och som jag förskaffat mig, tycka vi, sansadt
liberale: bär i Tysklånd, ganska mycket om;
tro mig, alt ingen Fepresentationsreforni hä-
danefter kommer att vidtagas, som är baserad
på mindre radikala grunder än detta program:
Jag vet väl icke, huru mycket din nuvarande
befattning att redigera Reformvännen kan in-
bringa i salarium, och i hvad mån du kan
hafva åtagit dig densamma för behofvets skull;
men heder och tack synes mig så litet dervid
vara för dig att skörda, att om du vill följa
mitt råd, så förändrar du antingen din posi-
tion till närmare öfverensstämmelse med dina
förra verkligt liberala tänkesätt, eller ock dra-
ger du dig helt och hållet ifrån politiken. Låt
mig snart veta, käre bror, huru du bärutin-
nan beslutar; ty för närvarande tycker jag mig
likasom litet skämmas på dina vägnar, och det
är hkväl synd om en så grundelig kemistn,
som: du är. Jag kan till och med änvu icke
förklara mig buru det tillgått, att du någon-
sin kommit in i hela den lokan.
Jag är och förblifver din: upptrigtige
Wiirtembergare.n
P. S. Kan det vara sannt, som vi här
nere i Wärtemberg hört genom bref irån Sver-
ge, att förre utgifvaren af Dagligt Allehanda,
som lärer hafva samma namn med vår Deahl-
man i Tyska Nationalförsamlingen, skall bafva
åtagit sig att draga Lela den publicistiska delen
af regeringsbördan för den nuvarande ministe-
ren, d. v. s. att föra rinisteårens sak inför
allmänna opinionen, och att en tidning, vid
namn Stockholms Dagblad, numera skall vara
att betrakta såsom den ministeriella organen i
Sverige? Skrif snart någonting härom, och
upplys mig då tillika, hvad du tänker om
kriget.n
— En fjerde artikel i Reformvännen är in-
sänd och kallas: Hvilka verkningar skulle det
norska enkammarsyslemets antagande medfö-
ra? Denna artikel innehåller dock ingenting
om enkammarsystemet, utan är endast ett ut-
tryck af insändarens farhåga för bondeståndets
öfvervigt. Denna farhåga, som synes veder-
börligen utmålad, består hufvudsakligen dei,
att bondeståndet, om det finge öfvervigten vid
valen, skulle begagna sig deraf för att afkasta
grundskatterna; och såsom skäl för denna slut-
sals anföres, att i Norge afskaffades, innan än-
nu någon partianda gjort sig gällande, alla på
jordbrukaren bvilande direkta utskylder till sta-
ten. Denna sista uppgift innefattar likväl en
origtighet. Norrmännen hafva väl upphäft den
så kallade landskatten, men jordbrukaren vid-
kännes dock, lika väl som städernes invånare,
direkta utskylder efter en gemensam taxerings-
grund, och insändaren har förbisett, att de så
kallade ordinarie eller grundskatterna i Sverge
icke kunna upphäfvas, utan konungens och
ständernas sammanstämmande beslut; samt att
det icke är fråga om, att borttaga konunga-
maktens absoluta veto i Sverge. Det hafver
sig icke heller alldeles så lätt, som insändaren
synes tro, att belt och hållet afskaffa grund-
skatterna; ty äfven om man skulle förutsätta
att sådant, för ett öfvervägande intresse af
skattejordens egare blefve möjligt att genom-
drifva, utan att opinionen hos alla de öfriga
klasserna, jemte konungamakten, vore i stånd
att hindra det med afseende på sjelfva röster-
nas öfvervigt, så återstår dock alltid, att den
ordinarie skatten utgör en så betydande summa,
att det blefve ganska svårt att lägga bördan
deraf helt och bållet på andra skuldror. Det
är nemligen icke sagdt, om man t.ex. företog
sig att vilja höja tullinkomsten till dubbla be-
loppet, genom alla tullafgifters fördubblande,
att uträkningen dermed sloge in, emedan en
sådan tillökning skulle åstadkomma en betydlig
minskning i sjelfva omsättningen inom landet.
Lade man åter tillökningen på sådana indi-
rekta beskattningar, som t. ex. bränvinsskatten
eller stämplade pappersafgiften, så komme stör-
sta delen deref tillbaka på bondeståndet, och
dermed vore således i dess intresse föga vun
net. Afsor man deremot endast vissa billiga
jemkningar i sådana skatter och mnatara pre-
stationer, som nu verkligen för hårdt drabba
och utsuga en del af jordbruket, så måtte in-
gen kunna neka behofvet af att sådane ega
rum i fler än ett hänseende; och dessutom är
ju, enligt reformvännernas majoritets program,
föreslaget att göra valrätten så vidsträckt, att
det öfvervälde, som vore att befara från ett
ensidigt intresse och öfvervälde af det onerera-
de jordbruket, skulle finna en motvigt uti den
arbetande klassens intresse, samt sålunda endast
kunna göra sig gällande i den mån, som det
öfverensstämde med folkets fördel i det hela.
Öfver hufvud förekommer oss, i allt hvad som
rör representationsfrågan, ingenting mera ibå-
ligt än anmärkningarna om, bonderegementet i
Norge. Den som vill följa diskussionerna öf-
ver denna fråga, skall finna; att de som stän-
digt framkasta vådan af bonderegementet så-
som en buse, oaktadt allt sitt bemödande än-
dock nästan aldrig hafva annat, än blotta spök-
historien deraf att komma med, emedan spö-
ket sjelf icke existerar. Ar det icke löjligt
och barnsligt, att sålunda oupphörligt upprepa
denna historia, likt en amsaga, utan alt man
lvilddjur, han var i fara att blifva inkastad bland
permanentos och använd till rekryt, hade den stac-
lave vnnAlinrgran fm dat män. 7 sk fs