2vVv2 hart ts RER FAR AE Br g MRRRAS Ae Chateaubriand är död. Han begrofs med stor. högtidlighet. Emile de Girardin har blifvit frigifven. Han kommer att i en brochyr offentliggöra anledningen till sitt häktande. Sedan belägringstillståndet upphört ämnar han fortsätta utgifvandet af La Pressen. Den beryktade engelske kommunisten Robert Owen har utmanat hr Thiers i anledning af dennes uppmaning, att om någon känner hemligheten att göra bela menniskoslägtet lyckligt, träde han fram! Owen ber, att få inför nationalförsamlingen förklara sig. Cabet har begärt understöd, för att med en del likktänkande afgå till Texas och der söka realisera sin ikariska republik. De nu fångna insurgenterna uppgifvas utgöra ett antal af 14,000. Den 6 Juli hölls den stora begrafningsoch sorgefesten på place dela Concorde, med stor men enkel högtidlighet. Biskopen af Langres, hr Parisis, biträdd af biskoparne af Orlans och : Qvimper, officierade. Medborgaren Carnot har afsagt sig ministeren . för. allmänna undervisningen, emedan nationalförsamlingen. och regeringen icke ingått på förslaget om primärundervisningens reform. Presidenten har i hans ställe utnämnt en hr Voaulabelle. General Damesme,. som , blef blesserad i låret, hvilket . måste aftagas, är på god väg att bättras. Amputationen skedde, med biträde af chbloroforme, så att generalen icke kände någon plåga. General. Duvivier begagnade äfven chloroform vid operationen för blessyren i foten; men en yrsel följde, och hans tillstånd blef derefter allt sämre, intill dess han afled. Den kommission, som ransakar om upprotet i Paris d. 23 Juni och de följande dagarne, har nu äfven förhört flera ledamöter afl. förra provisoriska regeringen och verkställande utskottet. Nationalförsamlingen har bifallit förslaget, att inrätta en mobil. bataljon .gensdarmeri. Hr Lamartine bar afgifvit en förklaring i le Constitutionel, i anledning deraf att tidningen, utur Journal des Debats, meddelat en beskyllning emot honom och hans kamrater i provisoriska regeringen, att hafva genast efter februarirevolutionen bemligt låtit uppgöra en plan för barrikadering af staden och inrättat en barrikadbataljon, allt för att begagna emot det -af. dem så kallade preaktionära partiet, hvilket -Debats påstår åter vara ;samhällsordningens vänner, Lamartine yttrar deri, att han med afseende på den kris, hvari landet befinner sig, och af aktning för allmänna sunda förståndet låtit passera den flod afillvilja, förtal och absurditeter, som alltid för någon tidl öfversvämmar de: mäns namn, bandlingar och! afsigter, hvilka händelserna under revolutionerna upplyfta eller nedkasta. Ljuset återinträder af sig sjelf .och gifver åt hvarje sak och hvarje individ sin sanna fysioghomi. Han var ej otålig om rättvisa, ty han tvitlar icke på framtiden. Men . han bekänner, att då han läst den ifrågavarande artikeln, dess: förhatliga linier konmit honom att bryta den tystnad han hade föresalt sig, ända till dess förklaringens dag kommit. Att se sig förvandlad till professor för . inbördeskriget och tillredare, af bledbad, då han i fyra månader villigt erbjudit sitt bröst för att bespara sina medborgare hvarje droppa blod, kunde ej påkalla ett svar. Det måste endast framkalla ett rop af harm och ovilja ur det innersta af hans själ, och det är detta han blott vill, att tidningen måtte inregistrera. I nationalförsamlingens byråer har under öfverläggningarne om konstitutionsförslaget frågan om eneller två-kammarsystemet varit lifligt diskuteradt.. Härvid har isynnerhet striden mellan Thiers och Cormenin väckt uppmärksamhet. Thiers yttrade i saken följande: Jag har uppmärksamt åhört de skäl, som försvararne af enkammarsystemet åberopa. De kunna sammanfattas i följande: Två kammare framkalla en farlig antagonism; de låta förklara sig under en monarki, der man vill sätta konungamakten emot folkmakten, för att genom än den ena, än den andra, upprätthålla jemnvigten; men de äro otjenliga i en republik, der blott nationens vilja ifrågakommer. Åntagonismen har ock i Frankrike icke mer några elementer, ty der finnes ingen aristokrati; konungadömet, såväl af äldre som yngre linien, kejsaredömet och direktorialrepubliken, hafva, i trots af sina två kamrar, fallit. Det enklaste, naturligaste och säkraste är, en enda församling. Jag medgilver enkelheten; men det finnes ännu något enklare, och det är despotismen. En herre befaller; man lyder och dermed är saken slut. I mekaniken är det enkla barbariet. Äfven den politiska mekanismen blifver, liksom den fysiska, med seklerna mera invecklad, men ock i sin verkan säkrare, lättare och mindre rå. En vagn på åtta fjedrar far lugnare och äfven hastigare än en på fyra, och denna åter stillare än en på inga. Republiken med en enda församling har despotismens hela hårdhet och råhet. Under en svag president har man den förskräckligaste af all despotism, den af en enda församling. Under en stark, af folkgunsten omgifven president har man despotismen af en mängdens älskling, och då ingen af de begge makterna vilja vika, så ha de en strid på lif och död, utan att äga någon bemedlare, som neutraliserar stöten. En andra församling är nödig, för att diskutera den förstas vilja, stundom genomkryssa och blott in