menniskor gifva hvarandra banden. De bli starkare däraf. Och den elekttiska strömihen af Guds kärleks kraft genomtränger hastigare alla , Det: är en, sak; för : sig, hvars, utföpliga.. afhandlande ej ikan höra hit,s att. vår förf: dela med flerå ahdfa? sköna själar, något, som vi ville kalla ett älskvärdt misstag, när bon kommer till tillämpningen af den vackra ideen om detta broderskap med hela. werlden,; : hvarpå mensklighetens vänner så gerna arbeta. Vår mening må dock i korthet anföras, till krafi och verkan af en Paradox. Misstaget består deruti, att man i stället för att lemna sina blifvande bröder frihet att tänka för sig sjelfva, åtager sig .den mödan att tänka för dem. Man vill nödvändigt spela rollen af förmyndare och beskyddare, och lägger dermed -sjelt värsta hindret för sina skyddlingars utveckling till sgodhet och glädje,. ,Faderligan styrelser hafva i all välmening så förfarit med sina pbarn,, folken; men det her nu, som man ser, der och hvar tagit en ända med förskräckelse. Barnen, bafva ledsnat vid förmynderskapet; bröderna :kunna icke gå in derpå, utan till sin egen skada. Här som annars är frihet vilkoret för problemets lyckliga lösning. Många trefliga utdrag kunde göras ur detta arbete, som för öfrigt tvifvelsutan skall blifva en favoritläsning i familjerna, likasom de flesta af förk;s föregående arbeten. Utrymmet hbindrar oss att nu meddela mer än ett sådant. Det är general Herkules, som talar om Carl den tolftes okufliga mod och sinnesstyrka: Man skall kunna ta sitt parti; man stall icke låta slå ned sig ef något, så att man ej kan resa sig upp igen och slå sig igenom på ett eller ännat sätt. För tusauv! det kan bända hvar och en hä; i verlden att förlora bataljon en Och annan gång. Det har händt mig sjelf. Det bar bändt den wväste af os3; det har hänat store kung Carl. Men bietf han nedslagen för det? När han låg sårad på Pultava fält och hans drabanter slogos omkring bonom som lejon mot fiendens här, och fiendens eid härjade allt omkring bonom — då såg det illa ut för honom, förbacnadt illa! Drab nuöjinanten, den heterlige Gjerta, steg af och gaf sin häst åt konungen, och satte sig sjef svårt sårad vid en bäck, invsotande dödstugget; men se, då kom en slottsänekt med konungens gamla stridsbäst, Brandklipparen, och kungen lät lyfta sig opp, såg sig om först om något hopp var att segra; men när han såg de sina stråckta till marsen och nela fältet fu:lt af den segrande fisnden, då gal ban tecken till återtåg. Men tror ni att ban flydde som en rädder en? Nej, låvgsamt och med klingande spel drog han sig tillbaka med sin lilla bop. Och en sådan tusan djefla respekt sawute detta i Ryssarne, att da icke vågade angr:pa honom eller störa hans återtåg. Först när de icke sågo honom mers, då växte modet i deml... Och när han låg som en fånge i Bender, var han overksam då? — De bästa inrikes förordningar för emhetsverk och handel, som vi hafva efter cen store Gustaf Adolfs tid, ha vi ifrån Bender, från Carl den tolftes hand! Och när han, efter de många otyckorna, återkom till sitt rike, ensam, utan krigshär, utan penningar, var ban modlös eller rådlös för dei? — Ardrig var han starkare, rådigare. Då ordnado han rikets inre, då understödde ban vetenskaperna, då satte han en ny krigsbär på benen! a mig fen stod icke kungen och hela riket, ett tu tre, på benen igen, som om inga nederiag, inga olyckor bade varit! de stodo der färdiga will frid oca strid, till lif som död! Och ger ni barn, derföre är mig kung Carl så kär, ett han var större än sitt öde, att han vöx:e i motgången — derföre att hjertat växer vid att betrakta honom. Läsaren ser, att det just icke kan blifva fråga om all skatta gubben Herkules mycket högt såsom statsman; men målningen af en gammal krigsbuss, som silter och språkar om sitt favoritämne, är ganska lefvande. Såsom en kontrast härtill meddela vi följande skära poetiska målning af hjertats osynliga band mellan dem som älska hvarandra: pFörbundet varade allt ännu, ja, tycktes i flera afseenden ha blifvit fsstare. Genom kontrakter, uppsatta på stämpladt papper? vAck, hvad skulle de förslå, bvad skuke de hålla? Nej, inga band äro rätt starka, rätt bållande, utom de, som ej kunna fattas i skrift eller tryck, som ej kunna bindas af lagen. Var icke den enda fjettra, som kunde bina Fenrisulfven, af osynliga, oattliga beståndsdelar? Och när den tappre Hagbert nedslog alla omkring sig, hvad räckte ailena till att binda hans händer? Ett hårstrå af hens älskade Signild!... Jo jo, de starka af fordom, de kände väl detta, och vi — deras svagare barn — misskänna det icke åDnu.p Chr. RIESDAGEN, Ridderskapet och Adeln förehade sistiidne thors