troligeh hvar och en stadgat sin öfvertygelse och
är färdig, att till pretoköllet yttra sina tankar; hu-
ruvida den bör återförvisas till utsko:tet eller icke.
Afven jag vill icke göra mig saker alt stillatigande
beledsaxa denna lilla varelse till silt treåtiga bvi--
forum, utan är benägen att för alltid jordfasta den
i. dess missbildade gestalt. I 4844 års throntal
försåkrade Hans Maj:t att denna fråga icke skulle
förfalla, och detta gaf kopp ,;derom ått den blif-
vande representationen skulle gröndas på rättvisa
och moraliskt värde, för byilket allt måste vika.
tgärder hafva visserligen nu bilvit vidtagne, men.
motkraften har gjort sin rund på rteformernas bas
na, så att det synes såsom vår Herre slagit siog
Phbaraoner med blindhet, intilldess förbärdelsen gjort
sig mogen till välförtjent straff.
Doe pviitiska skakningarna utom oss böra vara
en varning för folkrättens fräcke botare, att be-
sinna hvad deras frit tillbhörer. Jag har alltid fö-.
reställt mig, att bland ett folk, som antagit kristna
läran till statsreligion. afeudgdyrkare icke skulle
finnas, men här hafva vi fått se motsatsen, ithy att
den första frukten af ministereförändringen visat
alt guldet blifvit satt framföre det moraliska vär-
det, som ensamt borde bestämma åt hvar och ex
den plats, han förtjevar. Folket ropar ännu- ge-
vom sina ombud, deputationer och petitioner, ef-
ter en rättvis förändripg uti vårt förbatliga repre-
sentatioussystem, och man bör kunna hoppas, att,
så länge det godas försvarare än få klappa på rätt-
visans dörr, den slutligen måste öppnas. Frihets-
trädet har slagit för djupa rötter, för aut kunna upp-
ryckas, och det är mio öfvertygelse, att derest icke
motsråndarne foga sig efter folkets röst, den min-
sta händelse kan sätta mican i brand. Ordnin-
gen, friden, samdrägten, förtroendet, med et ord
alla samhällsband upplösas, när rätt och billighet
örtrampas. När rättvisan, denna bufvuddygd, sak-
nas, utbrister en stadigvarande inbördes stwid, och
om någon fera fruktas för de fria institutiopernag
framgång, kan den endast afvärjas genom uppfo-
stran och undervisning. Hvem bar hindrat aennaä
framgång ? Jo vidskepelse och ofördragsamhet. En
åskädare af naturen och dess legar,. en betraktare
af .menniskornas handlingar och en vän af det
sanna, träffar i de förra anledning till vördnag
och förundran samt i de sednare en orsak till häp-
Dad. De som tro sig kunna hindra tidens : vagn i
sitt lopp, böra påminna sig, att folket står fram-
för dem med öppna ögon, och att bämnden väntar
bakom dem,
Fåängt har jag i det nya förslaget sökt uppleta
bil!ighet och rättvisa, utan har jag funnit motsatsen
nästan i hvarje S.
De största orimligheterna har jeg ansett vara föl-
jante: Bestämmelsen för sjelfva valrätten är så till-
krång!ad att den lärer bl fva svår för någon att be-
gripa och bka svår att tillämpa, äfvensom den i 8
S stadgsde valcensus utesluter en stor del af den
jordbrukande klassen från rösträtt och tillägger den
i stället åt sockenhandiverkare, orgelnister och klec-
kare. En sådan, eller en. klockare, zom hafver lön
af socknen, för att sjunga Amen, har lika rösträtt
med en egere af ett helt bemman, fom kan föda
46 hels familjer, och jeg frågar med rätta, är så-
dant billigt?
Enligt 42 8, som angår vsalrätt för vår krigsmakt,
är allt underbefäl uteslutet från rösträtt; men månne
icke många underofficerare finnas, hvilka kunna, hvact
förnuftet angår, mäta sig med dem, som innehafva
keptens grad?
Sedermera komma wi till embetsmannecorpsen,
om hvilzen det stadgas att ten embetsman, som icke
bar 800 rår inkomst, icke får deltaga i val till re-
presentant, af hvilket stadgande men måste antaga
såsom följd, att en sådan person bar hvarken folk-
vett, eller naturligt förnuft, men bar han en in-
komst af några skillingar öfver nämnde summa,
straxt är han i besittning af desa egenskaper. Om
förslaget I denna del skulle antagas, så skulle väl få
embetsmän fisnas, som icke uppgåfvo sina inkomster
till 800 rdr, ty ofvannämnda stadgende om valrät-
ten skule sporra dem dertill.
Går man till valbarheten i första kammaren, så
finner man en sjelfskrifven corps, bestående ef pen-
ningefurster och högförnäme, hvilka komma att stifta
lagar för rikets öfrige medlemmar.
Vidare föreslås att kyrkoherdör i första klassens
pastorater äro valberättigade till första kabomaren;
men icke kyrkoherdar i 2:dra och 3:dje klassens pa-
storater, ehuru vi veta att första Klassen ofta icke
är bättre än de tvänne fednere klasserna; och så-
ledes änses mången som genom insinuätioner m.m.
svingat sig upp till första klassens pastorat, när en
sådan lycka bändt bhöonorh, öfverlögsen andra sina
jemlikar. Ligger bäri någon rättvisä? Jag drager
icke i betänkande att dertill svara rakt nej.
44 8 omtalar huru val till karsrarne skall tillgå,
det ena nemligen med slutna och det andra med
öppna sedlar. För min del anser jag det sednare
bafva företräde, och roligt skulle det vard att veta,
bvarföra valen icke skola tillgå på samma sätt. Jag
är rädd för att någon fint ligger härunder, och tå-
dant efszyr jsg, ty jeg älskar rent epel.
494 8 finner jag vara så beskaffsd, att om den
kBtages såsom grundlag, öfre kemmearen ken i evig-
bet tiliintetgöra de åtgärder, som nedre kammaren
vidtager, och således aldrig någon grundi:gsförän-
dring kunna komma i fråga.
I följd af hvad jag sålunda andragit, är jag för-
anlåten yrka, att ståndet i denna fråga fattar och
uttrycker en gemersam tånka, och att denna bän-
visas till eller medöelas Koastitutionsutsköttet. Om
detta mitt förslag arteges, vill jag stdermera be-
gära ordet och fortsätta mitt anörande.
Häruti iostämde Pehr Gabrielson från Krono-
bergs och Anders Andersson från Örebro län.
Berg! Gudmundsson sfrån Hallands län inlemnade
ett skritligt anförande af följande innehåll:
Då jag icke kunnat tillstyrka antagandet af det
för-leg till ny Riksdagsordning m. m.. som Rege-
ringen tili Rike:s Ständer afgifvit, är det min pligt
att uppgifva skälen derför. Jeg skulle visserligen
kunna bemta åtskölliga från en del. detaljer, som
visa sig vara af det obestämda och ofullständiga
skick, att vid verkställigheten många olägenheter
måste uppstå: men äfven för min del öfvertygad,
att om tlott sådane behöfde befaras, hvilka: snart
kunde af den nya representationen sjelf föreslås till
vättalaana da lalba handa. bön dsua antanandaE ad näe Fran