Samiungar 1 England, lörele I denna vag sSaker, som vittna huru högt smaken vårdades af förfädren. Den mest frejdade mejsel ansågs ej vara nedsalt, om den emellanåt användes för att utarbeta konsoler eller spisställningar. Benvenuto Cellini ciselerade saltkar och bordssyrtuter, Giovanni Bernardi graverade kristalipokaler, Bernard de Palissy gaf åt fat och tallikar värdet af den mest fulländade basrelief. Sednare upphöjde Boul:e snickaryrket till en konst, värdig att stå vid sidan ef byggnadskonstens skönaste ideer. Kan det då räknas löjligt eller besynnerligt alt föredraga allt detta, den gamla goda tidens verk och minnen, framför vår tids parvenysmak med sitt krimskrams från Paris och Hamburgs bazarer? Men smaken är så olika. Den goda smaken förstår pjuta med få tillgångar, i motsatt fall tröstar man sig då det kostar mest. Men då syftemålet af dessa konstreflexioner egentligen alfser det vanligaste fallet, nemligen, att förstå sig på taflor, vilje vi försöka att lämpligen afhandla den vigtigaste frågan, med afseende på original och kopia. Det gäller vid bedömande af en tafla, att veta 4:o om den. är original eller blott kopia; 2:0o till hvilken skola den må hänföras; och 5:o af hvilken mästare? En origivaltafla äger alltid ett visst värde, äfven om konstnären ej tillhör första rangen. Kopian deremot, såvida ej ett samtidigt arbete utfördt under mästarens ögon och af honom retoucheradt, bar deremot alltid ett underordnadt värde, Innan man således söker att få veta mästarens namn, måste man genom noggrann pröfning urskilja om den tafla man beundrar är originalkompositionen eller blott reproduktion, — oftast ett svårt problem att lösa, särdeles vid bedömmande af gamla taflor, som, nedrökta, betäckta med ett lager af gamla fernissor, och som seklers vanvård gjordt oigenkänneliga, endast likasom genom en tjock slöja låta ana sin ursprungliga skönhet, och det karakteristiska af den skola eller mästare, hvartill den bör räknas.. Sålunda kunna genom tidens åverkan äfven medelmåttiga taflor understundom antaga ett sken, som förvillar, särdeles hvad koloriten beträffor, — felen i teckningen försvinna i obesrämdt fördrifna och i dunkla färgtoner insvepta konturer, — de klara massorna framstå på ett effektfullt sätt, det hela smeker ögat. Det är af denna orsak, som handeln med gamla taflor är underkastad så många misstag och svek, och ofta beror af slumpen. Taflor af goda tecknare äro lättare att kopiera ån dem af så kallade kolorister, Alttid bar man kalkering och andra mekaniska genvägar att tillgripa, för att återgifva den noggranna teckningen, allt lättare ju bårdare konturerne äro. Det så kallade fördrifoa i målningssättet, frånvaron af alla penselns qvicka toucher, lokalfärsernas entonighet, allt underlättar kopisten. Deremot medför en imitation af de så kallade koloristerna, stora svårigheter; det lätta och flygtiga i teckning, de mjuka obestämda konturerna, det klara genomskinliga i claisobscuren, åstadkommet genom glaseringar, de qvicka gnistrande tag, likasom kastade sf en händelse på sin plats, och ej vidare rörda; många flera svårigheter att förbiga i afseende på konstgrepp och de fyndiga utvägar palettens studium lemnar, — äro allt lika många stötestenar för efterapare och kopister,l; hvarföre också italienska tsflors äkthet, i allmänhet, är svårare att bestämma, än kopiorl. efter nederländska skolornes mästare. Hvilka äro då de säkraste tecken, hvarpå originalet kan skiljes från kopian? Vid första anblicken af en originaltafla, upptäcker det vana ögat, detta på en gång raska, djerfva, utan bråk studerade, som en kopia alltid saknar, så bra den än må vara. Man ser att idgen, upprunnen ur konstnärens fantasi, är utan vidare betänkande direkte ur tankan flyttad på duken. Man märker huru konturerna uten rädsla bafva första utkastets raskhet, ej äro omgjorda, bättrade eller efterputsade, med den osäkerhet, som alltid hvilar vid återgifvande af ett gifvet mönster. I originaltaflan äro degrarne på hår ock lockar nätta och djerft diisatte, linesmenterne säkra och rena, veck och draperier i lediga, otvungna brytningar, händer och fötter utförda med särdeles talang; allt andas lit och rörelse, närvaron af det skapande snillet och den trogna mnaturuppfattningen. — Origivalet har Hf, kopian är stel och död. . Denna lifvets blomma, som sprider sin glans öfver mästarens verk, söker nu -kopisten ersätta genom det polerade och slickade i utförningen. Den bästa kopia har således alltid något hårdsre, kallare, tvunget: något mera sökt än originalet. Nödssakad att följa ledtråden, och ofta taga om och bättra på svårare partier i taflan, blir banden tung, ögat osäkert, det hela får ett för mycket eller för litet. Så ock färgtonen, — genom blandningar och försök går det rena och friska förloradt, demi-teinterna bli smutsgrå, och lokalteinten 1 taflan rå. Men det novilkorligt tvungnar, som vidlåder det hela, röjer alltid säkrast kopian. Detta allt oaktadt, har i synnerhet italienska skolan i alla tider haft ex skara af efterhärmare, hvilka till fallkomligaste illusion vetat mystifiera de största kännare. Deras kopior, ofta samtidiga med originalen, och hvilka genom tidens längd vunnit förgharmoni, kunna ej skiljas från de sednare: Häraf alls dessa suppositioner, denna glada visshet och öfvertygelse om bvad man kommit öfver etc , hvilket skulle vederj — — AN l