va man vil nora n god lalensk Opera — t således egentlig musik — och dervid betrak-!d tar de utförande hufvudsskligast såsom orga-s ner för tondiktarens tankar, så anse vi enlli italiensk sångarpersonal härtill icke vara ound-v gängligen nödvändig, om den ock ofta ännuls mera än sångare af andra nationer må kunpnaln verka till vinnande af nämnde mål. Ty skön-h hetens lagar äro öfverallt desamma, om ockjd dess former äro underkastade den vexling, somjr nationalitetens olikhet, tidsandans skiften med-(! föra. Annat är förhållandet åter med sådanelg produkter, hvars författare på visst sätt bytt roll med exekutörerna, och som egentligen en-s däst äro organer för produktionen af sånga-lt rens individuella förmåga. Här träder kompo-ll sitören tillbaka i skuggan, och exekutören!h skördar lagrewu, såvidt nemligen beskaffenhetens af hans talang medgilver det, men kan ocksålr icke påräkna något bistånd af kompositionen, k om hans förmåga är för svag att bära uppluo det hela. Företrädesvis gäller detta om denlh nyare italienska operamusiken , hvarvid ickeji blott exekutionen i allmänhet, utan serskildt!f den italienska är hufvudsaken. På italiena-lh rens lynne, i allvarsamma såväl som komiska f situationer med alla mellanteinter, är allt härs beräknadt, och felas den sydländska grund-lNi färgen, som såpgaren bör gifva det hela, så uteblir ock effekten, och Jåter äfven af denlt största konstfärdigbet i öfrigt ej framlocka sig.v Det italienska operasillskap, som nu vistas här, har erbjudit tillfälle, aut höra donizettiskal? m. fl. operor i original — ej blott hvad tex-I! ten, utan ock hvad musiken vidkommer. Detta tillfälle förtjenar att begagnas; det sker ock h på det flitigaste. Högst intressant är den k otvungna säkerhet, den fria hållning, som hvar-? ken i solot eller ensemblen öfverge dessa ar-! tister, och gifva det hela utseendet af en improviserad handling, hvari man nästan känner sig frestad att deltaga, och hvilket egentligen är hufvudvilkoret för den sceniska illusionen. Ingenstädes märker man detta ängsliga spionerande på repliken, som försätter åhöraren. sjelf i en lika oro, ingenstädes detta förstulna ögonspråk med kapellmästaren, hvilket så o-!4q hjelpligt förstör all illusion — och likväl är r ensemblen ej blott god, utan ofta i utmärkt p grad förträfflig. Äfven de donizettiska kompo, sitionerna vinna härigenom, förnämligast eme-l. dan man så sällan hör på dem: de förekomma oss här som randillustrationer, hvilka man rätt gerna ser, då man finner sig intresserad! af sjelfva texten — som här motsvaras afexekutionen. Det enda, som någon gång stör det helas harmoni, är den olikhet i artistisk förmåga, som visserligen stundom röjes äfven hos hufvudpartiernas innehafvare och ej alltid ens af den bästa yttre sammanhållning kan öfverskylas. Detta är imedlertid en omständighet, som åtminstone för det första ej låter sig afhjelpa; man bör derföre ock ej lägga för mycken vigt derpå, heist då man härstädes tillräckligen hunnit vänja sig vid olägenheter af dylik art. Då vi omnämnt hufvudpartierna och deras representanter, vilja vi ock orda något särskildt om de sednare. De första sopranparti-(t erna ionehafvas af signora Rosina Penco. Sig-Ih nora P:s röst eger klarhet och kraft, menlg ringa volym och öfverhufvud ej någon särde-s les vacker timbre. Då den i de högre lägenab forceras, blir den något skärande, hvarföreld signora P. ej utan i yttersta nödfall borde ilc höjden använda fortissimot. Man behöfver förln öfrigt ej länge höra denna sångerska, för attih hos henne upptäcka en ganska god skola,lr mycken säkerhet och: rutin, och i bennes akJr tion kan man ålmivstone icke misskänna delg båda sistnämnda egenskaperna. Metod och vana i sång och spel utgöra, jemte ett godtig organ, en sångerskas medel att fängsla intres-li set, att anslå skönhetssinnet, men förmågan attt med full verkan använda dessa medel inhem-lb ter man i ingen skola: här är det, som detle poetiska sitnet, den finare uppfattningen skolalp träda i verksamhet — här är det ock, som del mindre starka sidorna af sgra. P:s talang tyckasja befinna sig. Elegansen — ett surrogat för den b poetiska grazien — finna vi ej i någon särde-!c les grad hos signora Penco. Adina (i Elisir damore) är en varelse, som tyckes till större delen vara sammansatt af kapriser. Qvinliga ! nycker förlåter man gerna, man finner dem 8 till och med älskvärda, när de höljas af graziernas slöja — felas denna, så undvarar man dem heldst. Här skulle vi önska signora P.lj en något finare uppfattning, — För öfrigt börls man loforda den ovanliga liflighet, energi ochli precision, hon ådagalägger så väl i Elisiv Ia-)! more, som i Norinas parti (Don Pasquale), I hvarför hon ock vuvnit allmänt erkävnande,ls och särskildt nämna vi den komiska duetten !; ur förstnämnda opera med Dulcamara, duetten 6 med Melatesta samt qvartetten i 2:åra aktien ; (ur sistvämnda opera) m. m.; såsom verkliga s glanspunkter i hennes prestationer. OlverIt hufvud synes Norinas parti mera än Adinasil jegna sig för arten ef hennes talang. — Dej! Janmärkningar vi gjort äro egentligasi riktade. Imot primadonnan; som seconda-donna skullelj Isignora P, säkert ej lemna rum för någon väll sendtligare anmärkning, C 1 l f Å s I Signor Etlore Caggiati är sällskapets primo Itenore, hvilket imedleriid ej synes riktigt vilja löfverensstämma med hans naturliga tallelse. ISignor Caggiatis röst saknar ej styrka och voTym, men väl egentlig tenortimbre, och tyckes ursprungligev vara en uppdrifven bariton.. fan: har en:någotoklar tonbildning och intols Inersr ej heller rätt rent, helst i solonumren,lt