va man vil nora n god lalensk Opera — t
således egentlig musik — och dervid betrak-!d
tar de utförande hufvudsskligast såsom orga-s
ner för tondiktarens tankar, så anse vi enlli
italiensk sångarpersonal härtill icke vara ound-v
gängligen nödvändig, om den ock ofta ännuls
mera än sångare af andra nationer må kunpnaln
verka till vinnande af nämnde mål. Ty skön-h
hetens lagar äro öfverallt desamma, om ockjd
dess former äro underkastade den vexling, somjr
nationalitetens olikhet, tidsandans skiften med-(!
föra. Annat är förhållandet åter med sådanelg
produkter, hvars författare på visst sätt bytt
roll med exekutörerna, och som egentligen en-s
däst äro organer för produktionen af sånga-lt
rens individuella förmåga. Här träder kompo-ll
sitören tillbaka i skuggan, och exekutören!h
skördar lagrewu, såvidt nemligen beskaffenhetens
af hans talang medgilver det, men kan ocksålr
icke påräkna något bistånd af kompositionen, k
om hans förmåga är för svag att bära uppluo
det hela. Företrädesvis gäller detta om denlh
nyare italienska operamusiken , hvarvid ickeji
blott exekutionen i allmänhet, utan serskildt!f
den italienska är hufvudsaken. På italiena-lh
rens lynne, i allvarsamma såväl som komiska f
situationer med alla mellanteinter, är allt härs
beräknadt, och felas den sydländska grund-lNi
färgen, som såpgaren bör gifva det hela, så
uteblir ock effekten, och Jåter äfven af denlt
största konstfärdigbet i öfrigt ej framlocka sig.v
Det italienska operasillskap, som nu vistas
här, har erbjudit tillfälle, aut höra donizettiskal?
m. fl. operor i original — ej blott hvad tex-I!
ten, utan ock hvad musiken vidkommer. Detta
tillfälle förtjenar att begagnas; det sker ock h
på det flitigaste. Högst intressant är den k
otvungna säkerhet, den fria hållning, som hvar-?
ken i solot eller ensemblen öfverge dessa ar-!
tister, och gifva det hela utseendet af en im-
proviserad handling, hvari man nästan känner
sig frestad att deltaga, och hvilket egentligen
är hufvudvilkoret för den sceniska illusionen.
Ingenstädes märker man detta ängsliga spio-
nerande på repliken, som försätter åhöraren.
sjelf i en lika oro, ingenstädes detta förstulna
ögonspråk med kapellmästaren, hvilket så o-!4q
hjelpligt förstör all illusion — och likväl är
r
ensemblen ej blott god, utan ofta i utmärkt p
grad förträfflig. Äfven de donizettiska kompo- ,
sitionerna vinna härigenom, förnämligast eme-l.
dan man så sällan hör på dem: de förekom-
ma oss här som randillustrationer, hvilka man
rätt gerna ser, då man finner sig intresserad!
af sjelfva texten — som här motsvaras afexe-
kutionen. Det enda, som någon gång stör det he-
las harmoni, är den olikhet i artistisk förmåga,
som visserligen stundom röjes äfven hos huf-
vudpartiernas innehafvare och ej alltid ens af
den bästa yttre sammanhållning kan öfversky-
las. Detta är imedlertid en omständighet, som
åtminstone för det första ej låter sig afhjelpa;
man bör derföre ock ej lägga för mycken vigt
derpå, heist då man härstädes tillräckligen
hunnit vänja sig vid olägenheter af dylik art.
Då vi omnämnt hufvudpartierna och deras
representanter, vilja vi ock orda något sär-
skildt om de sednare. De första sopranparti-(t
erna ionehafvas af signora Rosina Penco. Sig-Ih
nora P:s röst eger klarhet och kraft, menlg
ringa volym och öfverhufvud ej någon särde-s
les vacker timbre. Då den i de högre lägenab
forceras, blir den något skärande, hvarföreld
signora P. ej utan i yttersta nödfall borde ilc
höjden använda fortissimot. Man behöfver förln
öfrigt ej länge höra denna sångerska, för attih
hos henne upptäcka en ganska god skola,lr
mycken säkerhet och: rutin, och i bennes ak- Jr
tion kan man ålmivstone icke misskänna delg
båda sistnämnda egenskaperna. Metod och
vana i sång och spel utgöra, jemte ett godtig
organ, en sångerskas medel att fängsla intres-li
set, att anslå skönhetssinnet, men förmågan attt
med full verkan använda dessa medel inhem-lb
ter man i ingen skola: här är det, som detle
poetiska sitnet, den finare uppfattningen skolalp
träda i verksamhet — här är det ock, som del
mindre starka sidorna af sgra. P:s talang tyckasja
befinna sig. Elegansen — ett surrogat för den b
poetiska grazien — finna vi ej i någon särde-!c
les grad hos signora Penco. Adina (i Elisir
damore) är en varelse, som tyckes till större
delen vara sammansatt af kapriser. Qvinliga !
nycker förlåter man gerna, man finner dem 8
till och med älskvärda, när de höljas af gra-
ziernas slöja — felas denna, så undvarar man
dem heldst. Här skulle vi önska signora P.lj
en något finare uppfattning, — För öfrigt börls
man loforda den ovanliga liflighet, energi ochli
precision, hon ådagalägger så väl i Elisiv Ia-)!
more, som i Norinas parti (Don Pasquale), I
hvarför hon ock vuvnit allmänt erkävnande,ls
och särskildt nämna vi den komiska duetten !;
ur förstnämnda opera med Dulcamara, duetten 6
med Melatesta samt qvartetten i 2:åra aktien ;
(ur sistvämnda opera) m. m.; såsom verkliga s
glanspunkter i hennes prestationer. Olver- It
hufvud synes Norinas parti mera än Adinasil
jegna sig för arten ef hennes talang. — Dej!
Janmärkningar vi gjort äro egentligasi riktade.
Imot primadonnan; som seconda-donna skullelj
Isignora P, säkert ej lemna rum för någon vä- ll
sendtligare anmärkning, - C
1
l
f
Å
s
I
Signor Etlore Caggiati är sällskapets primo
Itenore, hvilket imedleriid ej synes riktigt vilja
löfverensstämma med hans naturliga tallelse.
ISignor Caggiatis röst saknar ej styrka och vo-
Tym, men väl egentlig tenortimbre, och tyc-
kes ursprungligev vara en uppdrifven bariton..
fan: har en:något- oklar tonbildning och into- ls
Inersr ej heller rätt rent, helst i solonumren,lt