de ocksåfi fullt mått förtjente. SomBdu vet, ha
ordet madam den egenskapen att vara sig likt, an
tiogen det. läses rättfram eller bakfram, och de bå
da gummorna hade också den egenskapan att var:
sig lika, d. v. s. att träta hvareviga dag, antinger
de hade skäl eller icke. Understundom hände sig
äfven, att de följde den engelska maximen: fror
sounds to thinvgs! — från ord till sakl — och
flögo hvarandra i lufven. Ljudet eller — rättare
segdi — oljudet af dessa bataljer trängde alltic
upp till mina vindsrum, och det föll mig in at:
undersöka, om icke de två amazonerna skulle kun-
na begagnas vid konstruktionen af mit zoologiska
ur. Undersökningens resultat blef, att trätorna väl
ej skedde på gifvet timslag, men regelmässigt nof
ändå; ty de afhördes aldrig tidigare än half tic
och aldrig senare än en gvart på elfva förmiddagen
Längre hade jag den tiden ej hunnit på kon-
struktionen af mist zoologiska ur. — — —
Det beror naturligtvis på hvars och en:
smak att finna dylika uppfinningar roliga, el-
ler ej; och såsom ingenting i den vägen kar
kommenderas, nöja vi oss endast medden anmärk-
ningen, som åtminstone ingen lärer jäfva, atl
de väl karakterisera sin genre.
Hr P:s enstaka iofall äro lika egendomliga,
som bans uppfinningar i det hela. Så be-
klagar han på ett ställe sin otur, att hafvö
försinkat sin tid (att komma med på en ång-
båt), och utropar derom: -
Ja, en stor, en fullväxt otur! fortsatte jag.
Andra oturer äro bara barnungar, som böra
kala min otur farbror.,
Historien om oxen som svarade Muu — på
hr P:s fråga, om hvad hans bögvördighet tänkte
om tryckfriheten? är allmänt bekant. Något
för grofkorniga torde Måsses historia om by-
xorna (sid 89), och den derefter (sid 94) föl-
jande berättelsen som de tre kirurgerna, vara;
men att allt detta är i sitt slag gedieget, kan
väl ingen neka.
Hr P. slutar sin lilla bok med en apostille
till W. v. B., deruti ban tar afsked af denna
sin vän med följande ord, hvilka en och an-
nan at hr P:s egna läsare i sin välmening väl
vänder till bopom sjelf: måtte du alltid flo-
rera! måtte din skugga alltid bli längre och
längre, äfvensom något smalare! Måtue din
lyra ljuda af allt renare och gladare toner!
— Rådet, som sist gifves W. von B., att
Svända ryggen åt allmänheten , för att ej se
det platta bifallsgrinet, är dock så godt att
tillämpa i motsatt riktning; ty man bör icke
visa sig ond ötver bifall burudant det än må
vara, och om man vänder allmänbeten ryggen för
sådant, bvilken geste återstår då, i fall all-
mänheten tillkännager motsatsen ?