ee SA G. M. Stjernsvärd.
OM S. KE. KÄNNARE OCH GAMLA MÄSTARE.
Föredrag i Konstnärsgillet
AF WILHELM WOoBHLFAHRT.
Bestämdt! tusen år.
BAUTASTENIUS:
Då romarne år 450 före Chr. sköflade och
förstörde Corintb, den på konstskatter och bikd-
ning rikaste stad i Grekland, lät fältherren
konsul Mummius alfvarligt hota de skeppare,
hvilka till Rom skulle hemföra kostbara byten
af taflor och statyer, att, om dessa saker ska-
dades eller förstördes under vägen, finge de
skaffa sandra i stället.
Att forntiden äfven hade sina förståsigpåa-
re, kan sålunda antagas för afgjordt, och torde
bemälite Mummius få räknas såsom stamfader
för den klassiska ält, som gemenhgen benäm-
nes Kärnare, — eller hvartöre icke så ger-
na Mummier?
En uigrening på sidolinien är då troligen
slägtet Samlare, de der redan på den tiden
omtalades. Var ej t. ex. Varro en -af dessa,
han, som gifvit Cicero anledning till siva yp-
persta diawiber, denne stränge republikan, som
för alt öka sina samlingar med en bronzstaty
af Lysippus, satte ägaren på proscriptionsli-
stan, och dessemellan knep en och annan af
de bättre gudabilderne ur templen? . Hans ätt-
lingar äro lyckligwis af frommare natur, de
skrika sig bara hesa på auktioner, eller, med
en aldrig tröttnande ifver, vädra omkring i
klädståndens mörka vrår, för att pkomma öf-
ver något rart) — nekande sig alla lifvets fröj-
der, blott: de emellanåt kunna öfver en och
annan godbit, uttala det magiska segerropet:
Mitt eller Min.n
Nu händer likväl ofta, att kunskapen bos
dessa qv.st kännare totaliter fattas, likasom
samlarens gemak ej sällan förvarar ett dam-
migt hopgyttradt sammelsurium af på en gång
allt och ingenting.
En dylik hännare har neml. mindre behot
af verklig kunskap, såvida han blott med en
viss portion säker oförskämdhet förstår, att i
kritiska momanger väpna sig med den ound-
gängliga ,kännarminen. I brist af verkligt
kännarögs, brukar vår man med fördel glas-
ögon: — det ser alltid lärdt ut, särdeles om
man ofta lyfter och riktar dem, gnider dem
väl med rockskörtet, vid förberedande vigtig
skärskådning af ett konstverk, allt under ett
långsamt uttaladt : Se, jag skall säga ;, — de
oinvigde stöta då hvarandra sakta i: sidan,
menande tro på, jo se der, han förstår det,
hanl
Kännaren säger sällan sin tanke ut; på sin
böjd håller han före, — och betraktar taf-
lan med ett visst kast på hufvudet, än åt hö-
ger, än ät venster, än tillbaka, alltid under
sakta frammumlandeaf ett hyperboliskt Hm
jaha — frågar men bonom än vidare blir
det: Ah-ja! med en axelböjvivg och höger
om vändning, hvarunder han förnumstigt ta-
ger sig om hakan, och får på en gång brådt-
om, och der står man nu lika klok på saken
som förut.
Kännare och samlare äro af mångahanda
slag. Aila åldrar räkna sina. MHvilket barn
4. ex. har ej företrädesvis cn smak för att äga
vissa saker, hvilken gosse, som ej tidtals sam-
dar än snäckor, än sigiller och dylikt; huru
många stadier af samlare, ända till gubben,
som vid grafvens brädd med leende mine och
darrande hand njuter afatt ofta räkna om det
kanske med svek samlade guldet, och de oför-
tjent förvärfvade stjernor och bandstumpar, som
utgöra leksaker för de på nytt burn vordne,
— med ett ord, samlare äro vi litet hvar, fast
mången blott samlar skulder, och ganska få
det för både konstnären och menniskan nöd-
vändigaste, berfarenhet: hvilket allt bevisar, går
hvar och en till sig sjelf, att verlden är full
af tokar, och för att slippa se dem, vore väl
säkraste rådet att gå bem, stänga dörren och
slå sönder sin spegel.
Allmänneligen vill man sålunda betrakta an-
tiqvarien, bibliomanen och samlaren af curiosa
öfverhufvud som besynnerliga originaler, god-
trogna nDarrar, blindt passionerade för rart lap-
pri, och lekbollar för spekulanter och efterapare.
Så anför man bibliomanens förtjusning, då han
i den rara upplagan af ett verk träffar på
de åtta tryckfelen, hvilka icke finnas i den van-
liga upplagan. Men dock må man ej med
konnässör eller kännare alltid första en Bau-
tastenius, med grön skärm för ögonen och för -
slorningsglas i bend, letande efter signaturen
på taflor och rera tryckfel i gamla böcker.
Den verklige kännaren höfves ej allenast eru-
dition, men derjemte mycken smak, urskilj-
ning, vana och säkert öga. Huru noga bör
han ej känna så väl det reella som tillfälliga
värdet, vissa konstalster bafva; skilnaden är
ofta omärkligt liten, men dock of vigt för att
ej blifva bedragen. Så har ett kopparstick t.
ex. silt värde beroende, än af epreuvets skön-
het och styrka, än i det konsthistoriska hän-
seendet: — till det ena kan plåten våra all-
deles förstörd, medan till ett annat den är
i behåll, och dersf kan tagas nya aftryck, fast
plåten är uppkratsad eller retoucherad: än är
ett afiryck taget före den punkterade skriften,
än alldeles avant la lettre m, m., allt om-
ständigheter, som mångfald gt öka eller minska
kopparstickets cgentliga värde, Alla dylika de-