DOLORES. ROMAN AF HARRO HARRING, I FYRA LEfak. FJERDE KAPITLET: ROBERT. Vid utvecklingen af en ynglings inre lif och kaakter gifvas stunder, under hvilka han likasom ofrivilligt kommer till medvetandet af sin förmåga och blir en man med ens. Samme yngliog, som sjutton dagar förut, just på väg att öfverstiga tröskeln till sitt fädernehem och gå ut i verlden, satt och putsade sina naglar i sin faders kabinett i Buenos Ayres, satt nu med Dolores och sin onkel i den brasilianska gondolen och öfverskådade med ett enda ögonkast en varelses närvarande och framtida ställning, hvilken behöfde skydd mot förtryck och fara. Robert, som från barndomen växt upp med Dolores, begynte först förstå hennes andliga värde, när följderna af hennes sublima poetiska arbeten gjorde hennes flykt nödvändig. Hvad långa år af sällskapligt umgångö icke hade uppdagat för honom, insåg han i häst, när han såg henne i såden fara och blef mer--bekant med hennes inre väsen, som för Hinangos beslägtad? ande hade utvecklat sig i så många meddelanden, till hvilka han, så väl som Horatio hade lyssnat. Hans ungdomliga hjertas genomskinliga renhet lät honom klart inse sin väns belägenhet. Han såg nu i sin srsers lekkamrat den förföljda skaldinnan från La Piata, hvars öde man var på väg att göra berende af en qvinnas nyck, hans tants, som me en vanvårdad uppfostran hade växt upp i fördomar och hjertlöshet, samt blifvit till en börda både för sig och andra. Han påminde sig nu i hast hvad Garibaldi hade meddelat rörande den hemliga polisens Misstankar och hans faders fintlighet, som tycktes hafva lyckats att komma flykten att passera för en enlevsring, samt afvända från Dolores den misstankan att verkligen vara författarinnan till elegierna. ) Se Aftonbl. MM 68—70, 72—76, 80, 83, 86, 91, 95 97, 101, 105—107, 109, 114, 116, 119 191—193, 455, 156, 158, 140—4145, 145, 1A7—149, 152, 183, 158 och 261. j