be— RR RERNRRRRR RR gammal grof kaffesäck, med ett bål för hufvudet :! och två andra för de båda armarna. Denna klädning betäckte imedlertid icke heia piedestalen af hennes antika figur, utan slutade ofvan höfterna med en halivissnad vinranka, hvars löf och stjelkar hängde bacchanalisst öfver hennes snäfva draperi. Hennes hufvud, öfverväxt med grå ull, var tili tvåtrediadelar mun, alitid grinande; resten var näsa och något litet panna. Hennes kinder och tinningar voro tatuerade med ethiopissa hieroglyfer och prydda med märkvärdigt tindrande små Ögon. Bebida bad främlingen, hvilken tycktes vara mycket bekant som en förtrogen i huset, att taga en stol, och gick uppföre en trång trappa till en dörr, som var låst. Gå in i framrummet och duka af bordet ! ropade en qvinnoröst innanföre. Framrummet! duka af bordet! upprepade Bebida; sennor de Montevideo är dernere! Datipaluchugalida! Hvad säger ni? frågade samma röst. Seanor de Mon-te Vi-de-o är dernere! önskar tala med hr baronen! Dapilachatihatehuti! Bed honom vänta! Jag skall komma ned! ropade en karlröst, som låtit höra sig i samtal med hr Thomson på Hötel Faroux och tillhörde den så kallade baron von Spandau, såsom bans lagiga egenjun oafgjordt hvilken laglig egendom han egde egsuiam. Våare, ill kommal mumlade Bebida, och gick till dst botocknade framrummet, hvarest qvarlefvorfia: al ea tåte-å-låte-soupå stodo på. ett rundt boå framför en soffa. tan långt betänkande fattade Bebida en champ-xascbutelj, som mötte hennes ögop, höll den upy i stjernljuset, vägde: den i sin hand, muttlads några fraser på sitt modersmål, och satte buteljen för sin temligen rymliga mun. pBonito! bonito!p mumlade hon, när ingen droppe mer återstod; och afröjde sedan ostronskal, ananas-, orangeoch andre skal i sitt förkläde; som icke!var något annat än framsidan af hennes säckbeklädnad. Hon fortfor at: muttla för sig sjelf, medan hon varsamt gick utför trapporna. ä Husets vän hade imedlertid satt sig vid ett dy