vapen! Till våra barrikader! skallade; Jjudet af ett skott blandade sig i larmet, och på denna signal begyntes skjutningen åter. Erkebiskopen hade då kommit omkring barrikaden och in i sjelfva förstaden S:t Antoine, medelst en trång genomgång i ett bus, som hade utgång åt två olika gator. Här sökte han att genom tal och åtbörder lugna hopen, som tycktes ifrigt lyssna på bonom, och högt betygade sitt bifall för hans bewödande. I detsamma träffades han i ryggen af en kula. Jag är sårad!, sade han till karlen med palmgrenen, och föll. Insurgenterna skyndade nu omkring bonom, lyftade upp bonom och buro honom till kyrkoherdehuset i S:t Antoine, under djup och allmän bedröfvelse, och ropen: Hvilken olycka! Vår gode fader är sårad! Hen, som kom hit att frelsa ossl Under denna korta färd träffade en kula äfven en af de tjenare som medföljt bonom; denne blef imedlertid endast lindrigt sårad. I trängseln och förvirringen hade begge storvikarierna blifvit skilda från erkebiskopen. Den ene försökte fåfängt, till långt fram på natten, alt tränga sig fram till prelaten; ban lyckades först den påföljande morgonen. Den andre hade blifvit trängd tillbaka till julikolonnen, och stått der utsatt en stund för elden ifrån barrikaden, samt slutligen sprungit tvärsöfver bastiljtorget, under den korsande elden ifrån -begge partierna. Ett par kulor giogo härvid genom hans hatt, men utan att göra vidare skada. Nu först fick han veta alt erkebiskopen var sårad och hvart han blifvit buren, och han lyckades att bli sjelf ledsagad dit. Han fannscprelaten på det sorgfälligaste vårdad; han låg på en madrass, som man utbredt på golfvet; frid och lugn rådde i hans anletsdrag. Såret var i början löga smärtsamt och gaf den sårade ingen aning om den stora fara, hvari ban befann sig. Då läkarne, utan att alldeles hafva förlorat allt bopp, ändå icke voro rätt förvissade att han skulle kunna genomgå följaode natten, blef det nödvändigt att icke dölja denna fruktan för honom. Fullgörandet at denna sorgliga pligt lättades genom den from me prelatens eget sätt att taga förhållandet; ty så snart han blifvit ensam med storvikarien, sade han: Ni har en vänskapspligt att uppfylla?! Ni bar fått det uppdraget att underrätta imig om mitt tillstånd? Är det ett farligt sår jag fått?, — Ja, ers högvördighet, ganska farligt, men ni är likväl icke utan allt hopp. — sDet är ändå sanno!ikast att jag skall dö? År det icke så?, — Jo, ers högvördighet, efter mensklig insigt är det sannolikt, att det blir er död. Han afhörde detta dödsbud med den lugnaste uppsyn. Jag skall dö nöjd, — sade han — om offret af mitt lif kan bidraga att göra slut på detta förfärliga brödrakrig. I Din hand o Gud öfverlemnar jag min ande! Förbarma Dig öfver migl Hans tankar svälfvade än en gång tillbaks till hans så grymt hemsökta hjord. ,Säg) — yttrade han — våt aibetarne, alt jag besvär dem att ligga ned vapen och underkasta sig de maktägande; otvifvelaktigt skall styrelsen icke öfvergifva dem. Om de ej kunna få arbete i Paris, skola de nog få det någonstädes annars; säg dem att de, för sin egen välfärds skull, måste besluta sig till en utvandringn.