har ett tvunget fullgörande af så kallad pligt att
iscka för sin tilivarelse, står på tn låg skala i men-
aiskosamfundst och bär fröet till slafveri, sjelfvisk-
betens väsende, uti sig:
Från generation till generation famlar ännu men-
nissoslägtet i fjattrar.n :
opDen man, som sire!? detta, har känt hvad kärlek
ör, suckade hon; men om han fuanit någon vs-
rels?, som förstod honom, är en annan fråga., Hon
läste vidare: :
Om vi erkänna kärleken såsom till sitt väsende
en, så följer, att den känsla, hvilken sårom religiös
särlek i läogtån och tro förenar oss med Gud, är
enshanda med den kärlek, hvilzxen på jorden för-
enar oss med en verelse, hvars själ är ewt med vår
egen. Det är nomiligen en och samma gudomiiga
uraft hos oss, hvilken, arbatande för sin förädling,
både på jorden och i högre sferer söker sin andliga
stödjepunkt. . .
Likz:som hvarja menniska, utan hänsyn till hen-
ces förstånds odling, är mäktig af religiös kärlek,
så är ock hvarje menniskohjerta mäktigt af dn kär-
les, som förutsättes i äktenskapets heliga institution,
så framt dess anöliga lif icke är förödt och sänkt i
materialism. I sednare fallet är en menöiska icke
mäktig hvarkea af den ena eller andra kärleken,
uten står på samma ståndpunkt med djuren, com
följa sin instinkt.
Kärlekens enhet ådogalägger sig deruti, att män,
som sätta sinnlighet i stället för kärlek, och under
tyrkans och staters skydd med en qrvinnr knyta
en förbndelse, som gör sinn!igheten berättigad, icke
äro mäktiga eaf religiös kärlek; och å den andra
sidan menniskor, hvilkas andliga lif är utsläckt och
sålunda ic1e äro mäktiga af religiös kär!ek, äro äf-
ven främmandag för den kärlek, som själars förening
förutsätter. Der intet ansligt !if är, der är således
hvarken religion elier kärlek. —p
Boken föll ur hennes hend, medan hon, med ett
uttryck af förtviflan, sjönk på sina knän och sträckte
sina händer mot himmelen. Men i hast tycktes en
strålo al tröst gexomtränga henres själ. Hoa blic-
kade med ett småleende af andlig förklariog på ett
krucifix, som hängde midt emot henne under en
målning af Santa Theresa, och en stråle af andlig
frid spred sig öfver hennes ansigte. Hvem måtte
känna bvad som föregick inom henna, utom den
Alving, som vakade öfver och blicxade in i hennes
själ ? : q
Eit bulltr vid trädgårisporten, som om någon
Yred på låset, kom hence ait spritta tl. Hon lyss
nade, och då hon öfvartygat sig om dess verklighet,