ning genom den fullkomliga lagligheten i sin tänkesätt, genom helgden af sin sak, och slut ligen genom sitt mod. Det hade mottagit re publiken utan dolda syften; man hade trot att det skulle duka under för allmänna valrät ten; det använde den till sin saks seger, trots af den nya myndighetens oerhörda konstgrepp och våldsambeter vid valförrättningarne En större vådahotade det: teoristernas system hade uttänkt den enskilda näringsflitens och handelns omstörtning, för atti deras ställe sätta nationalverkstädernas drömbild. Styrelsen förlänade ett palats och en rådsförsamling åt dessa ordningsförstörare. Samhället begrep ganska väl allt hvad det skulle komma att lida genom en dylik anstalt; men det begrep också, att det ändå icke skulle förgås derigenom, och att det samhällsfiendtliga systemet skulle i stället störta sjelf, genom sin egen vanmakt. De enskilde ledo ock; de sågo sina arbetare taga sin tillflykt i nationalverkstädernas förskansningar, för att derifrån föreskrifva dem ouppfy lbara vilkor eller låta dem sjelfva förgås genom arbetshvilan. Men myndigheten, som dignade under denna börda, fördömde sjelf detta försök. hvars utgång samhället skarpsynt bade förutsett. Det onda stadnade likväl ej härvid. När statsmyndigheten såg sig nödsakad att stänga nationalverkstäderna, följde icke dermed möjligheten för enskilda medborgare att åter öppna sina. Så!unda förverkligades hvad man måhända åsyftat med den allmänna förlägenheten. Hundrafemtiotusen arbetare, Tör hvilka man i talrika predikningar hade skildrat samhället såsom deras naturliga fiende, befunno sig utan arbete och snart utan bröd. Innan man svälte dem, hade man väpnat dem. Allt var färdigt för ett omätligt upplopp. I månader hade man samlat krigsförråd. De stridskrafter, som allmänna försvaret ålåg, utpekades såsom misstänkta. Det var under detta sakernas tillstånd, som fyratiotusen arbetare reste sig och betäckte halfva Paris med ett förfärligt nät af barrikader. Det. blef ett verkligt inbördes krig. Man kunde trott samhället vara förvekligadt genom ett lif i lyx, under mer än trettio års fred; men i farans ögonblick framstod det med hela ett krigiskt folks eld, och med ett mod, som styrktes af rättskänslan. Utan bistånd af någon soldat skyndade medborgarne först mot barrikaderna; man bade lagt an på deras egendom: de. gåfvo sitt blod, och i trots af de talrika offren, strider detta modiga och starka samhälle för republikens upprätthållelse på samma gång, som för sin egen räddning. Det var dena beundransvärda laglikmätighet i sträfvanden, som tillvann medborgarne alla vapens trogna och kraftiga bistånd. Det akt niogsvärda i syftningen uppenbarade sig i försvararnes bängifvenhet, och snart i det enhälliga bifall) som manade landsortens invånare till deras biträde. Hvem skulle efter dessa prof kunna upprepa den smädelsen, att Frankrikes nuvarande samhälle liknar det grekiska kejsaredömets ? Förfallna folk strida med legotroppar; vårt sambälle har till bröstvärn funnit sina egna medborgare och krigare. Ara således åt detta samhälle, som under sin lyckas dagar icke förslafvats af den egoism, för hvilken man beskyllat det, — som sjelfmant bisprungit de nödställda, — som hos sin styrelse fordrade ännu verksammare hjelp åt dem genom lagstiftningen, — som tillät denna styrelse, blindt vägrande hvarje samhällsförbättring, att störtas, — som, utan att sjelf införa republiken, antog och sedan laglydigt försvarade den, — som uppriktigt ville göra den fruktbar till förmån för dess otacksamma angripare, och som besvarat deras vilda anfall genom sitt hjeltemod, deras grymheter genom menskligheten i sin rättvisa. Ett sådant samhälle är värdigt Guds beskydd och alla menniskors aktning.