vapen! Till våra barrikader! skallade; Jjudet af ett
skott blandade sig i larmet, och på denna sig-
nal begyntes skjutningen åter. Erkebiskopen
hade då kommit omkring barrikaden och in i
sjelfva förstaden S:t Antoine, medelst en trång
genomgång i ett bus, som hade utgång åt två
olika gator. Här sökte han att genom tal och
åtbörder lugna hopen, som tycktes ifrigt lyssna
på bonom, och högt betygade sitt bifall för
hans bewödande. I detsamma träffades han i
ryggen af en kula. Jag är sårad!, sade han
till karlen med palmgrenen, och föll. Insur-
genterna skyndade nu omkring bonom, lyftade
upp bonom och buro honom till kyrkoherde-
huset i S:t Antoine, under djup och allmän
bedröfvelse, och ropen: Hvilken olycka! Vår
gode fader är sårad! Hen, som kom hit att
frelsa ossl Under denna korta färd träffade
en kula äfven en af de tjenare som medföljt
bonom; denne blef imedlertid endast lindrigt
sårad. I trängseln och förvirringen hade begge
storvikarierna blifvit skilda från erkebiskopen.
Den ene försökte fåfängt, till långt fram på
natten, alt tränga sig fram till prelaten; ban
lyckades först den påföljande morgonen. Den
andre hade blifvit trängd tillbaka till juliko-
lonnen, och stått der utsatt en stund för el-
den ifrån barrikaden, samt slutligen sprungit
tvärsöfver bastiljtorget, under den korsande el-
den ifrån -begge partierna. Ett par kulor giogo
härvid genom hans hatt, men utan att göra
vidare skada. Nu först fick han veta alt er-
kebiskopen var sårad och hvart han blifvit bu-
ren, och han lyckades att bli sjelf ledsagad dit.
Han fannscprelaten på det sorgfälligaste vårdad;
han låg på en madrass, som man utbredt på
golfvet; frid och lugn rådde i hans anletsdrag.
Såret var i början löga smärtsamt och gaf den
sårade ingen aning om den stora fara, hvari
ban befann sig. Då läkarne, utan att alldeles
hafva förlorat allt bopp, ändå icke voro rätt
förvissade att han skulle kunna genomgå föl-
jaode natten, blef det nödvändigt att icke dölja
denna fruktan för honom. Fullgörandet at
denna sorgliga pligt lättades genom den from
me prelatens eget sätt att taga förhållandet;
ty så snart han blifvit ensam med storvika-
rien, sade han: Ni har en vänskapspligt att
uppfylla?! Ni bar fått det uppdraget att un-
derrätta imig om mitt tillstånd? Är det ett
farligt sår jag fått?, — Ja, ers högvördighet,
ganska farligt, men ni är likväl icke utan allt
hopp. — sDet är ändå sanno!ikast att jag skall
dö? År det icke så?, — Jo, ers högvördig-
het, efter mensklig insigt är det sannolikt, att
det blir er död.
Han afhörde detta dödsbud med den lug-
naste uppsyn. Jag skall dö nöjd, — sade
han — om offret af mitt lif kan bidraga att
göra slut på detta förfärliga brödrakrig. I
Din hand o Gud öfverlemnar jag min ande!
Förbarma Dig öfver migl
Hans tankar svälfvade än en gång tillbaks
till hans så grymt hemsökta hjord. ,Säg) —
yttrade han — våt aibetarne, alt jag besvär
dem att ligga ned vapen och underkasta sig
de maktägande; otvifvelaktigt skall styrelsen
icke öfvergifva dem. Om de ej kunna få ar-
bete i Paris, skola de nog få det någonstädes
annars; säg dem att de, för sin egen välfärds
skull, måste besluta sig till en utvandringn.