HELYUR vil DIUKBECL adl MI egalt. ALAA TU ad märkte, att en häst icke förmår på något längre håll skynda mer, än halfannan svensk mil i timmen, och att han icke länge uthärdar med en sådan skyndsamhet; hvaremot man på jernärdas minst 3 svenska mil i timmen, glavd, vid vissa tillfällen, 40 till 44 mil. . Det sar endast med ångans biträde, som en sådan sindsamhet kunde påtänkas; men fördomen mot möjligheten af lokomotiva ångmachiner, d. v. s. af sådana, som icke stå qvar på samma ställe, utan förflytta sig genom sin scen kraft, var i början så stor, äfven hos de kunnigaste män, att man ansåg alla förslag ssväl till ångvagnar som ångfartyg för tomma d:önmar, oförtjenta af någon allmännare uppmärkssmhet. Sålunda inträffade, att Englands på sin tid mest berömde naturforskare, sir Joseph Banks (densamme som kringrest jorden jsmic kapten Cook) anmodades af någon bland sina kolleger i engelska vetenskapsakademien om uppläsning derstädes af en inkommen afhandling öfver ångans användande såsom fortnm m HH -— —-—-— — I 0 KR te skaffningsmedel; men att sir Joseph vägrade, med förl! s, alt han skulle nedsätta sitt UD -— —-—PA -— mA — -— m m mim rykte all:för mycket, genom offentlig föredragning af en sådan dumhet. Tre år sednare var dum i full fart, under skepnad af ångbåt. M.n lyckades nemligen långt förr alt till sjös assända ångan såsom fortskaffningsmedel, än till lands, emedan man ombord bade tillfälle att, på sätt vanligen sker i Sverige, begagna betryckningsmachiner, hvaremot endast högtryckuinusmachiner kunna tjena till fortskaffning på land, i saknad af den stora tillgång på kylvatten, som bruket af lågtryckningsmachiner förutsätter. — Efter talrika och -kostsamma försök af en mängd engelska i mekanister, lyckades det slutligen för en mit -Thres vilick att konstruera en högtryckniogsmachir för ångvagnar; och sedan denna uppfinning var gjord, följde lyckade jernvägsfärder hastigt. Det nya fortskaffningsmedlet skulle nu sannolikt ba fullkomnat sig långt förr, om icke allmänheten och kapit-listerna hade blifvit afskräckta genom den olyckan, att en af mir Threviticks åvgpsnnor sprang; den var nemligen af givijern, hvars bräcklighet till ångpannor icke då bade hunnit utrönas. Med engelsk ihärdighet fortforo likväl försöken att förbättra ångvagnarae, och de hade slutligen så vida lyckats, att det första bland de stora engelska Jernvägsbolagen — det för ba—— BV —AA (AA NA AM mmm mA (MM ka AE RN AA -— att använda ångvagnar på denna bana, samt utsatte ansenliga prisbelöningar för en kappkörninog mellan olika slag deraf. Tre bland de många försökande hade härvid företrädet, nemligen först ingeniören för jernvägsbyggnaden, vidare en annan engelsman, och slutligen vår i uppfnoningarnes annaler namnkunnige landsman, kapten Joh. Ericsson. I bolag med en annan engelsman täflade han här medelst en ångvagn, som, i öfverensstämmelse med sitt namn Fhe Noveltyn, var för den dåvarande machinkunnigheten en verklig nyhet, icke blott i afseende på skyndsamhet och koncentrerad kraft, utan äfven i snillrik sammansättning och artistisk smak. Fastän både den snabbaste och i förhållande till åtgången på bränsle kraftfullaste bland de tre medtäflarne, vann likväl den svenske: uppfinnarens ångvagn icke det af bolaget utsatta priset. Detta tillföll den af bolagets jernvägsivgeniör framställda ångvagnen. Kapten. Ericssons konstruktion hemtade sin öfverlägsenhet i kraft hufvudsakligen från den lifligare hetta som utvecklades hos bränslet till förökning af ångbildningen, och som uppkom genom ett konstgjordt luftdrag, hvilket kapten Ericsson åstadkom medelst en af machinen sjelf i rörelse hållen pust. Någon tid derefier inträffade, att den tredje bland de medtäflande ångvagnarne hade fått utloppsröret för ångan afbrutet, så att detta, i stället för au efter första konstruktionen höja sig öfver ångpannans eldstadsskorsten, i hvilket det var infördt, kom all öppna sig inuti sjelfva skorsenen, ett betydligt stycke innanför dennes mynning. Vid närmare undersökning befans, att slumpen härigenom hade försett den engelska ångmachinen med ett mångfaldigt kraftfullare luftdrag genom eldstaden, än det som kapten Ericsson sökt åstadkomma medelst sin pustinrättning. Kapten Ericsson insåg äfven sjelf, att man genom utsläppandet af ångstrålen igenom ångpannans eldstadsskorsten, påskyndade rökens fart långt mer, än med någon pustanstalt, och han öfvergaf derföre sjelf. denna ide. Grefye Rosen anmärkte likväl, att det sista sannolikt var ett förhastande, och alt man bör kunna med förmån tillämpa kapten Ericssons uppfinning, väl icke på ångvagnar, men på ångfartyg. Grefve Rosen beskref härefter de förbättringar, som sedermera blifvit gjorda i ångvagnarnes konstruktion, och bland hvilka såsom värsendiligare omnämndes deu nedsänkning men nyligen lyckats åstedkomma af ångvagnens tyngd-! punkt, hvarigenom denn? kommer mycket lägre: än sjelfva bjulaxlarne; hvilket åter har den följz . den, att ångvagnarne kunna gå långt stadigare än förut, äfven på jemförelsevis smala banor! En annan förbättring, äfven åsyftende större) säkerhet, består i hjulaxlarnes svängbarhet, till följd hvaraf ångvagnar numera kunna underl! bastig fart genomfara ganska små vögkrökningar, utan äfventyr att vältra. j Med tillhjelp af plancherna gjorde talaren j MM -—AA PD mm IV me H AA AA mm — —— -— HO PM AA kd — 0 —— NR Jr RA AR -— me ÖA j ; härefter åskådligt för silt auditorium huru en, jernväg planeras och grundlägges, huru grundbjelkarne anbringas, huru vägskenorna fästas! derpå, huru dalar öfvergås medelst broar, ofta