deremot minska sin verksamhet, när efterfrågan
blir ringa, samt alldeles upphöra, när koo-
sumtionen af dess alster upphört. 1 anvat
fall inträder ett öfvermått af produktion, öf-
verfyllande af varuförråden och tvunget in-
ställande af arbetet. Icke sannt, vi, ni och
jag, kunna icke tänka oss, att det kan vara
annorlunda? Men måbända misstaga vi oss?
Det gifs folk, som både muntligt och skriftligt
försäkrat, att det alltid kan och måste finnas
arbete för arbetaren. Ja, de göra ännu mer,
de lofva honom att det aldrig skall tryta.
Bravo! De må då skyndsamt gripa verket an,
ty det gifs många toma magar. Från denna
stund betyder det således intet, om varuneder-
lagen af alla slag äro så öfverfyllda, att intet
mera deruti kan inrymmas, samt om, af en
eller annan orsak, köpare ej infinna sig, för
alt töma dem! Utan hänseende härtill skall
man gå friskt på med att producera, samt
oupphörligt fylla nya magasiner.
Men nu komma vi till den kinkiga frågan:
hvem skall bestrida kostnaderna för den o-
upphörliga produktion, som ej har afsättning ?
Hvem skall betala de arbetare, som äro sys-
selsatte med förfärdigande af varuartiklar,
som ej finna afnämare? Detta bar man ännu
icke haft godheten säga oss. Är detta då
måhända en af de småsaker, som icke förtjena
att man uppehåller sig dervid ? i
Fordrar väl trädet något förskott eller för-
lag för att frambringa sina blad, blommor och
frukter; om någon vill hvila uti dess skugga,
eller sätta sig till det bord, som det alla år
förser med frukter för en hvar? Gör det sig
mödan att fråga efter hvem som skall betala
det, för dess framalstring af produkter? Nej!
Det vet alltför väl, att Gud skänker det dess
barkbeklädnad och dess väring, utan att ban
förut fordrar, att menniskor och djur må vända
sig till gagn dess skugga, dess blommor och
frukter.
Men inodustrien är icke lycklig nog att be-
finna sig i en så gynnsam ställning. Menvi-
skan måste för densamma göra allt, och om
menniskan gör för litet, så aftynar den, och
gör hon alldeles intet, så följer deraf döden.
Och med industrien afstannar arbetet, för alla
de klasser, som funno sysselsättning uti dess
tjenst. Den kan derföre ej följa trädets ex-
empel och lefva obekymrad om hvad som blif-
ver af dess alster. Den är nödsakad att
rätta sig efter konsumtionen, emedan den
uppehålles uteslutande genom densamma. Men
konsumtionen betingas ovilkorligen af de för-
brukandes antal, smak, behof och förmögen-
het. Ehvad industrien ock -må företaga, för
att locka köpare, skall den dock aldrig kunna
vinna afsättning på andra vilkor, än att kon-
sumenten vill köpa, samt blott till det pris,
som köparen finner sig befogad alt antaga. I
annat fall skall ingen afsättoing ske, ty, med
undantag af lifsmedel, som ej kunna umbäras,
kan ingen tvingas att köpa, som ej kan och
vill göra det. Det är derföre ingen möjlighet
för banden, att göra varornas afsättning obe-
roende af efterfrågan, och betrygga en produk-
tion, som ej behöfver stå i ett bestämdt för-
hållande till konsumtionen och som ständigt
gåfve arbetaren förtjenst, äfven om varans kon-
sumtion och afsättnivg afstannade. Att gifva
arbetaren försäkringar om något dylikt, vore
ungefär lika klokt, som att låfva honom dagar
utan nätter. Mean skall måhända äfven söka
utfundera sättet att lösa detta problem, men
under tiden torde vi få beqväma oss att seso-
len alla aftnar gå ned och äfven låta nöja oss
med nattens mörker., VEN