be— RR RERNRRRRR RR
gammal grof kaffesäck, med ett bål för hufvudet :!
och två andra för de båda armarna. Denna kläd-
ning betäckte imedlertid icke heia piedestalen af hen-
nes antika figur, utan slutade ofvan höfterna med
en halivissnad vinranka, hvars löf och stjelkar hängde
bacchanalisst öfver hennes snäfva draperi. Hen-
nes hufvud, öfverväxt med grå ull, var tili tvåtredia-
delar mun, alitid grinande; resten var näsa och nå-
got litet panna. Hennes kinder och tinningar voro
tatuerade med ethiopissa hieroglyfer och prydda
med märkvärdigt tindrande små Ögon.
Bebida bad främlingen, hvilken tycktes vara myc-
ket bekant som en förtrogen i huset, att taga en
stol, och gick uppföre en trång trappa till en dörr,
som var låst.
Gå in i framrummet och duka af bordet ! ro-
pade en qvinnoröst innanföre.
Framrummet! duka af bordet! upprepade Be-
bida; sennor de Montevideo är dernere! Datipa-
luchugalida!
Hvad säger ni? frågade samma röst.
Seanor de Mon-te Vi-de-o är dernere! önskar
tala med hr baronen! Dapilachatihatehuti!
Bed honom vänta! Jag skall komma ned! ro-
pade en karlröst, som låtit höra sig i samtal med
hr Thomson på Hötel Faroux och tillhörde den så
kallade baron von Spandau, såsom bans lagiga egen-
jun oafgjordt hvilken laglig egendom han egde
egsuiam.
Våare, ill kommal mumlade Bebida, och gick
till dst botocknade framrummet, hvarest qvarlef-
vorfia: al ea tåte-å-låte-soupå stodo på. ett rundt
boå framför en soffa.
tan långt betänkande fattade Bebida en cham-
p-xascbutelj, som mötte hennes ögop, höll den
upy i stjernljuset, vägde: den i sin hand, muttlads
några fraser på sitt modersmål, och satte buteljen
för sin temligen rymliga mun. pBonito! bonito!p
mumlade hon, när ingen droppe mer återstod; och
afröjde sedan ostronskal, ananas-, orange- och andre
skal i sitt förkläde; som icke!var något annat än
framsidan af hennes säckbeklädnad. Hon fortfor at:
muttla för sig sjelf, medan hon varsamt gick utför
trapporna.
ä Husets vän hade imedlertid satt sig vid ett dy-