bland den afgångna ministeren uppsteg på Rid:
darhuset såsom försvarare af nämnde förslag
emot den starkt prohibitiva reaktion, hvari flere
af: regeringens förtroende-embetsmän: deltogo.
Huru bar det varit i Tepresentatiohsfrågan!?
Under det opinionen öfverallt ilandet uttryckte
sig till förmån för principen, som skulle närma
vår representation till den norska, hvilken visa!
så goda frukter och är så älskad i det land,
der den blifvit pröfvad under en god mans-
ålder, uppgjordes ett projekt på de bekanta
reservanternes grunder, som öfverallt af reform-
sällskaperna hade blifvit förkastade, och detta
skedde, sedan man på köpet, genom en ganska
tydlig förklaring från Bondeståndet, hade erfa-
rit, att nämnde stånd, som representerar en
så stor och betydande del af rikets fastighets-
egare, icke hade någon sympati för en sådan
grundval, som den ifrågavarande.
Äfven angående sjelfva skatteförenklingsfrå-
gan bafva tecken till tveksamhet hos regeringen
sjelf icke saknats.
Under allt detta har det tillika icke varit
svårt att observera en afgjord skygghet från re-
geringens sida för den delen af pressen, som
byllar de liberala, principerna, längre än till
en tvetydig och halft servil justemiliö, och i
detta hänseende få vi nog se ännu mera fram-
deles.
Går man härifrån till regeringens deltagande
på riksdagen, så skulle det vara artigt veta,
huruvida regeringen sökt ingilva ständerna en
föreställning om sina liberala tänkesätt genom
något eklatant ogillande deraf, att regements-
chefer och landshöfdingar vid flera tillfällen
lägga sina bufvuden ihop med det konservativa
partiets anförare; möjligen kan Aftonposten
t. ex. säga oss, om det icke är sannt, att lands-
höfdingen baron Palmstjerna står betydligt i
grace på högre ort, under det han såsom riks-
dagsledare utgör sjelfva länken emellan hr erke-
biskopen och hr von Hartmansdorff? Och
månne icke en annan af de ifriga konservativa
i silt fack, den bekante adjutanten, som en tid
skref så flitigt i Posttidningen emot de liberala
iderna, allt ifrån den tiden och ännu i denna
stund varit dagligen väl sedd uppe på hofvet?
An sjelfva det officiella bladet? Ar det väl
tänkbart, om regeringen omfattade ett verkligt
liberalt system, att den icke skulle hafva så
mycket att säga, det detta blad stundom skulle
angifva symtomer af en sådan politik?
Den verkliga ställningen med allt detta är
icke mera någon hemlighet.
Vid sådana förhållanden — månne det då
är underligt att de konservative taga mod till
sig och tänka: vi behöfve icke mer än hålla i
oss för att bafva öfverhanden; ty det liberala
partiet, eburu det har majoriteten för sig är
dock alltid venmäktigt att göra sig gällande
inom representationen till några större resul-
taler, om ej regeringen med fullkomlig be-
stämdhet förenar sig i dess bemödanden, och
det synes ej vara att befara. De skola derföre
också säkert le i skägget, när de läsa sådana
ofruktbara klagoljud som de ofvananmärkta i
Aftonposten, öfver de motgångar, hvilka träffa
regeringens liberala politik, när denna har så
litet lifskraft, att reaktionen med blotta död-
vigten af sin talanglösa vis inertie kan para-
lysera densamma.
Hvad kriminallsgen beträffar, så är dermed
utan tvifvel ett särskildt förhållande, och man
bör erkänna, att regeringen, eller egentligen
konungen sjelf, i dess beredande fullkomligt
gått landets kraf till mötes. Men orsaken till
den tvekan, som yppat sig i afseende på denna
fråga är i vår tanka icke förnämligast politisk.
Den bärör dels deraf, att det nya lagverket
kommit öfver ständerna en bloc, utan att all-
männa tänkesättet ännu tillräckligt hunnit göra
sig reda för de hufvudsatser, hvaruti det nya
systemet skilier sig från det gamla och kunnat
stadga något omdöme deröfver, och dels äfven
ifrån dess sammonbang med fängelsefrågan, som
ytterst hvilar på en hos oss så ny straffteori,
all man ännu ej hunnit pröfva några resulta-
ter af dess tillämpning, utan tills vidare endast
lärt känna den onerösa sidan deraf eller kost-
naden, som visat sig ganska betydlig. Imed-
lertid torde väl icke någon fara vara för han-
den, att ej den saken går framåt. Men det
torde nog vara tvifvelaktigt, huruvida detta pre-
cist befordras deraf, att den helt och hållet
skju!es åt sidan för denna gången, sedan ut-
skottet redan behandlat frågan. Hvad skade
uppstode väl, om saken åtminstone fick komme
vill diskussion, och allmänhetens uppmärksam.
het derigenom hfligare fästades på detta i så
hög grad vigtiga ämne?
IZ) ARBETETS ORGANISATION.
Vi meddela i deg fortsättning af de reflexio: