de ocksåfi fullt mått förtjente. SomBdu vet, ha ordet madam den egenskapen att vara sig likt, an tiogen det. läses rättfram eller bakfram, och de bå da gummorna hade också den egenskapan att var: sig lika, d. v. s. att träta hvareviga dag, antinger de hade skäl eller icke. Understundom hände sig äfven, att de följde den engelska maximen: fror sounds to thinvgs! — från ord till sakl — och flögo hvarandra i lufven. Ljudet eller — rättare segdi — oljudet af dessa bataljer trängde alltic upp till mina vindsrum, och det föll mig in at: undersöka, om icke de två amazonerna skulle kunna begagnas vid konstruktionen af mit zoologiska ur. Undersökningens resultat blef, att trätorna väl ej skedde på gifvet timslag, men regelmässigt nof ändå; ty de afhördes aldrig tidigare än half tic och aldrig senare än en gvart på elfva förmiddagen Längre hade jag den tiden ej hunnit på konstruktionen af mist zoologiska ur. — — — Det beror naturligtvis på hvars och en: smak att finna dylika uppfinningar roliga, eller ej; och såsom ingenting i den vägen kar kommenderas, nöja vi oss endast medden anmärkningen, som åtminstone ingen lärer jäfva, atl de väl karakterisera sin genre. Hr P:s enstaka iofall äro lika egendomliga, som bans uppfinningar i det hela. Så beklagar han på ett ställe sin otur, att hafvö försinkat sin tid (att komma med på en ångbåt), och utropar derom: Ja, en stor, en fullväxt otur! fortsatte jag. Andra oturer äro bara barnungar, som böra kala min otur farbror., Historien om oxen som svarade Muu — på hr P:s fråga, om hvad hans bögvördighet tänkte om tryckfriheten? är allmänt bekant. Något för grofkorniga torde Måsses historia om byxorna (sid 89), och den derefter (sid 94) följande berättelsen som de tre kirurgerna, vara; men att allt detta är i sitt slag gedieget, kan väl ingen neka. Hr P. slutar sin lilla bok med en apostille till W. v. B., deruti ban tar afsked af denna sin vän med följande ord, hvilka en och annan at hr P:s egna läsare i sin välmening väl vänder till bopom sjelf: måtte du alltid florera! måtte din skugga alltid bli längre och längre, äfvensom något smalare! Måtue din lyra ljuda af allt renare och gladare toner! — Rådet, som sist gifves W. von B., att Svända ryggen åt allmänheten , för att ej se det platta bifallsgrinet, är dock så godt att tillämpa i motsatt riktning; ty man bör icke visa sig ond ötver bifall burudant det än må vara, och om man vänder allmänbeten ryggen för sådant, bvilken geste återstår då, i fall allmänheten tillkännager motsatsen ?