ee SA G. M. Stjernsvärd. OM S. KE. KÄNNARE OCH GAMLA MÄSTARE. Föredrag i Konstnärsgillet AF WILHELM WOoBHLFAHRT. Bestämdt! tusen år. BAUTASTENIUS: Då romarne år 450 före Chr. sköflade och förstörde Corintb, den på konstskatter och bikdning rikaste stad i Grekland, lät fältherren konsul Mummius alfvarligt hota de skeppare, hvilka till Rom skulle hemföra kostbara byten af taflor och statyer, att, om dessa saker skadades eller förstördes under vägen, finge de skaffa sandra i stället. Att forntiden äfven hade sina förståsigpåare, kan sålunda antagas för afgjordt, och torde bemälite Mummius få räknas såsom stamfader för den klassiska ält, som gemenhgen benämnes Kärnare, — eller hvartöre icke så gerna Mummier? En uigrening på sidolinien är då troligen slägtet Samlare, de der redan på den tiden omtalades. Var ej t. ex. Varro en -af dessa, han, som gifvit Cicero anledning till siva yppersta diawiber, denne stränge republikan, som för alt öka sina samlingar med en bronzstaty af Lysippus, satte ägaren på proscriptionslistan, och dessemellan knep en och annan af de bättre gudabilderne ur templen? . Hans ättlingar äro lyckligwis af frommare natur, de skrika sig bara hesa på auktioner, eller, med en aldrig tröttnande ifver, vädra omkring i klädståndens mörka vrår, för att pkomma öfver något rart) — nekande sig alla lifvets fröjder, blott: de emellanåt kunna öfver en och annan godbit, uttala det magiska segerropet: Mitt eller Min.n Nu händer likväl ofta, att kunskapen bos dessa qv.st kännare totaliter fattas, likasom samlarens gemak ej sällan förvarar ett dammigt hopgyttradt sammelsurium af på en gång allt och ingenting. En dylik hännare har neml. mindre behot af verklig kunskap, såvida han blott med en viss portion säker oförskämdhet förstår, att i kritiska momanger väpna sig med den oundgängliga ,kännarminen. I brist af verkligt kännarögs, brukar vår man med fördel glasögon: — det ser alltid lärdt ut, särdeles om man ofta lyfter och riktar dem, gnider dem väl med rockskörtet, vid förberedande vigtig skärskådning af ett konstverk, allt under ett långsamt uttaladt : Se, jag skall säga ;, — de oinvigde stöta då hvarandra sakta i: sidan, menande tro på, jo se der, han förstår det, hanl Kännaren säger sällan sin tanke ut; på sin böjd håller han före, — och betraktar taflan med ett visst kast på hufvudet, än åt höger, än ät venster, än tillbaka, alltid under sakta frammumlandeaf ett hyperboliskt Hm jaha — frågar men bonom än vidare blir det: Ah-ja! med en axelböjvivg och höger om vändning, hvarunder han förnumstigt tager sig om hakan, och får på en gång brådtom, och der står man nu lika klok på saken som förut. Kännare och samlare äro af mångahanda slag. Aila åldrar räkna sina. MHvilket barn 4. ex. har ej företrädesvis cn smak för att äga vissa saker, hvilken gosse, som ej tidtals samdar än snäckor, än sigiller och dylikt; huru många stadier af samlare, ända till gubben, som vid grafvens brädd med leende mine och darrande hand njuter afatt ofta räkna om det kanske med svek samlade guldet, och de oförtjent förvärfvade stjernor och bandstumpar, som utgöra leksaker för de på nytt burn vordne, — med ett ord, samlare äro vi litet hvar, fast mången blott samlar skulder, och ganska få det för både konstnären och menniskan nödvändigaste, berfarenhet: hvilket allt bevisar, går hvar och en till sig sjelf, att verlden är full af tokar, och för att slippa se dem, vore väl säkraste rådet att gå bem, stänga dörren och slå sönder sin spegel. Allmänneligen vill man sålunda betrakta antiqvarien, bibliomanen och samlaren af curiosa öfverhufvud som besynnerliga originaler, godtrogna nDarrar, blindt passionerade för rart lappri, och lekbollar för spekulanter och efterapare. Så anför man bibliomanens förtjusning, då han i den rara upplagan af ett verk träffar på de åtta tryckfelen, hvilka icke finnas i den vanliga upplagan. Men dock må man ej med konnässör eller kännare alltid första en Bautastenius, med grön skärm för ögonen och för slorningsglas i bend, letande efter signaturen på taflor och rera tryckfel i gamla böcker. Den verklige kännaren höfves ej allenast erudition, men derjemte mycken smak, urskiljning, vana och säkert öga. Huru noga bör han ej känna så väl det reella som tillfälliga värdet, vissa konstalster bafva; skilnaden är ofta omärkligt liten, men dock of vigt för att ej blifva bedragen. Så har ett kopparstick t. ex. silt värde beroende, än af epreuvets skönhet och styrka, än i det konsthistoriska hänseendet: — till det ena kan plåten våra alldeles förstörd, medan till ett annat den är i behåll, och dersf kan tagas nya aftryck, fast plåten är uppkratsad eller retoucherad: än är ett afiryck taget före den punkterade skriften, än alldeles avant la lettre m, m., allt omständigheter, som mångfald gt öka eller minska kopparstickets cgentliga värde, Alla dylika de