oslala krafter till ett. Deraf orsaken, hvarföre vi Utsträcat republikens gränser så långt som sjeifra bafoläningans egna gränser nå. Vålan! hvem ekall våga anklaga ox för att vi omkring samhällets fascas förenat all denna ouppmätbara kraft; eller för att vi lagt den vacklande statens tyngd, icke mer på några. osäkra stöttor, utan på den oändligt breda basen af alla medborgare, hvilka då de hädanefter oga i sin makt att försvara fäderneslandet, ega skäl at: älska det? Och hlken karakter hafva vi gifvit republiken? Hafva vi proxlamerat den ytterliga republiken; denna republiz i vrede, denna våldsamma repubdlik, som oOupphör::gt äskar proskripttoner och schavotter? Denna uigjorde tvertom den första fisnde vi hade att möta, ifrån det ögonblick vi gingo att grundlägga deo andra republiken. Hafva vi väl sammanblandas den första republiken med den andra? Dan första utgjorde en kamp: vi hafva velat, att den andra biefve en institution. Man begripsr — om man ccxså icke ursäktar — man förstår och man förklarar den första revolutionens ytter!igheter; men nu, i 2:t nytt tidehvarf, lyckönskar man sig attaldrig mer bahöfva beklaga dylika excesser för andra gången. Talaren påminner här om sitt förnekande af at! antaga röda fanan. Vit hafva, sade han, med indignation förkastat röda fanan för att skaffa plats åt frihetens fana, åt ärans, åt Frankrikes fana: denna fan2, hva:i republiken insvept sig såsom i lindan i sin vagga, och hvaruti den — jag tviflar ej derpå i sitt sista ögonblick skulle lägga sig som uti sin iiksvepning, om den skulle gå under. Se dsr hurudaa den republik är beskaffad som vi åsyftat, då vi utgjorde provisoriska styrelsen, och som den interimistiska styrelsen ännu har i sigte. All annan republik skulle vara en republik a! yrede oca hot. Den skalle behandla Frankrike som ett eröfrsdt land; men Frankrike har alltför mycken värdighet, alltför mycket högmod, att tåla ew sådant våid; och styrelsen, som har anspråk att vilja sjelfva sanningen, — En röst: Den sociala sanningen. Lamartine: Styrelsen, ja, sjelfva Frankrike, skulle förkasta det; j sjelfve, j skullen vara de förste ati förkasta det. Tånken eder tre månader tillbaka! påminnen eder: armeen utdrifven ur Paris genom folkets vilja: ett alldeles nytt nattonalgarde, en upplöst administration: d2sorganiserade finanser. Om jag ej fruktade, att alltför länge taga er uppmärksamhet i anspråk, skulle jag framställa för er den fred, på hvi:ken ingen bopaades den 25 Febr.; denna fred, som likväl dag från dag blir allt tryggare, och som satte Frankrike — uian kamp, utan en droppe blod — ännu högre i verideng tankar, ännu högre, än sjelfva äran satte dat genom konsulatets och kejsardömets stora slagtningar. 8e der hvad jag har att sätta emot da förebråelser, men gör oss; uppmäten, stund efter stund, landets återvinnande af krafter; sen armeen återvändande till Paris stolt, men trogen; sen mobila gardet eldadt af de bästa känslor; sen nationalgardet 1 sitt sköte upptagande hela folket; sen otaliga bajonetter bereida att skydda samhäll!sordningen hel och hållen, och att försvara nationalförsamlingen såsom vald af fotket. Skåden häruti de sociala kraf:ernas ånyo skedda förening. hvilken j anklagat oss att hafva försummat eller öfvergifvit: sen deruti, huru vi användt vår tid; vi, som j anklagat för overksamhet och sömn. Här begär talaren att något få hvila. Sessionen uppskjutes under en fjerdedels timme. Härunder anlända nyheter från hvad som tilldrager sig utanföre; och en ganska liflig spänning tillkännager sig i nationalförsamlingen. Lamartine (sedan sessionen ånyo börjat): Medborgare representanter! en händelse här mellankommit under denna diskussion. Under det jag talade, har ett skott aflossats på en nationalgardist, ett annat på anföraren af detta garde, ett tredja på en officer I armeen; och dessa skott hafva blifvit afskjutna under rop af: alefve kejsar Napoleon! (liflig rörelse). Det är den första blodsdroppe som flutit sedan den 24 Februari. Jag säger med en känsla af lycka: detta blod har ej flutit i frihetens namn, utan af fanatism för de militäriska minnena. Denna olycka har ej berott på styrelsen att förekomma. Desna förmiddag hafva vi alle (i styrelsen) enstämmigt undertecknat förevarande dekre:, som omständighsterna tvinga mig att just i detta ögonblick meddela er, Hr Larabit. Jag begär ordet (rop). Talrika röster. Nej! nej! En kort mellanakt uppstår, hvarunder Lamartine uppläser punkten, som angår Carl Ludvig Napoleons uteslutande ur nationalförsamlingen. Larabit börjar flere gånger tala; men blott för ögonblick. Lamartine återtager ordet, vidrör arbetarfrågan, och kommer slutligen till regeringsledamöternas personliga ställning. Han säger: Nu ett ord om vår personliga belägenhet. Nu, då de största svårigheter äro öfvervunna, och äfven den, som i närvarande ögonblick ansätter oss, kraftigt, lyckligt och lagligt skall besegras, är det naturligt att man anklagar oss ej blott för våra egna fel, men för omständigheternas; och att man gör oss ansvarige för tidensställning. Det är en olycka för oss; men den skall kanske en dag räknas oss till ära. Anklagelserna emot oss föröka sig, isynnerhet inom denna krets, men blifva äfven talrika utanföre. Således, om man skall sätta tro till dessa anklagelser, hafva vi räckt handen åt dem, som besudlade den 15 Maj, i denna församlings krets. Man beskyller mig nemligen att hafva konspirerat med dessa personer, som j svart skolen se dömde. Ja, jag har konspirerat med Blanqui, med Barbås! Från höjden af denna tribun skall jag ef vacker dag nedgöra dessa beskyllningar med min indignation, mitt förakt. Ja, det är visst sannt, ja, jag har konspirerat med Sobrier, med Blanqui, med Cabst, med Raspail: ja, jag har konspirerat med dem; men veten j på hvad sätt? Jag har konspirerat med dem på samma sätt sofn åskledaren med molnet (afbrott). Jag föraktar alla anklagelser, för hvilka vi kuuna göras till mål. Hvad säger jag ... föraktar? Jag gläds åt dem; ty sådant utgör den vanliga belöningen för alla menniskor, som gjort sitt länd någon tjenst; det brister dem någonting, så länge de icke ännu äro föremål för orättvisor och nedsvårtningar. Efter min öfvertygelse är republikens seger, sådan jag tänkt mig den, förvissad. För att ytterligare göra den säker, bohöfves endast tvenne saker: förtroende och tid. Men så fort öppna och frimodi a rådplägningar skingrat de skyar, som ännu till en del skymma nationalförsamlingen för kommissionen