slag, som åtminstene erbjuder nationen afskaffandet: af den fyrdalade representationsrsformen, bvilken visat i: och visar sig så menlig för lagstiftningsoch beskatt-: ningsfrågornas lösning till folxets väl, skulla jag ickel draga i betänkande att öfvarse dam, derest ickel: detta förslag i öfrigt vore affattadt i en anda, som aldrig kan motsvara nstioaens beho? och önsknoingar, och som skulle, om den fick göra sig gällande l 1 våra representativa förhållanden äfven för framtiden, säkert ådraga landet olyckorna af folkets fortfaranda missbelåteshet, splittring emellan de storal samhäll!skrafter, som borde verka gemensamt för all-l mänt väl, samt misstro och het folxklasserna emellan. Jag går derföre att framställa de hufvudsakligaste brister allena, som jag vid förslagets granskning funnit, och förmoder, att enhvar skall deraf fiona, att om detta regeringens förslag blef hvilande till afgörande nästa riksdag, skulle sådant blott vara att svika folkets hopp och förväntan, då det icke är tänkbart, att det vid definitiva afgörandet kan aflj riksstånden bifallas. Hvad som först förafaller anmärkningsvärdt, är det stora antal represeatanter, som blifvit föresla-. get. 270 riksdagsmän, som af staten eller distrikten aflönas, är vida mera, i förhållande till folkmängd och ressurser, än något land i verlden framvisar. Man fianer visserligen, att detta stora antal tillkommit, för det att regeringen, då den äflas att indela representationen i fvå kamrar, med veto emo: hvarandra, ansatt s:g icke kunna genomföra detta och tillika dela dea egentligen folkvaida Kammaren i två valkategorier omedelbart och medelbart valda, om icke antalet af representanterna blef mycket betydligt. Man då, på sätt jag nu vill visa, just dessa dubbla valsätt till den föreslagoe andra kammaren, samt det dermed sammancundna valfättet för den föreslagna forsla kammaren, komma att icke blott i formelt afseende inveckla vaiförhållanderna, utan hvad vårre är, undertrycka den sto:a, statens bördor bärande massans rättvisa fordringar på ett efter menniskovårda och medborgerlig :emlikhet grundadt nytt representationssätt, så måste underhå:let af så många representanter anses alldeles onödigt eller rättare i alla afseenden skadligt och förkastligt. Den f reslagna tvåkammar-bildningen kan omöjligt af nationen välxomnis. Att för den första kammaren välja medlemmarne för 9 år, eller tre lagtima riksdagar, är numera icke antagligt. Folket har tillräckligt utbildat sina begrepp i politiska angelägenheter, för att icxe viija i sin representation fiona enskilda iatressens lejda försvarare, utan de allmänna tintressenas sjelfständiga målsmän. Det vill hafva ombud, men inga riksherrsr. Med ombudsmanasnaturen öfverensstämmer icke välattlåta represenianten fortfara, äfven sedan han möjligen visat sig icke motsvara förtroandet. Och om, förj ordningens skul!, man än icke ifrågasätter at låta komnittenterne vid samma riksdag återkalla full makt, så blifver det dock alltid stridande mot folkets suoda vett, att påtvinga dem för biifvande riksdagar en man, som de finna sig genom misstag hafva utsett för en föregående. Dessutom äro valnaämnd.rna, som skulle tillsätta första kammaren, så otillfredsställande organiserade, att denna kammarsa icke kan af folket komma ait betraktas med förtroende. Då den väljas så, att direkt och indirekt vä!jande på landet hafva lika antal madlemmar i nä .nden, lemnas bemedlingen dem emellan antingen helt och hållet i städernas valmäns händer, eller om dessa, otroligt nog, sku!le vara delade, beror hela valet af den förseglade sedlen och blifvar således ett spel. Orsaken, hvarföre jag måste bafara denna utgåcg, skall jag nu gå att visa, då jag vill framställa förbållandet med den andra kammarens val. Det skulle nemligen i förslaget ske i 70 distrikter medelbart genom elektorer; i 30 distrikter ome delbart. Eiektorerne utvä!j:s af omkring 250,000 röstberättigade män, bestående af hela den minst förmögae, men genom sitt arbeta och sina söner, statsunderbållet och försvaret, hufvudsakligen upp rätthållande delen af landets invånare. Den innefattar, med undantag af omkring 4400 röstberättigade af allmogen i de direxta vatkretsarne, hela nuvarande bondeståndet till ett antal af inemot 485,000 röstande, samt omkring 65,000 nu orepresanterad2, som skulle komma ati i de indirekta valen deltaga. I 350 distrikter väljas deremot af de rikare klasserna och de högre embetsmännerna 50 representanter; och i dessa val iagår nuvarande bondeståndet blott med ofvannämnde 4,400 röstberättigade samt omkring 800 nu orepresenterade, som med dem kunna anses i vilkor jemförlige. Deremot Inxomma omkring 3,000 embatsmän, 1,200 jordegande adeismän och 7 till 800 orepresenterade, med stor förmögenhet. Man finner sitedes här en falang af 5000 väljande utur de nuvarande privilegierade och. löntagande klasserna emot högst 2000 väljande af jord rukande klassen. Städernes 30 distrikter komma att likaså uttrycka huvudsakligen rikedomens och embetsmånnens intresssn, emedan röstskalan fir dsras val lämnar latituden emsilan 4 röster och !,, röst aller 64 röstande mindre förmögna på en förmögen celler l3atagare. Daras 30 representanter komma allså att närma sig till de 50, som hafva blifvit direkt valda på landet; och då i de 70 elgktorsförsamlingaraa, genom röstskalan till elektorsvalen, kanske hälften, men säkert !; tillsättes af desamma kiasser, som bestämma utgången af de cirekta valen, så visar sig tydligt, att de 250,000 röstberättigade ur folkets massa icke kunna säkert räkna på störra andel i representationen för sina välfärdsangelägenheter än på sin höjd en sjettedel, under det att några tusenda individer af de rika och löntagande klasserna för sina intressen kunna påräkna f:m sjettedelar. Men, säger man, dessa siffror bevisa ingenting. Den medborgerliga andan finnes hos alla klasser. Da rika och embetsmännen hysa stora sympatier för fådernesland; frihet, upplysning, ja till och med för fölket o. s. Vv. Jag bestrider icke att så kan vara. Ingen erkänner heldre än den svenska bonden, att i de andra klasserna funnits och finnas män som visat, icke endast att så är, utan att de äfven uppoffrat sig för folkets bästa. Men bevisar ej all tids historia, all verldserfarenhet, att den enskilda karakteren icke afgör befästade intressen; verkningar i samhällsiostitutionerna? Kan man ens tviflx derom, då man läser våra stårdsprotokol1ar? Böra vi vara blinda för hvad vi sa för ögonen, och kan man tro, att under en tid, då hala Europå reser sig för att ordna semhällsskicket på rättvisans gruaod, i stället för att låta det bero af några få porsoners eller klassers nåd, välbehag eller fördel: kar man tro 73. ar jar att dan stora massan Af