre till-
delat menskligheten. - Men den underbåller
verksamheten, äggar till täflan, som befordra
utvecklingen, och detta är ostridligen en sto
vinst. Konkurrensen mellan arbetare bidrage
att till det yttersta nedtrycka arbetslönerna;
detta är ett obestridligt ondt, men lyckligtvis
gifs det ett botemedel deremot, och frågan år
blott att känna detta botemedel. Deremot ned-
trycker konkurrensen priset på de industrial-
ster, som af arbetaren sjelf konsumeras, och
detta är onekligen en motsvarande fördel för
arbetaren, som derigenom sättes i stånd att
förskaffa sig åtskilliga nödvändighetsartiklar ,
hvilka han eljest måste försaka. Konkurren-
sen är en naturlag, Tvenne muntra fålar, som
mean låter fritt löpa omkring på betesmarken
söka öfverträffa hvarandra i snabbhet — det är
konkurrens. Tvenne män som båda äro för-
älskade i ett och samma föremål, bemöda sig
att besegra hvarandra — det är konkurrens.
Vid nyheters spridande konkurrerar den raske
budbäraren med den, som har mindre flinka
ben; ryttaren konkurrerar med den snabbe lö-
paren; posten konkurrerar med ryttaren; tele-
grafen konkurrerar med posten och slutligen
konkurrerar den elektriska telegrafen med den
mekaniska. Hvad transporten af menniskor och
varor betiäffar, så konkurrerar vagnen med bä-
rarn och lastdjuret; postvagnen och diligen-
serna med fraktvagnparne; segelfartyg med rodd-
fartyg, ångfartyg och jernvagnar med segelfar-
tyg. Två eller flera skriftställare konkurrera
med hvarandre i litteraturen; två eller flera ta-
lare konkurrera i tribunen; statsmännen täfla
med hvarandra om folkgunst. Ja välgörenhe-
ten och menniskokärleken hafva sin heliga kon-
kurrens, i det den ena bildar fromma stiftel-
ser till de fattigas uppfostran och vård, och
den andra helgar sig åt vackra handlingar,
båda täflande med hvarandra i välgörenhet.
Ni ser således, att konkurrensen, ehuru min-
dre framstående för ögat, likväl herrskar öf-
ver allt, der någon kraft blifvit satt i verksam-
bet. Och om så är, huru skulle då industrien
kunna utestänga densamma? Och om man i
ett land förenade sig om att qväfva densamma,
att med ett slag döda all täflan och godkänna
den gamla slendrianen: skulle det väl äfven
lyckas alt på samma sätt förlama henne i an-
dra länder? Och om sådant ej är möjligt,
huru vill man då förhindra konkurrensen med
dessa länder? Skulle icke dessa länder, der
industrien gör oupphörliga fsamsteg, ovilkor-
ligen blifva lefverantören åt hela jordklotet,
med ungantag af det landet, hvilket vore dår-
aktigt nog att blifva qvarstående på samma
ståndpunkt? Och skulle den åt sig sjelf öf-
verlemnade industrien i detta land inom sina
egna gränser finna tillräckliga medel att förse
alla arbetare med arbete? Ganska säkert icke,
åtminstone ej om frågan är om ett land, så-
dant som Frankrike, der industrien är så ut-
skulle väl sedan blifva af alla dessa arbetare,
Isom genom slendrienen blifvit oskickliggjorda,
alt i andra länder utöfva sin på efterkälken
råkade industri? — Det är således omöjligt
att tillintetgöra konkurrensen. Man bör der-
före icke illa anskrifva densamma. För öfrigt
Tfaller det ingen in att neka att det, jemte den
ärliga, tillåtna och önskvärda, allmännyttiga
Ikonkurrensen, äfven finnes en otillåtlig, lagvidrig
loch tryckande konkurrens, som blott gagnar
några få, men bereder undergång och förderl!
at många andra. Denna sistnämrda är det
Isom man måste tillintetgöra, i det man söker
göra depsamma outförbar. Se der den stora
och ganska svåra uppgiften. SÅ (Forts.)
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER.
i Uti Poliskemmaren föregår nu undersök-
ning i ett mål som ådragit sig mer än vanlig
uppmärkssmbet. Vi hafva uti Aftonbladet för
den 40 Augusti meddelat en omständlig hbe-
rättelse om cn 48-årig flicka, mamsell Sager,
I som i poliskammeren ivgifvit en skrift, hbvaruti
bon beklagade sig öfver det bemötande hon
— -— AV — UV FR - fr Pr VA gr Ar rr ÅR A -— P-—EAN BR BA pr PV pr Jr KA Kr CA - 0 RR RN
MA ww PA —- DD AA - MM AA AN vs - AA DO
vecklad och arbetarnes antal så ansenligt. Hvad