Article Image
NIUCILK YH DADNUCT UEECT UOU I)SKIGNUS VUC, MAUD högqvarter är Tysklands hufvudstad (!?). Detta förhållande är farligt. Talaren vill att Tyskland, när det för första gången uppträder såsom stormakt, må göra det sig sjelft och Europa värdigt. Det borde ej lemna åt England och Frankrike att ensame uppgöra förmedligen, utan måste med stark hapd fatta Europas våg. Centralmakten måste från första stunden ställa sig på de italienska frioch rättigheternas grund, i annat fall rasade vi mot värt eget öde, (twy äfven vår existens beror af frihet och rättvisa), och fortsatte den Metternichska politiken, som bade fräckheten säga: att Italien blott var ett geografiskt namn. Talaren y:kade derföre: alt centralstyrelsen genast skulle göra slut på kriget, i det densamma fömedlade ett vapenstillestånd, samt derpå en för båda parterna rättvis fred. Hr v. Radowitz yttrade: Jag tillåter mig att fästa eder uppmärksamhet, på en omständighet. som så nära angår det tyska intresset. Det italienska krigets förhållanden hafva den sednaste tiden väsendtligt förändrats genom de österrikiska vapnens seger, som jag med glädje helsar, ur den syppunkten, att denna tappra, segerrika armåe har stridit och segrat äfven för oss. (Stormande bifall). Jag kallar dessa segrar för hela Tysklands segrar, icke blott som tysk soldat, utan äfven som medlem af nationalförsamlingen, hvars majoritets tänkesätt jag uttalat. (Förnyadt bifall.) Å den ena sidan bafva vi nu seger, men äfven större möjlighet af intervention; å andra sidan hafva vi i centralstyrelsen ett verksamt medel deremot. Örfre Italiens betydelse för Tyskland synes mig alltid så väsendtlig, att jag ej kan fatta huru man kunde låta sig nöja med blotta önskningar och förutsättniogar. Hyad det materiella intresset beträffar, så kan Triest och kustlandit ej gagna oss utan besittningen af Venedig. Utan detta ginge Adriatiska hafvet, och med detsamma landets pulsäder, för oss förlorad. Om öfre Italien är söndradt från Österrike, mäste vi med vårt försvar börja der, dit vi nu först efter stora strider skulle kunna tillbakaträngas. Afven vår vestliga försvarslinea vore utan nytta; en tredjedel af Tyskland vore, blott genom strategiska förhållanden, lemnade utan skydd. Lombardiet är ej obetingadt nödvändigt. Helt annorlunda förhåller det sig i det venetianska fastlandet... Härlq gör ej Etschlinien tillfyllest; vi beböfya Minciolinien med Peschiera och Verona. Österrike måste i hvarje fall förblifyva i förbindelse med venetianska området. Häremot har på sednare tider en stor del af folket upphäft sig, i synnerhet genom samtidens största kraft — nationaliteten. Detta hade kunnat förebyggas, om man i rätt tid fattat ettl: stort beslut. Detta har ej skett. Striden har börjat. Vore den slutad, eller skulle den slutas med Österrikarnes fördrifvande, så vore dock Italien icke derföre på långt när sjelfständigt. I öfre Italien skulle Frankrike, i nedre Italien England hafva öfverväldet. Nu är ögonblicket inne att erbjuda vår förmedling. Landet ända till Mincio förblifver under Österrikes öfverherrskap, medlem af ett italienskt förbund, i förbindelse med Tyskland. Hvem vet om ej andra, till Tyskland gränsande länder, kunde bringas till ett dylikt edsförbundsskap. Detta skulle, bättre än en europeisk kongress, leda till fred. Den österrikiska flottan blefve en tysk. Hittills var förmedlingen genom England och Frankrike svårligen i tyskt intresse. Jag önskar att centralstyrelsen gör förmedlingen till sin första uppgift, såsom en storartad början af dess politiska verksamhet. Riksministern Heckscher yttrade i korthet: alt riksministeriet vore genomträngdt af frågans vigt, att det kommit till det beslut att energiskt verka för dess fredliga afgörande på ett för Tysklands värdighet och intresse lämpligt sätt, Köln den 435 Aug. I går afton kl. 1, 8 inträffade här konungen (af Preussen) under stort folkjubel. Rikstöreståndaren var honom till möte vid stadsportes, och de båda höga herrarne slöto sig broderligt i hvarandras armar. Borgargardet bildade spalier; konungen nödgade riksföreståndaren att taga plats på högra sidan, då denne ville gå till venster. Presidenten v. Gagern, omgifven af omkring 400 medlemmar af nationalförsamlivgen, höll till konungen följande tal: Ede:s Mojestät! Domkyrkobyggnadsföreningen i Köln har inbjudit tyska nationalförsamlingen att bivista en betydelsefull fest. Den har emottagit inbjudningen, och de härvarande medlemmar kunna öfvertyga sig, att den nationella enheten behöfver anlitas för fulländandet äfven af denna herrliga byggnad. Sträfvandet till enhet äfven härutinnan har blifvit på nytt väckt af E. ALt. Riksförsamlingen litar med tillförsigt på E. M:ts understöd vid uppbyggandet af den enhet, som riksförsamlingen börjat och nationen skall fullända. Konungen svarade härpå: Tysklands enhet ligger-mig om hjertat, den är en arfvedel af min modern, Presidenten vy. Gagern: Vi ve:a, att E. M:t är upphofvet till denna tanke.n Något sednare lät konungen föreställa sig för rikslo;samlingens medlemmar, hvarvid hon yttrade: Mina herrar! För att vara rätt goda vänner, är det nödvändigt att man befinner sig ansigte mot ansigte; derföre gläder det mig uppriktigt att här hafva sett eder. Med fulit bjerta önskar jag edert vigtiga förehafvande en välsignelserik framgång. Varen öfvertygade, att jag aldrig skall glömma hvilket stort värf j ären kallade att grundlägga, likasom jag är öfvertygad, att j aldrig skolen förgäta att det finnes furstar i Tyskland, och att jag tillhör dessa. De goda Kölnarne cmottogo detta högfurstliga tal med ett ljudeligt lefvel Om aftonen anställdes ett praktfullt fackeltåg. Lefverop uppstämdes dervid för konungen och riksföreståndaren. Båda utträdde på balkongen och tackade folket för denna ärebetygelse. Kl. 40 foro de båda furstliga notabiliteterna till slottet Brölhl, men återkommo i dag på morgonen, och bivistade en parad sf härvarande trupper otb borgarbeväpniog. Tidens redaktion kan häraf hemta den lärdomen, att den pratat i natimössan, då den i dagens nummer med sin vanliga tvärsäkerhet bedyrar, att konungen af Preussen båller sig i säkerhet för mobben på Potsdam. Den arma Tiden är då en gång för alla dömd att vara objelpligt efter sin tid, och alltid lika illa underrättad om hvad som tilldrager sig på verldsteatern! mma: 2 åse DSm Ö a or a cg c k mA feFilorsa

23 augusti 1848, sida 2

Thumbnail