kans tjenst intråda, väljes denna bana nästan en-l
dast af dem, som af inskränktere kunskaper ellerl
förnämligast genom fattigdom tvingas att afsluta!
sin akademiska kurs så fort som möjligt, hvadan
faku!teten icke anser sig kunna höja fordringarne;
ehuru den öppet erkänner. att dessa äro alltför ligan,
Om pu komministrarne vore så lönade, att de!
icke behöfde befordran till pastorat, vore föga att
klaga öfver hämmad befordran. Dagligt bröd och
dagligt arbete är högsta timliga lycka. Men huru
det förhåller sig med det dagliga brödet för kom-
ministrsrne i ett af rikets största stift, äro vi itill-
fälle att framlägga. Från 4 Maj 4825 till 4 Moaj:
1845 hafva in summa 95 sacellanier blifvit utar-!
rend-rade för stiftets byggnads- och emeritikassors!
räkning. Af dessa hafva 7 gifvit ingen behållning.
4 under 10 rdr, 4 under 20 rdr, 3 under 350 rdr,
11 under 400 rdr, 4 gifvit 435 rdr, 4 dito 156
rdr bko.
Om man än antoge, att alla sacellanierna gifvit
hvad vi i rundt tal utfört, ehuru man kan, wan:
alt träda sanningen för nära, göra flera procents;
afdrag, utgör summan blott 1561 rdr, hvilka, för-
delade på 25, gör en bebål!ning af 62 rdr 24 sk.
på hvarje sacellani. Sacellanierna och kapellerna
i riket utgöra omkring 960. Deras gemensamma
lön på stat efter med-ltal i ofvannämnde stift af
62!, rdr utgör 59.000 rdr. Extra ordinarier draga
ingen lön af staten. Men dessas gemensamt med;
kapellanernas årliga afgift endast till skolan, me-
delst anticipering på framtiden, utgör 450,000 rdr
bko; hvadan staten drager af dessa en ärlig vinst
af 914,000 rdr bko. Man fär icke undra på att
staten funnit detta löningssätt ganska beqvämt, att
åtski liga mäktiga inom vårt stånd funnit vigt att
sålunda löna sina domestici och adjunkter, ty det
är både den största lön, som kan gifvas den en-
skilde och kostar gifvaren icegenting. Man tager
visserligen ifrån det obefordrade presterskapet, men
dstta är en allmänning, dit man säklöst fått släppa
på bete. Lägger man derför till antalet af stollä-
rare de många, som inom kyrkan njuta förhöjd års-
beräkning, blifver ofvannämnde statsvinst af vår.
svett och svält betydligen förhöjd. Det vill synas!
billigt, att när vi söndagligen predika och hvarje
dag stå på post, vi icke borde åäggas att hälla
predikanter på andra ställen, utan att antingen de
lönade, som behöfde presten, eller attstaten gjorde
det, eller ock om tredj2 man skulie löna honom,
den klass åtminstone dertill utsägs, som sjelf vore
så lönad, att han kunde afsätta något lör detta än-
damål. Det tyckes vara nära nog, vär man pålagt
vår klass en beskattning af 91,000 rdr mer, än vi
af staten uppbära. Man kan invända, att det ö-
kade statsanslaget förutsätter ökad lärarepersonal,
hvadan man icke får antaga, att nigon tid staten
dragit så stor vinst af oss; men då tillökningen af
lärarepersonal säkerligen icke utan nya anslag kom-
mer att öfverstiga den icke obetydliga mängd syss-
lor inom kyrkan, hvilka äro med bankoår hugnade
och dessa icke äro med i räkningen upptagna,
qvarstår vår extra beskattningssummai oförminskad
siffra. Billigt kunde man fiåga: hvad ondt hafva
vi gjort dermed, att vi blefvo prester. att vi skola
fällas till så höga böter? Hvad vill man med en
sådan befordringslag? Har den gagnat vetenska-
pen? Hvarföre behöfde då vi, som öfver 400 år
varit hugnade af honom, sträcka bedjande händer
lill utlänningen, att ban ville fö barma sig öfver
vissa vetenskapsgrenar, som hos oss ligga under?;
Tror man, att lärdom:n genom de förhöjda tjenste-
Åren skall komma i ky-kan till hennes gagn, så
örneka vi deta och påstå, att denna kommer tilll
venne genom hög e teologisk kunskap, som icke
yehöfver uppbäras af de kryckor, som heta förhöjda!
jevsteär. Mellan en skicklig ograduerad och en;
vanlig magister är skilvaden i lärdom mycket fin :
ch den förres 20- å 30-äriga praktik i embetet är!
cyrkan pyttigare, än den sednares lilla öfverskott
if skolvisdom. Vill man med pastorat betala aka-j!
Ilemiskulder, så när filosofi.ka graden räknar t:enne !
yrestår, är en ytterligare lön af 45 till 20 års sna-!
are befordran till ett pastorat högst obillig. Afven!
den ograduerade har icke sin lärdom för intet.
Han må ru vara stor eller liten denna kunskap,
vanligen har han medtagit arfvet, och när kandida-
en fått prestkragen, står han gemenligen i skuld
ör några bundra riksdaler, plus prestklädningen.:
Jade han förutsett hvad förhöjda årsberäkningen
har med sig, hade han kunnat ana dess tryckning
hela sin hopplöshet, åtminstone i. vissa stift, han :
skulle ssårligen haft mod att blifva S. M. adjunkt, !
väl att bli missionär, men icke att bli S. M. ad-!
unkt på landet. Men deri består olyckan, att ad-
unktens lif är motsatsen af alla yngre tjenstemäns:
;
-
— han är höstrik, men vårfattig, det är: han har!
in skönaste tid i början af banan. Då eger ban
lagligt bröd, utan bekymmer, : omfattas af menni-
kors aktning och sin församlings kärlek. Är han j!
wushållare; betalar han nu sin prestklädning, amor- !
erar sina akademiskulder och är vid adjunkttidens!
lut, d. v. s. m-llan 40- och 50-talet, skuldfii.
Men nu blir han komminister; ny skuldsättning :
ör silt bo, hvars ränta han i vanliga fall icke kan !
vetala. Det blir vinter — bara vinter för honom: !
Skulle han än få lefva tills åter vår och sommårl!
vörja le mot honom; nya höstens bröd o kar hani5
anligen icke äta — glad ändå om han fätt lefva !
ill den dag, att han säg axet till en skörd, somj
an får lemna såsom enda behällningen åt enkal!
ch ofta många barn. Detta lyckas blott för fåta-S
et. De flesta dö såsom komministrar, lemnande l!
in familj åt fattigdomens börda, nöd och frestel-l!
er. Andra tjenstemän begynna med mycket ma-l!!
ert visthus, de få svälta och försaka; men glädja j!
ig åt hoppet, att med arbete och försakelse få!
ramtida bergning. Också blir det allt bättre och :
ättre för dem; ty ingen äter upp deras framtid.
Je få höst efter vår.
Vi undertecknade komministrar hafva vid denna
ramställning af det lägre presterskapets tillstånd
cke tänkt på oss sjelfva. Två af de fyra stiftens
ommiuistrar, som representerade vid sista riksmö-
et, hafva redan gått ner i det tysta, och vi, som
edan hunnit dels öfver, dels nära intill 50-talet,
afva lika litet som dessa att hoppas af en förändr ng
befordringslagen. Icke tänka vi uteslutande på
ära yngre medbröder; utan vi tänka lika mycket
åde på kyrkan och staten. En lm kan icke lida
tan att hela lekamen lider. På kyrkans lif beror
latens väl; ty med detsamma det ;eligiösa lifvet
ftager, tilltager det sjelfviska, och då man upphör
tt dyrka Gud, dyrkar man sig sjelf och verläen.
u uppkommer ett sedeförderf och ett njutnings-
egär, som trotsar både samvete och samhällslag,
ch bragt oss derhän, att år 1844 räknades icke
irre än 25,000 fångar i: Sverige. Detta är ett
orgligt vittnesbörd om kyrkans sjunkande lif. Hon
ehöfver väckas och lifvas; upplysning och bildning
tan fromhet är en sönderbråkad rörstaf att stödja
ig vid. Hennes tjenare böra sättas i tillständ att,
- RA - AA h om om mm AA OM mt och ån
NA I - AV p- -