telligenta mellanlänken mellan, producenten och konsumeoten; I ett samhälle gör:ingen.medlem någon: vinst, utan att liktidigt äfven en annan deraf drager någon fördel; — På detta sätt bidrager den personliga rikedomen till befrämjande af allmän välmåga. — En nation deremot, som blott äger medelmåttiga kapitaler, behöfver ett ringa antal konstnärer och tillverkare af lyxartiklar; de skulle ej finna sysselsättning. Att förklara krig emot de rika, mot kapitalisterna, som underhålla och upprätthålla industrien, är således detsamma, som att förklara krig mot industrien sjelf, följaktligen mot dem, som lifnära sig deraf, d. v. s. mot arbetaren! ; Om arbetets frihet. Om konkurrensen. Att proklamera arbetets frihet, och på samma gång vilja upphäfva konkurrensen, är ungefär det samma, som om man sade till en person : Gå, dansa, spring huru du bebagar, men först vill jag dock amputera dina beny. När en menniska kan gå, dansa och löpa är hon utsatt för att göra ett felsteg, att ledvrida foten, eller trampa sin föregångare på hälarre. Men detta är ingen tillräcklig anledning att beröfva henne sina ben, särdeles om man förut uppmanar henne att göra bruk deraf. Utan konkurrensen skulle industrien ej gå framåt; konkurrensen är hennes mäktigaste sporre, ehuru individer stundom dukat under för densamma. Konkurrensen kan ruinera någon af de täflande. Detta är visserligen ett ondt, 1y egentligen borde ingen menniska ruineras; hvarje individ borde hafva sin plats i solskenet och sin avdel i allt det goda, som vår Herre tilldelat menskligheten. Men den underbåller verksamheten, äggar till täflan, som befordra utvecklingen, och detta är ostridligen en sto vinst. Konkurrensen mellan arbetare bidrage att till det yttersta nedtrycka arbetslönerna; detta är ett obestridligt ondt, men lyckligtvis gifs det ett botemedel deremot, och frågan år blott att känna detta botemedel. Deremot nedtrycker konkurrensen priset på de industrialster, som af arbetaren sjelf konsumeras, och detta är onekligen en motsvarande fördel för arbetaren, som derigenom sättes i stånd att förskaffa sig åtskilliga nödvändighetsartiklar , hvilka han eljest måste försaka. Konkurrensen är en naturlag, Tvenne muntra fålar, som mean låter fritt löpa omkring på betesmarken söka öfverträffa hvarandra i snabbhet — det är konkurrens. Tvenne män som båda äro förälskade i ett och samma föremål, bemöda sig att besegra hvarandra — det är konkurrens. Vid nyheters spridande konkurrerar den raske budbäraren med den, som har mindre flinka ben; ryttaren konkurrerar med den snabbe löparen; posten konkurrerar med ryttaren; telegrafen konkurrerar med posten och slutligen konkurrerar den elektriska telegrafen med den mekaniska. Hvad transporten af menniskor och varor betiäffar, så konkurrerar vagnen med bärarn och lastdjuret; postvagnen och diligenserna med fraktvagnparne; segelfartyg med roddfartyg, ångfartyg och jernvagnar med segelfartyg. Två eller flera skriftställare konkurrera med hvarandre i litteraturen; två eller flera talare konkurrera i tribunen; statsmännen täfla med hvarandra om folkgunst. Ja välgörenheten och menniskokärleken hafva sin heliga konkurrens, i det den ena bildar fromma stiftelser till de fattigas uppfostran och vård, och den andra helgar sig åt vackra handlingar, båda täflande med hvarandra i välgörenhet. Ni ser således, att konkurrensen, ehuru mindre framstående för ögat, likväl herrskar öfver allt, der någon kraft blifvit satt i verksambet. Och om så är, huru skulle då industrien kunna utestänga densamma? Och om man i ett land förenade sig om att qväfva densamma, att med ett slag döda all täflan och godkänna den gamla slendrianen: skulle det väl äfven lyckas alt på samma sätt förlama henne i andra länder? Och om sådant ej är möjligt, huru vill man då förhindra konkurrensen med dessa länder? Skulle icke dessa länder, der industrien gör oupphörliga fsamsteg, ovilkorligen blifva lefverantören åt hela jordklotet, med ungantag af det landet, hvilket vore dåraktigt nog att blifva qvarstående på samma ståndpunkt? Och skulle den åt sig sjelf öfverlemnade industrien i detta land inom sina egna gränser finna tillräckliga medel att förse alla arbetare med arbete? Ganska säkert icke, åtminstone ej om frågan är om ett land, sådant som Frankrike, der industrien är så utskulle väl sedan blifva af alla dessa arbetare, Isom genom slendrienen blifvit oskickliggjorda, alt i andra länder utöfva sin på efterkälken råkade industri? — Det är således omöjligt att tillintetgöra konkurrensen. Man bör derföre icke illa anskrifva densamma. För öfrigt Tfaller det ingen in att neka att det, jemte den ärliga, tillåtna och önskvärda, allmännyttiga Ikonkurrensen, äfven finnes en otillåtlig, lagvidrig loch tryckande konkurrens, som blott gagnar några få, men bereder undergång och förderl! at många andra. Denna sistnämrda är det Isom man måste tillintetgöra, i det man söker göra depsamma outförbar. Se der den stora och ganska svåra uppgiften. SÅ (Forts.) RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. i Uti Poliskemmaren föregår nu undersökning i ett mål som ådragit sig mer än vanlig uppmärkssmbet. Vi hafva uti Aftonbladet för den 40 Augusti meddelat en omständlig hberättelse om cn 48-årig flicka, mamsell Sager, I som i poliskammeren ivgifvit en skrift, hbvaruti bon beklagade sig öfver det bemötande hon — -— AV — UV FR fr Pr VA gr Ar rr ÅR A -— P-—EAN BR BA pr PV pr Jr KA Kr CA 0 RR RN MA ww PA —DD AA MM AA AN vs AA DO vecklad och arbetarnes antal så ansenligt. Hvad