DOLORES.
ROMAN AF HARRO HARRING, I FYRA LEfak.
FJERDE KAPITLET:
ROBERT.
Vid utvecklingen af en ynglings inre lif och ka-
akter gifvas stunder, under hvilka han likasom ofri-
villigt kommer till medvetandet af sin förmåga och
blir en man med ens.
Samme yngliog, som sjutton dagar förut, just på
väg att öfverstiga tröskeln till sitt fädernehem och
gå ut i verlden, satt och putsade sina naglar i sin
faders kabinett i Buenos Ayres, satt nu med Dolo-
res och sin onkel i den brasilianska gondolen och
öfverskådade med ett enda ögonkast en varelses när-
varande och framtida ställning, hvilken behöfde
skydd mot förtryck och fara.
Robert, som från barndomen växt upp med Do-
lores, begynte först förstå hennes andliga värde, när
följderna af hennes sublima poetiska arbeten gjorde
hennes flykt nödvändig. Hvad långa år af sällskap-
ligt umgångö icke hade uppdagat för honom, insåg
han i häst, när han såg henne i såden fara och
blef mer--bekant med hennes inre väsen, som för
Hinangos beslägtad? ande hade utvecklat sig i så
många meddelanden, till hvilka han, så väl som
Horatio hade lyssnat.
Hans ungdomliga hjertas genomskinliga renhet lät
honom klart inse sin väns belägenhet. Han såg nu
i sin srsers lekkamrat den förföljda skaldinnan från
La Piata, hvars öde man var på väg att göra be-
rende af en qvinnas nyck, hans tants, som me
en vanvårdad uppfostran hade växt upp i fördomar
och hjertlöshet, samt blifvit till en börda både för
sig och andra. Han påminde sig nu i hast hvad
Garibaldi hade meddelat rörande den hemliga poli-
sens Misstankar och hans faders fintlighet, som
tycktes hafva lyckats att komma flykten att passera
för en enlevsring, samt afvända från Dolores den
misstankan att verkligen vara författarinnan till ele-
gierna.
) Se Aftonbl. MM 68—70, 72—76, 80, 83, 86, 91, 95
97, 101, 105—107, 109, 114, 116, 119 191—193,
455, 156, 158, 140—4145, 145, 1A7—149, 152, 183,
158 och 261. j