I
Nya i teckningar ur hvardagslifvet, .ållonde
i delen. -Syskonlif ; af Fredrika Bremer.
Klio, sjelf bar i, dessa tider satt sig ner att
skrifva- några blad på sin stora roman — de
mårkvärdigaste i Lela verldshistorien ; en hä-
pen samtid--studerar --dem --med -ifver och in-
tresse. När historiens gudinna sålunda ger oss
det ena kapitlet efter det ändra af underbara
älfventyr, kunna jordiska författarinnor i all-
mänhet ej taga särdeles deltagånde i anspråk.
Den kända författarinna, hvars sednaste arbete
vi hafva alt anmäla, hör dock icke till dussin-
watet af blåsttumpor, och ett verk af hennes
hand är alltid en bändelse: här, i vår: lugna
vord, dit stormen, som skakar Europa, ej kan
binna: ;vi hafva ju våra skogar och berg, som
skydda oss). ..
Den: oro som går genom tiden har gripit
mången skön själ; mången med bjerta och
snille begåfvad ande har känt sig fattad lik-
som af engelns hand, hvilken förde profeten
bort från lugna, leende ängder att vederqvicka
sin i fängelsets elände och mörker försmäk-
tande broder.
Och det har händt somliga af dessa sköna
själar alldeles; som profeten: de bafva kommit
in i en lejovkula, vi mena i klorna på lejon
till recensenter; ;och dessa herrar hafva min
sann icke skonvat ett fint skinn.
Att blifva söndersliten af en okristlig kritik
var då lönen för den ädla ärelystnaden at
vilja upplysa och värma och nära dem som
i mörkret sittan. Arma martyrer för ett varmt
hjerta och en god. vilja!
Hvad har derpå följt? Att dessa stackars
misskända slutit sig inom sig sjellva såsom
purpursnäckan i sitt skal, på det icke någon
tanklös. vandringsmans tunga fot skulle trampa
henne och utpressa bennes ädla hjerteblod.
Fredrika Bremer har alla de egenskaper, som
fordras för att bhlva martyr: snille, bjerta,
välvilja. Hon visar ett lefvande intresse för
tidens stora frågor, ett oemotståndligt begär
att verka för något vackert och stort, och vi
äro böjda att tro, att det icke är någon hoax
hvad man berättar om hennes tanka att gå öf-
ver till danskarne och såsom en barmhertig
syster gjuta balsam i deras sår och tröst i de-
ras själar.
Med ett sådant sinne bar hon nödvändigt
skolat skörda en hel hop tistel, der hon sådde
hvete; verldens jordmån är nu sådan...
Det var imedlertid rätt väl att hon kom
ifrån de stränga herrar kritici som en gång
angrepo henne, och mer än väl att hon icke
för alltid förlorade sitt goda humör på kup-
pen. Man igenkäoner i romanen Syskonlit
mamsell Bremer från fordna dagar. Hennes
teologiska stadium är lyckligt öfverståndet. Vi
skulle nästan vilja säga att det är med henne
i ett fall som med Aftonbladet; båda göra
bäst att ej för djupt befatta sig med teologien.
Härmed ha vi ej velat säga att det skadar, att
i boken föregår ett litet omvändelseverk, hvar-
till en andesyn mäktigt bidrager. Författarin-
nan till Syskonlif hör till de sannt liberala,
ty man ser att hon söker sanningen med ett
ädelt hjerta och utan fanatism; så att bon til-
låter hvar och en blifva salig på sin tro.
Ni känner arten af det författarskap, som
är mamsell Bremers, hennes och ingen an-
nans; ni vet att i den genre, som kallas teck-
ningar ur hvardagslifvet,, hade hon ingen fö-
regångare, och är hittills i några fall oöfver-
träffad, oupphunnen. Det är en högtid an
betrakta detta hvardagslif, som i sjelfva verket
är ett helgdagslif, så fridfullt och fromt och
stilla gladt är: det — och derjemte så friskt
och lefvande. Vi se dessa ädla och älskande
syskon in i de trofasta ögonen, vi instämma i
deras glada skratt, vi deltaga i deras sorger,
vi hjelpa dem att -uppgöra -planer för mensk-
lighetens väl; vi höra den gamle hederlige ge-
neralen svärja af hjertans grund och den be-
skedliga trotjenarinnan Maja flina och betyga
huru känslofullt det är. Man känner sig
förtrolig med denna intressanta familj och öf-
verlemnar sig så odeladt åt nöjet af dess um-
gänge, att man vid sina tillfällen båller på att
glömma den som mam bar att tacka för så
angenäma bekantskaper ; lyckligtvis kommer då
en liten reflexion, ett par tankstreck eller ett
utrop och: påminner en om att göra sin kom-
plimang för den. vackra tecknarinnan.
3okens tendens, färgtonen i dessa intagande
eskisser framlyser i all sin skövhet, då förf:
säger alt det är i vår tid en viss melodi, en
viss sång, som genomgår all annan, och i hvil-
ken folken, de fjerran skilda folken, harmor
niskt sjunga. tillsammans,
Det är sången om förening, om för brödring
på jorden, om ett stort syskonlif, i hvilket
alla menniskor erkänna hvarandra såsom barn
af samma fader, födda att med hvarandra dela
samma arl af godt och glädje.
Och föreningar bilda sig, små och stora,
för att i lifvet utföra hvad anden vill. Svaga
ERNA TENN omm rr OR EPS SETT