Samiungar 1 England, lörele I denna vag sSa-
ker, som vittna huru högt smaken vårdades
af förfädren. Den mest frejdade mejsel an-
sågs ej vara nedsalt, om den emellanåt använ-
des för att utarbeta konsoler eller spisställnin-
gar. Benvenuto Cellini ciselerade saltkar och
bordssyrtuter, Giovanni Bernardi graverade
kristalipokaler, Bernard de Palissy gaf åt fat
och tallikar värdet af den mest fulländade
basrelief. Sednare upphöjde Boul:e snickaryr-
ket till en konst, värdig att stå vid sidan ef
byggnadskonstens skönaste ideer.
Kan det då räknas löjligt eller besynnerligt
alt föredraga allt detta, den gamla goda tidens
verk och minnen, framför vår tids parveny-
smak med sitt krimskrams från Paris och Ham-
burgs bazarer? Men smaken är så olika. Den
goda smaken förstår pjuta med få tillgångar,
i motsatt fall tröstar man sig då det kostar
mest.
Men då syftemålet af dessa konstreflexioner
egentligen alfser det vanligaste fallet, nemligen,
att förstå sig på taflor, vilje vi försöka att
lämpligen afhandla den vigtigaste frågan, med
afseende på original och kopia.
Det gäller vid bedömande af en tafla, att
veta 4:o om den. är original eller blott kopia;
2:0o till hvilken skola den må hänföras; och
5:o af hvilken mästare?
En origivaltafla äger alltid ett visst värde,
äfven om konstnären ej tillhör första rangen.
Kopian deremot, såvida ej ett samtidigt arbete
utfördt under mästarens ögon och af honom re-
toucheradt, bar deremot alltid ett underord-
nadt värde, Innan man således söker att få
veta mästarens namn, måste man genom nog-
grann pröfning urskilja om den tafla man be-
undrar är originalkompositionen eller blott re-
produktion, — oftast ett svårt problem att
lösa, särdeles vid bedömmande af gamla taflor,
som, nedrökta, betäckta med ett lager af gamla
fernissor, och som seklers vanvård gjordt oi-
genkänneliga, endast likasom genom en tjock
slöja låta ana sin ursprungliga skönhet, och
det karakteristiska af den skola eller mästare,
hvartill den bör räknas..
Sålunda kunna genom tidens åverkan äfven
medelmåttiga taflor understundom antaga ett
sken, som förvillar, särdeles hvad koloriten be-
träffor, — felen i teckningen försvinna i obe-
srämdt fördrifna och i dunkla färgtoner in-
svepta konturer, — de klara massorna fram-
stå på ett effektfullt sätt, det hela smeker ögat.
Det är af denna orsak, som handeln med gamla
taflor är underkastad så många misstag och
svek, och ofta beror af slumpen.
Taflor af goda tecknare äro lättare att ko-
piera ån dem af så kallade kolorister, Alttid
bar man kalkering och andra mekaniska gen-
vägar att tillgripa, för att återgifva den nog-
granna teckningen, allt lättare ju bårdare kon-
turerne äro. Det så kallade fördrifoa i mål-
ningssättet, frånvaron af alla penselns qvicka
toucher, lokalfärsernas entonighet, allt under-
lättar kopisten. Deremot medför en imitation
af de så kallade koloristerna, stora svårighe-
ter; det lätta och flygtiga i teckning, de mjuka
obestämda konturerna, det klara genomskinliga
i claisobscuren, - åstadkommet genom glaserin-
gar, de qvicka gnistrande tag, likasom kastade
sf en händelse på sin plats, och ej vidare
rörda; många flera svårigheter att förbiga i
afseende på konstgrepp och de fyndiga utvä-
gar palettens studium lemnar, — äro allt lika
många stötestenar för efterapare och kopister,l;
hvarföre också italienska tsflors äkthet, i all-
mänhet, är svårare att bestämma, än kopiorl.
efter nederländska skolornes mästare.
Hvilka äro då de säkraste tecken, hvarpå
originalet kan skiljes från kopian?
Vid första anblicken af en originaltafla, upp-
täcker det vana ögat, detta på en gång raska,
djerfva, utan bråk studerade, som en kopia all-
tid saknar, så bra den än må vara. Man ser
att idgen, upprunnen ur konstnärens fantasi,
är utan vidare betänkande direkte ur tankan
flyttad på duken. Man märker huru kontu-
rerna uten rädsla bafva första utkastets rask-
het, ej äro omgjorda, bättrade eller efterputsade,
med den osäkerhet, som alltid hvilar vid åter-
gifvande af ett gifvet mönster. I originaltaflan
äro degrarne på hår ock lockar nätta och
djerft diisatte, linesmenterne säkra och rena,
veck och draperier i lediga, otvungna brytnin-
gar, händer och fötter utförda med särdeles
talang; allt andas lit och rörelse, närvaron af
det skapande snillet och den trogna mnatur-
uppfattningen. — Origivalet har Hf, kopian
är stel och död. . Denna lifvets blomma, som
sprider sin glans öfver mästarens verk, söker
nu -kopisten ersätta genom det polerade och
slickade i utförningen.
Den bästa kopia har således alltid något
hårdsre, kallare, tvunget: något mera sökt än
originalet. Nödssakad att följa ledtråden, och
ofta taga om och bättra på svårare partier
i taflan, blir banden tung, ögat osäkert, det
hela får ett för mycket eller för litet. Så ock
färgtonen, — genom blandningar - och försök
går det rena och friska förloradt, demi-tein-
terna bli smutsgrå, och lokalteinten 1 taflan rå.
Men det novilkorligt tvungnar, som vidlåder det
hela, röjer alltid säkrast kopian. Detta allt
oaktadt, har i synnerhet italienska skolan i
alla tider haft ex skara af efterhärmare, hvilka
till fallkomligaste illusion vetat mystifiera de
största kännare. Deras kopior, ofta samtidiga
med originalen, och hvilka genom tidens längd
vunnit förgharmoni, kunna ej skiljas från de
sednare: Häraf alls dessa suppositioner, denna
glada visshet och öfvertygelse om bvad man
kommit öfver etc , hvilket skulle veder-
j
— — AN
l