menniskor gifva hvarandra banden. De bli
starkare däraf. Och den elekttiska strömihen
af Guds kärleks kraft genomtränger hastigare alla ,
Det: är en, sak; för : sig, hvars, utföpliga.. af-
handlande ej ikan höra hit,s att. vår förf: dela
med flerå ahdfa? sköna själar, något, som vi
ville kalla ett älskvärdt misstag, när bon kom-
mer till tillämpningen af den vackra ideen om
detta broderskap med hela. werlden,; : hvarpå
mensklighetens vänner så gerna arbeta. Vår
mening må dock i korthet anföras, till krafi
och verkan af en Paradox. Misstaget består
deruti, att man i stället för att lemna sina
blifvande bröder frihet att tänka för sig sjelf-
va, åtager sig .den mödan att tänka för dem.
Man vill nödvändigt spela rollen af förmyn-
dare och beskyddare, och lägger dermed -sjelt
värsta hindret för sina skyddlingars utveckling
till sgodhet och glädje,. ,Faderligan styrelser
hafva i all välmening så förfarit med sina
pbarn,, folken; men det her nu, som man ser,
der och hvar tagit en ända med förskräckelse.
Barnen, bafva ledsnat vid förmynderskapet;
bröderna :kunna icke gå in derpå, utan till
sin egen skada. Här som annars är frihet vil-
koret för problemets lyckliga lösning.
Många trefliga utdrag kunde göras ur detta
arbete, som för öfrigt tvifvelsutan skall blifva
en favoritläsning i familjerna, likasom de flesta
af förk;s föregående arbeten. Utrymmet hbin-
drar oss att nu meddela mer än ett sådant.
Det är general Herkules, som talar om Carl
den tolftes okufliga mod och sinnesstyrka:
Man skall kunna ta sitt parti; man stall icke
låta slå ned sig ef något, så att man ej kan resa
sig upp igen och slå sig igenom på ett eller ännat
sätt. För tusauv! det kan bända hvar och en hä;
i verlden att förlora bataljon en Och annan gång.
Det har händt mig sjelf. Det bar bändt den wväste
af os3; det har hänat store kung Carl. Men bietf
han nedslagen för det?
När han låg sårad på Pultava fält och hans dra-
banter slogos omkring bonom som lejon mot fien-
dens här, och fiendens eid härjade allt omkring bo-
nom — då såg det illa ut för honom, förbacnadt
illa! Drab nuöjinanten, den heterlige Gjerta, steg
af och gaf sin häst åt konungen, och satte sig sjef
svårt sårad vid en bäck, invsotande dödstugget;
men se, då kom en slottsänekt med konungens gamla
stridsbäst, Brandklipparen, och kungen lät lyfta sig
opp, såg sig om först om något hopp var att segra;
men när han såg de sina stråckta till marsen och
nela fältet fu:lt af den segrande fisnden, då gal ban
tecken till återtåg. Men tror ni att ban flydde som
en rädder en? Nej, låvgsamt och med klingande
spel drog han sig tillbaka med sin lilla bop. Och
en sådan tusan djefla respekt sawute detta i Ryssarne,
att da icke vågade angr:pa honom eller störa hans
återtåg. Först när de icke sågo honom mers, då
växte modet i deml...
Och när han låg som en fånge i Bender, var
han overksam då? — De bästa inrikes förordningar
för emhetsverk och handel, som vi hafva efter cen
store Gustaf Adolfs tid, ha vi ifrån Bender, från
Carl den tolftes hand! Och när han, efter de många
otyckorna, återkom till sitt rike, ensam, utan krigs-
här, utan penningar, var ban modlös eller rådlös
för dei? — Ardrig var han starkare, rådigare. Då
ordnado han rikets inre, då understödde ban veten-
skaperna, då satte han en ny krigsbär på benen!
a mig fen stod icke kungen och hela riket, ett
tu tre, på benen igen, som om inga nederiag, inga
olyckor bade varit! de stodo der färdiga will frid
oca strid, till lif som död!
Och ger ni barn, derföre är mig kung Carl så
kär, ett han var större än sitt öde, att han vöx:e
i motgången — derföre att hjertat växer vid att be-
trakta honom.
Läsaren ser, att det just icke kan blifva fråga
om all skatta gubben Herkules mycket högt
såsom statsman; men målningen af en gammal
krigsbuss, som silter och språkar om sitt fa-
voritämne, är ganska lefvande.
Såsom en kontrast härtill meddela vi föl-
jande skära poetiska målning af hjertats osyn-
liga band mellan dem som älska hvarandra:
pFörbundet varade allt ännu, ja, tycktes i flera
afseenden ha blifvit fsstare.
Genom kontrakter, uppsatta på stämpladt papper?
vAck, hvad skulle de förslå, bvad skuke de hålla?
Nej, inga band äro rätt starka, rätt bållande, utom
de, som ej kunna fattas i skrift eller tryck, som ej
kunna bindas af lagen.
Var icke den enda fjettra, som kunde bina
Fenrisulfven, af osynliga, oattliga beståndsdelar?
Och när den tappre Hagbert nedslog alla om-
kring sig, hvad räckte ailena till att binda hans
händer? Ett hårstrå af hens älskade Signild!...
Jo jo, de starka af fordom, de kände väl detta, och
vi — deras svagare barn — misskänna det icke
åDnu.p Chr.
RIESDAGEN,
Ridderskapet och Adeln förehade sistiidne thors-