icke häfves genom det ständigt anlitade bullret
af den turkiska musiken, samt lika litet genona
melodiernas hastiga och ofta omotiverade vex-
ling, hvilken dock ej hindrar, att de vid an-
dra tillfällen utspinnas till en tröttande längd.
Det koniska är det italienska tondramats e-
gentliga element, och att Bellini olyckligtvis
uteslutande egnade sig åt den tragiska operan,
lärer förnämligast få skrifvas på mad. Pastas
räkning, emedan hen för deana berömda sån -
gerska, som endast uppträdde i serian, skref
sina stora sopranpartier. — Det ryktbar itali-
enska sångersällskap, för hvilket B. skref, be-
redde äfven sin älsklingskompositör ett be-
römdt namn, som han rättfärdigade genom sina
lyckliga och sinrika beräknivgar på artisternas
vokala ressurser: . ett resultat af hans mångsi-
diga och säkra kännedom om rösten och dess
effekter.
En speciell anslys af musiken till Beatrice
di Tenda anse vi öfverflödig: med hans öfriga
operor är äfven denna karakteriserad. I afse-
ende på uppfinningen står den imedlertid långt
efter Norma, Montecchi e Capuletti, m. fl.,
bvarföre den ock, ehuru tillhörande B:s sed-
nare period, endast sällan lärer förekomma på
utlandets repertoirer.
Vi nämna libretten efter musiken, emedan
den egentligen ganska litet hör till saken, och
tyckes hafva gjort tonsättaren ungefär samma
tjenst, som väfven en målare, Till följd af
dess innehåll hade den måhända rättast bort
refereras under rubriken rättegångs- och polis-
saker, endast att dessa ofta vog ega ett slags
dramatiskt intresse, som saknas i denna histo-
ria, hvaruti nästan ingen dramatisk handling
finnes. En viss hertig af Milano har råkat
förälska sig i hertiginnans hofdam (Agnese),
denna i hertiginnans page (Orombello), och
denne åter i hertiginnan sjelf. Harmen öfver att
se sig försmådd, förmår Agnese till att genom
inbrott i hertiginnans sekretär bemöktiga sig
hennes brefvexling med pagen och öfverlemnpa
den åt hertigen. Denne, utom sig af raseri,
befaller Beatrices och Orombellos ofördröj-
liga fängslande, och detta sker äfven, hvarun-
der hertiginnan, såsom programmet förmäler,
utbrister i förbannelser öfver hofherrarnes feg-
het, som kunna åse, att hon, som en svag
qvinna, faller utmattad och fängslad uti sol-
daternas armar,. De goda hofherrarne få imed-
lertid svart åse långt värre än detta, I an-
dra akten dömas nemligen både hertiginnan
och bennes page till döden, till följd af bri-
stande ridderlighet hos Orombello, som: under
tortyren bekänt både likt och olikt. Följden
deraf är en liten debatt mellan de fängslade,
hvilken dock snart slutas, sedan pagen bedt
hertiginnan vara tyst,. — I tredje akten går
Beatrice ej mindre än pagen döden till mötes.
Härunder har Agnese det missödet att dåna,
dock ej uti soldaternas armar), utan på golf-
vet, der hon ock till pjesens slut blifver lig-
gande. Vidare passerar i denna akt ingenting
af vigt, och historien är slut.
De båda hufvudpartierna (hertigens och Bea-
triees) utfördes isynnerhet med mycken artistisk
förtjenst. — Signora Peneo, som i seriastylen
tycks finna långt mera tillfalle att utveckla sin
talang, än i den komiska, gaf Beatrices svåra
parti med både innerlighet och energi, meren-
dels ock med hållning och värdighet. Det i
sanning ej lätta problemet att gifva intresse åt
den på sådant så tomma 3:e akten, löste bon
lyckligt, och endast i vissa kraftmomenter af
partiet hade vi önskat finna något mera lugn
och afrundning. — Signor Della Santa, hvars
vackra, klangrika bariton så väl egnar sig för
hertigens parti, gaf det både i afseende på styl
och färdighet på ett sätt, som bevittnade en
betydande artistisk utbildning. Sina arier gaf
han en färg, som man ej skulle tro kunna an-
bringas i denna musik, och det enda man kun-
de önska, vore ett något sparsammare använ-
dande af det vibrerande maneret. Dessa båda
artister vunno stort bifall och framropades äf-
ven. — Orombellos parti gafs af signor Cag-
giatli ej utan förtjenst, synnerligast i ensem-
blerna, der han rätt väl fyllde sin plats. —
Uti Agneses roll hade man nöjet att återse en
gammal bekant — nästan för gammal för
denna roll — nemligen fru Enbom. Fru E.
bar ännu mycket qvar af sin vackra röst, ehuru
bennes sång i öfrigt visserligen lemnade mer
än en önskan ouppfylld — måhända ock till
följd af mindre vana vid den italienska texten.
— Äfven kören bade instuderat originaltexten,
till fördel för illusionen, hvilken i denna opera
ingalunda är lätt tillvägabragt. —U—
OM S.K. KÄNNARE OCH GAMLA MÄSTARE.
Föredrag i Konstnärsgillet