I Nya i teckningar ur hvardagslifvet, .ållonde i delen. -Syskonlif ; af Fredrika Bremer. Klio, sjelf bar i, dessa tider satt sig ner att skrifvanågra blad på sin stora roman — de mårkvärdigaste i Lela verldshistorien ; en häpen samtid--studerar --dem --med -ifver och intresse. När historiens gudinna sålunda ger oss det ena kapitlet efter det ändra af underbara älfventyr, kunna jordiska författarinnor i allmänhet ej taga särdeles deltagånde i anspråk. Den kända författarinna, hvars sednaste arbete vi hafva alt anmäla, hör dock icke till dussinwatet af blåsttumpor, och ett verk af hennes hand är alltid en bändelse: här, i vår: lugna vord, dit stormen, som skakar Europa, ej kan binna: ;vi hafva ju våra skogar och berg, som skydda oss). .. Den: oro som går genom tiden har gripit mången skön själ; mången med bjerta och snille begåfvad ande har känt sig fattad liksom af engelns hand, hvilken förde profeten bort från lugna, leende ängder att vederqvicka sin i fängelsets elände och mörker försmäktande broder. Och det har händt somliga af dessa sköna själar alldeles; som profeten: de bafva kommit in i en lejovkula, vi mena i klorna på lejon till recensenter; ;och dessa herrar hafva min sann icke skonvat ett fint skinn. Att blifva söndersliten af en okristlig kritik var då lönen för den ädla ärelystnaden at vilja upplysa och värma och nära dem som i mörkret sittan. Arma martyrer för ett varmt hjerta och en god. vilja! Hvad har derpå följt? Att dessa stackars misskända slutit sig inom sig sjellva såsom purpursnäckan i sitt skal, på det icke någon tanklös. vandringsmans tunga fot skulle trampa henne och utpressa bennes ädla hjerteblod. Fredrika Bremer har alla de egenskaper, som fordras för att bhlva martyr: snille, bjerta, välvilja. Hon visar ett lefvande intresse för tidens stora frågor, ett oemotståndligt begär att verka för något vackert och stort, och vi äro böjda att tro, att det icke är någon hoax hvad man berättar om hennes tanka att gå öfver till danskarne och såsom en barmhertig syster gjuta balsam i deras sår och tröst i deras själar. Med ett sådant sinne bar hon nödvändigt skolat skörda en hel hop tistel, der hon sådde hvete; verldens jordmån är nu sådan... Det var imedlertid rätt väl att hon kom ifrån de stränga herrar kritici som en gång angrepo henne, och mer än väl att hon icke för alltid förlorade sitt goda humör på kuppen. Man igenkäoner i romanen Syskonlit mamsell Bremer från fordna dagar. Hennes teologiska stadium är lyckligt öfverståndet. Vi skulle nästan vilja säga att det är med henne i ett fall som med Aftonbladet; båda göra bäst att ej för djupt befatta sig med teologien. Härmed ha vi ej velat säga att det skadar, att i boken föregår ett litet omvändelseverk, hvartill en andesyn mäktigt bidrager. Författarinnan till Syskonlif hör till de sannt liberala, ty man ser att hon söker sanningen med ett ädelt hjerta och utan fanatism; så att bon tillåter hvar och en blifva salig på sin tro. Ni känner arten af det författarskap, som är mamsell Bremers, hennes och ingen annans; ni vet att i den genre, som kallas teckningar ur hvardagslifvet,, hade hon ingen föregångare, och är hittills i några fall oöfverträffad, oupphunnen. Det är en högtid an betrakta detta hvardagslif, som i sjelfva verket är ett helgdagslif, så fridfullt och fromt och stilla gladt är: det — och derjemte så friskt och lefvande. Vi se dessa ädla och älskande syskon in i de trofasta ögonen, vi instämma i deras glada skratt, vi deltaga i deras sorger, vi hjelpa dem att -uppgöra -planer för mensklighetens väl; vi höra den gamle hederlige generalen svärja af hjertans grund och den beskedliga trotjenarinnan Maja flina och betyga huru känslofullt det är. Man känner sig förtrolig med denna intressanta familj och öfverlemnar sig så odeladt åt nöjet af dess umgänge, att man vid sina tillfällen båller på att glömma den som mam bar att tacka för så angenäma bekantskaper ; lyckligtvis kommer då en liten reflexion, ett par tankstreck eller ett utrop och: påminner en om att göra sin komplimang för den. vackra tecknarinnan. 3okens tendens, färgtonen i dessa intagande eskisser framlyser i all sin skövhet, då förf: säger alt det är i vår tid en viss melodi, en viss sång, som genomgår all annan, och i hvilken folken, de fjerran skilda folken, harmor niskt sjunga. tillsammans, Det är sången om förening, om för brödring på jorden, om ett stort syskonlif, i hvilket alla menniskor erkänna hvarandra såsom barn af samma fader, födda att med hvarandra dela samma arl af godt och glädje. Och föreningar bilda sig, små och stora, för att i lifvet utföra hvad anden vill. Svaga ERNA TENN omm rr OR EPS SETT