bland den afgångna ministeren uppsteg på Rid: darhuset såsom försvarare af nämnde förslag emot den starkt prohibitiva reaktion, hvari flere af: regeringens förtroende-embetsmän: deltogo. Huru bar det varit i Tepresentatiohsfrågan!? Under det opinionen öfverallt ilandet uttryckte sig till förmån för principen, som skulle närma vår representation till den norska, hvilken visa! så goda frukter och är så älskad i det land, der den blifvit pröfvad under en god mansålder, uppgjordes ett projekt på de bekanta reservanternes grunder, som öfverallt af reformsällskaperna hade blifvit förkastade, och detta skedde, sedan man på köpet, genom en ganska tydlig förklaring från Bondeståndet, hade erfarit, att nämnde stånd, som representerar en så stor och betydande del af rikets fastighetsegare, icke hade någon sympati för en sådan grundval, som den ifrågavarande. Äfven angående sjelfva skatteförenklingsfrågan bafva tecken till tveksamhet hos regeringen sjelf icke saknats. Under allt detta har det tillika icke varit svårt att observera en afgjord skygghet från regeringens sida för den delen af pressen, som byllar de liberala, principerna, längre än till en tvetydig och halft servil justemiliö, och i detta hänseende få vi nog se ännu mera framdeles. Går man härifrån till regeringens deltagande på riksdagen, så skulle det vara artigt veta, huruvida regeringen sökt ingilva ständerna en föreställning om sina liberala tänkesätt genom något eklatant ogillande deraf, att regementschefer och landshöfdingar vid flera tillfällen lägga sina bufvuden ihop med det konservativa partiets anförare; möjligen kan Aftonposten t. ex. säga oss, om det icke är sannt, att landshöfdingen baron Palmstjerna står betydligt i grace på högre ort, under det han såsom riksdagsledare utgör sjelfva länken emellan hr erkebiskopen och hr von Hartmansdorff? Och månne icke en annan af de ifriga konservativa i silt fack, den bekante adjutanten, som en tid skref så flitigt i Posttidningen emot de liberala iderna, allt ifrån den tiden och ännu i denna stund varit dagligen väl sedd uppe på hofvet? An sjelfva det officiella bladet? Ar det väl tänkbart, om regeringen omfattade ett verkligt liberalt system, att den icke skulle hafva så mycket att säga, det detta blad stundom skulle angifva symtomer af en sådan politik? Den verkliga ställningen med allt detta är icke mera någon hemlighet. Vid sådana förhållanden — månne det då är underligt att de konservative taga mod till sig och tänka: vi behöfve icke mer än hålla i oss för att bafva öfverhanden; ty det liberala partiet, eburu det har majoriteten för sig är dock alltid venmäktigt att göra sig gällande inom representationen till några större resultaler, om ej regeringen med fullkomlig bestämdhet förenar sig i dess bemödanden, och det synes ej vara att befara. De skola derföre också säkert le i skägget, när de läsa sådana ofruktbara klagoljud som de ofvananmärkta i Aftonposten, öfver de motgångar, hvilka träffa regeringens liberala politik, när denna har så litet lifskraft, att reaktionen med blotta dödvigten af sin talanglösa vis inertie kan paralysera densamma. Hvad kriminallsgen beträffar, så är dermed utan tvifvel ett särskildt förhållande, och man bör erkänna, att regeringen, eller egentligen konungen sjelf, i dess beredande fullkomligt gått landets kraf till mötes. Men orsaken till den tvekan, som yppat sig i afseende på denna fråga är i vår tanka icke förnämligast politisk. Den bärör dels deraf, att det nya lagverket kommit öfver ständerna en bloc, utan att allmänna tänkesättet ännu tillräckligt hunnit göra sig reda för de hufvudsatser, hvaruti det nya systemet skilier sig från det gamla och kunnat stadga något omdöme deröfver, och dels äfven ifrån dess sammonbang med fängelsefrågan, som ytterst hvilar på en hos oss så ny straffteori, all man ännu ej hunnit pröfva några resultater af dess tillämpning, utan tills vidare endast lärt känna den onerösa sidan deraf eller kostnaden, som visat sig ganska betydlig. Imedlertid torde väl icke någon fara vara för handen, att ej den saken går framåt. Men det torde nog vara tvifvelaktigt, huruvida detta precist befordras deraf, att den helt och hållet skju!es åt sidan för denna gången, sedan utskottet redan behandlat frågan. Hvad skade uppstode väl, om saken åtminstone fick komme vill diskussion, och allmänhetens uppmärksam. het derigenom hfligare fästades på detta i så hög grad vigtiga ämne? IZ) ARBETETS ORGANISATION. Vi meddela i deg fortsättning af de reflexio: