kans tjenst intråda, väljes denna bana nästan en-l dast af dem, som af inskränktere kunskaper ellerl förnämligast genom fattigdom tvingas att afsluta! sin akademiska kurs så fort som möjligt, hvadan faku!teten icke anser sig kunna höja fordringarne; ehuru den öppet erkänner. att dessa äro alltför ligan, Om pu komministrarne vore så lönade, att de! icke behöfde befordran till pastorat, vore föga att klaga öfver hämmad befordran. Dagligt bröd och dagligt arbete är högsta timliga lycka. Men huru det förhåller sig med det dagliga brödet för komministrsrne i ett af rikets största stift, äro vi itillfälle att framlägga. Från 4 Maj 4825 till 4 Moaj: 1845 hafva in summa 95 sacellanier blifvit utar-! rend-rade för stiftets byggnadsoch emeritikassors! räkning. Af dessa hafva 7 gifvit ingen behållning. 4 under 10 rdr, 4 under 20 rdr, 3 under 350 rdr, 11 under 400 rdr, 4 gifvit 435 rdr, 4 dito 156 rdr bko. Om man än antoge, att alla sacellanierna gifvit hvad vi i rundt tal utfört, ehuru man kan, wan: alt träda sanningen för nära, göra flera procents; afdrag, utgör summan blott 1561 rdr, hvilka, fördelade på 25, gör en bebål!ning af 62 rdr 24 sk. på hvarje sacellani. Sacellanierna och kapellerna i riket utgöra omkring 960. Deras gemensamma lön på stat efter med-ltal i ofvannämnde stift af 62!, rdr utgör 59.000 rdr. Extra ordinarier draga ingen lön af staten. Men dessas gemensamt med; kapellanernas årliga afgift endast till skolan, medelst anticipering på framtiden, utgör 450,000 rdr bko; hvadan staten drager af dessa en ärlig vinst af 914,000 rdr bko. Man fär icke undra på att staten funnit detta löningssätt ganska beqvämt, att åtski liga mäktiga inom vårt stånd funnit vigt att sålunda löna sina domestici och adjunkter, ty det är både den största lön, som kan gifvas den enskilde och kostar gifvaren icegenting. Man tager visserligen ifrån det obefordrade presterskapet, men dstta är en allmänning, dit man säklöst fått släppa på bete. Lägger man derför till antalet af stollärare de många, som inom kyrkan njuta förhöjd årsberäkning, blifver ofvannämnde statsvinst af vår. svett och svält betydligen förhöjd. Det vill synas! billigt, att när vi söndagligen predika och hvarje dag stå på post, vi icke borde åäggas att hälla predikanter på andra ställen, utan att antingen de lönade, som behöfde presten, eller attstaten gjorde det, eller ock om tredj2 man skulie löna honom, den klass åtminstone dertill utsägs, som sjelf vore så lönad, att han kunde afsätta något lör detta ändamål. Det tyckes vara nära nog, vär man pålagt vår klass en beskattning af 91,000 rdr mer, än vi af staten uppbära. Man kan invända, att det ökade statsanslaget förutsätter ökad lärarepersonal, hvadan man icke får antaga, att nigon tid staten dragit så stor vinst af oss; men då tillökningen af lärarepersonal säkerligen icke utan nya anslag kommer att öfverstiga den icke obetydliga mängd sysslor inom kyrkan, hvilka äro med bankoår hugnade och dessa icke äro med i räkningen upptagna, qvarstår vår extra beskattningssummai oförminskad siffra. Billigt kunde man fiåga: hvad ondt hafva vi gjort dermed, att vi blefvo prester. att vi skola fällas till så höga böter? Hvad vill man med en sådan befordringslag? Har den gagnat vetenskapen? Hvarföre behöfde då vi, som öfver 400 år varit hugnade af honom, sträcka bedjande händer lill utlänningen, att ban ville fö barma sig öfver vissa vetenskapsgrenar, som hos oss ligga under?; Tror man, att lärdom:n genom de förhöjda tjensteÅren skall komma i ky-kan till hennes gagn, så örneka vi deta och påstå, att denna kommer tilll venne genom hög e teologisk kunskap, som icke yehöfver uppbäras af de kryckor, som heta förhöjda! jevsteär. Mellan en skicklig ograduerad och en; vanlig magister är skilvaden i lärdom mycket fin : ch den förres 20å 30-äriga praktik i embetet är! cyrkan pyttigare, än den sednares lilla öfverskott if skolvisdom. Vill man med pastorat betala aka-j! Ilemiskulder, så när filosofi.ka graden räknar t:enne ! yrestår, är en ytterligare lön af 45 till 20 års sna-! are befordran till ett pastorat högst obillig. Afven! den ograduerade har icke sin lärdom för intet. Han må ru vara stor eller liten denna kunskap, vanligen har han medtagit arfvet, och när kandidaen fått prestkragen, står han gemenligen i skuld ör några bundra riksdaler, plus prestklädningen.: Jade han förutsett hvad förhöjda årsberäkningen har med sig, hade han kunnat ana dess tryckning hela sin hopplöshet, åtminstone i. vissa stift, han : skulle ssårligen haft mod att blifva S. M. adjunkt, ! väl att bli missionär, men icke att bli S. M. ad-! unkt på landet. Men deri består olyckan, att adunktens lif är motsatsen af alla yngre tjenstemäns: ; — han är höstrik, men vårfattig, det är: han har! in skönaste tid i början af banan. Då eger ban lagligt bröd, utan bekymmer, : omfattas af mennikors aktning och sin församlings kärlek. Är han j! wushållare; betalar han nu sin prestklädning, amor! erar sina akademiskulder och är vid adjunkttidens! lut, d. v. s. m-llan 40och 50-talet, skuldfii. Men nu blir han komminister; ny skuldsättning : ör silt bo, hvars ränta han i vanliga fall icke kan ! vetala. Det blir vinter — bara vinter för honom: ! Skulle han än få lefva tills åter vår och sommårl! vörja le mot honom; nya höstens bröd o kar hani5 anligen icke äta — glad ändå om han fätt lefva ! ill den dag, att han säg axet till en skörd, somj an får lemna såsom enda behällningen åt enkal! ch ofta många barn. Detta lyckas blott för fåta-S et. De flesta dö såsom komministrar, lemnande l! in familj åt fattigdomens börda, nöd och frestel-l! er. Andra tjenstemän begynna med mycket ma-l!! ert visthus, de få svälta och försaka; men glädja j! ig åt hoppet, att med arbete och försakelse få! ramtida bergning. Också blir det allt bättre och : ättre för dem; ty ingen äter upp deras framtid. Je få höst efter vår. Vi undertecknade komministrar hafva vid denna ramställning af det lägre presterskapets tillstånd cke tänkt på oss sjelfva. Två af de fyra stiftens ommiuistrar, som representerade vid sista riksmöet, hafva redan gått ner i det tysta, och vi, som edan hunnit dels öfver, dels nära intill 50-talet, afva lika litet som dessa att hoppas af en förändr ng befordringslagen. Icke tänka vi uteslutande på ära yngre medbröder; utan vi tänka lika mycket åde på kyrkan och staten. En lm kan icke lida tan att hela lekamen lider. På kyrkans lif beror latens väl; ty med detsamma det ;eligiösa lifvet ftager, tilltager det sjelfviska, och då man upphör tt dyrka Gud, dyrkar man sig sjelf och verläen. u uppkommer ett sedeförderf och ett njutningsegär, som trotsar både samvete och samhällslag, ch bragt oss derhän, att år 1844 räknades icke irre än 25,000 fångar i: Sverige. Detta är ett orgligt vittnesbörd om kyrkans sjunkande lif. Hon ehöfver väckas och lifvas; upplysning och bildning tan fromhet är en sönderbråkad rörstaf att stödja ig vid. Hennes tjenare böra sättas i tillständ att, RA AA h om om mm AA OM mt och ån NA I AV p