-
italienska taflor genom umbrans användande,
helt och hållet i skuggpartier svartnat. Många
målade med full färg eller s. k. impasto, an-
dra med glaseringar eller lazyr, med ett ord, s
den verklige kännaren har et rikt fält af ob-!
servationer, som ett övant öga förbiser.
Utom dessa iakttagelser, finnas techniska led-c
ningar, som underlätta forskningarne: färgbland-j
t
I
q
1
!f
mm
ningen, val af träsorter och väf som de gamla
mästarne använde. Häruti ligger en hel sam-
ling al rön, såväl ur skrifter, som särdeles om
man följer de store mästarnes arbeten, under
de olika stadierna af deras fulländning. Någre
härvid väsendiliga iakttagelser torde få anföras;
Före Raphael, och i en del af 46:de århun-
dradet, snvände alla italienska målare träd; än
poppel, ibland ceder eller gran: sammanfog- j
ningarne förstärktes å baksidan af påklistradel!
väfrimsor. Venetianerne beredde sin duk påls
samma sätt som de beredde trädet, d. v. s. medl!
limfärger och på gipsgrund.
I Nederländerna bibehöll man bruket af träll
i det längsta. Det bereddes med en otrolig
omsorg al dessa samvetsgranna målare i 47:del
seklet, hvars taflor än i dag prunka i samma
friska glans, som om de voro målade i går. I:
Uti Antwerpen var en berömd fabrik all
.panhnåer eller träskifvor; de äro vanligen märkte
med en inbränd stämpel, 2:ne korslagde och
afbuggne händer, som är stadens: vapen. Dessa
skifvor gjordes ibland mycket stora, och voro
alltid af ek. Äfven användes förtenta koppar-
plåtar, och man finner ofta dylika små taflor
på koppar, med ofvannämnde stämpel.
Rubens målade vanligen på träd, endast för
sina stora taflor, och dem han målade öfver
Henrik IV:s förmälning, använde han väf. Man
kunde nästan antaga, att alla små taflor, sär-
deles esquisser af denne mästare äro apokryfi-
skå, såvida de ej äro på ek, ty öfver allt hvar-
est man har mycket af hans mindre eller s. k.
staffli-taflor, såsom i Antwerpen och Minchen,
äro de alltid målade på trä.
Men för att återkomma till hufvudsaken, blir
resultatet att ingenting är svårare än att be-
stämms. huruvida en god tafla kan vara origi-
nal eller kopia. Antagom då med få ord de
säkraste reglor för att vägleda sitt omdöme.
Först, väoje man sig genom ett ifrigt studium
af mästerverk, att likasom komma på förtrolig I.
fot med de gamla mästarne,j så att de? vidt
första anblicken ingenkännas som gamla vänner .
dem man efter lång tid återser. Sedan fordras
att sjelf bafva litet luktat in i handtverket, som
man säger, att hafva tecknat och målat så pass,
att man någorlunda är bemma, särdeles i det
praktiska af saken; lägg härtill att genom re-
sor se det bästa som finnes i de stora galle-
rierna och de dyrbara privatsamlingar, som ty-
värr vårt land i så ringa del har att bjuda
på —; med allt detta förvärfvar man sig en
sceptitism, som en kännare alltid i mer eller
mindre grad måste äga, hvilket på ren svenska
betyder, att man ej så lätt är larad. Har
man sålunda sett samma mästerverk repeteradt
i 5 å G gallerier, blir man allt klentrogvare
hvad de taflor beträffa, som förekomma i konst-
handel och på auktioner. Man uppgör då för
sig det enkla axiomet, att ibland alla dessa
finnes ingen tafla, hvarken af Leonardo da
Vinci, Rophael, Titian och dylika mästare, som
äro verkliga originaler, fast de så benämnas på
kataloger och lockande auktionsanmälningar.
Ty, dessa stora mästares verk äro samt och
synnerligen kändan, — flerfaldiga gånger gra-
verade, de hafva utförts för konungar och fur-
star, och deras genealogiska följd sf ägare, kan
bestämmas hand från hand sedan de utgingo
ur konstnärens. Till yttermera visso, fäst er
vid inga andra taflor än de såkallade tableaux
viergesn, det vill söga, vid ingen af dessa på-
kluddade, urtvättade och af restauratörer för-
störde gamla taflor, som blott hafva skuggan
qvar af hvad de varit, och ifall en restaura-
tion är af nöden, lemna den ej i händerna på
hvem som helst. Det är med dessa tafvel-
doktorers misstag ej som med dem, Figaro på-
står, att jorden skyndar sig att dölja demp.
Tyvärr bar man i alla samlingar exempel derpå.
Men det är härvid ett nöje upplysa, alt vi i
Sverige äga en i denna konstgren verkligt skick-
lig talang, mille Lundmark i Stockholm, hvar-
om derstädes alla större som enskildta samlin-
gar, såväl som galleriet på Gripsholm, Österby
m. fl. vittna.
Men vi l-mne gamla taflor med en önskan
att konstvännen må vara på sin vakt, och cj
af fördom, på gamla inrökta och spruckna
taflor, blott för det de äro gamla, bortkasta
penningar, dem de gjort bättre att använda till
inköp af lefvande mästares och unge lofvande
talangers arbeten.
Vårt tidehvarfs konst har urartat till en
asalongskonstn. Salongsmenniskor äro våra för-
ståsigpåare; musterne, salonger för bildade och
bättre, eller så kallade ansländigt, klädde
personer. Men konsten, den bör ju vara en
njutning för alla! Så var det hos greker och
romare. Så länge icke samlingar och konstverk
äro så offentligen tillgängliga, att hvar och en
utan besvär, omvägar eller klivgande argumen-
ter, kan hvila ut från siva mödor, och veder-
qvicka själen vid anblicken af det skönas al-
ster, så länge är ej värdt klaga, att der finnes
. råhet hos massan. Konsternas förädlende in-
verkan kan ej jäfvas. Råhet och Jast kan ej
trifvas-hos ett folk, hvars nöjen och förströel-
ser bära en intellektuel pregel.
Derföre blir kännarskapet också hvad det
vanligen betecknas vara ; konsten alltmer ett
blott mekaniskt yrke, och, med undantag
af porträttgenren, de öfriga konstgrenarne allt