- oslala krafter till ett. Deraf orsaken, hvarföre vi
Utsträcat republikens gränser så långt som sjeifra
bafoläningans egna gränser nå. Vålan! hvem ekall
våga anklaga ox för att vi omkring samhällets
fascas förenat all denna ouppmätbara kraft; eller
för att vi lagt den vacklande statens tyngd, icke
mer på några. osäkra stöttor, utan på den oändligt
breda basen af alla medborgare, hvilka då de hä-
danefter oga i sin makt att försvara fäderneslandet,
ega skäl at: älska det?
Och hlken karakter hafva vi gifvit republiken?
Hafva vi proxlamerat den ytterliga republiken; denna
republiz i vrede, denna våldsamma repubdlik, som
oOupphör::gt äskar proskripttoner och schavotter?
Denna uigjorde tvertom den första fisnde vi hade
att möta, ifrån det ögonblick vi gingo att grund-
lägga deo andra republiken. Hafva vi väl samman-
blandas den första republiken med den andra? Dan
första utgjorde en kamp: vi hafva velat, att den
andra biefve en institution. Man begripsr — om
man ccxså icke ursäktar — man förstår och man
förklarar den första revolutionens ytter!igheter; men
nu, i 2:t nytt tidehvarf, lyckönskar man sig attal-
drig mer bahöfva beklaga dylika excesser för andra
gången.
Talaren påminner här om sitt förnekande af at!
antaga röda fanan. Vit hafva, sade han, med in-
dignation förkastat röda fanan för att skaffa plats
åt frihetens fana, åt ärans, åt Frankrikes fana:
denna fan2, hva:i republiken insvept sig såsom i
lindan i sin vagga, och hvaruti den — jag tviflar
ej derpå i sitt sista ögonblick skulle lägga sig som
uti sin iiksvepning, om den skulle gå under.
Se dsr hurudaa den republik är beskaffad som vi
åsyftat, då vi utgjorde provisoriska styrelsen, och
som den interimistiska styrelsen ännu har i sigte.
All annan republik skulle vara en republik a!
yrede oca hot. Den skalle behandla Frankrike som
ett eröfrsdt land; men Frankrike har alltför myc-
ken värdighet, alltför mycket högmod, att tåla ew
sådant våid; och styrelsen, som har anspråk att vilja
sjelfva sanningen, —
En röst: Den sociala sanningen.
Lamartine: Styrelsen, ja, sjelfva Frankrike, skulle
förkasta det; j sjelfve, j skullen vara de förste ati
förkasta det.
Tånken eder tre månader tillbaka! påminnen eder:
armeen utdrifven ur Paris genom folkets vilja: ett
alldeles nytt nattonalgarde, en upplöst administra-
tion: d2sorganiserade finanser. Om jag ej fruktade,
att alltför länge taga er uppmärksamhet i anspråk,
skulle jag framställa för er den fred, på hvi:ken in-
gen bopaades den 25 Febr.; denna fred, som likväl
dag från dag blir allt tryggare, och som satte Frank-
rike — uian kamp, utan en droppe blod — ännu
högre i verideng tankar, ännu högre, än sjelfva äran
satte dat genom konsulatets och kejsardömets stora
slagtningar.
8e der hvad jag har att sätta emot da förebråel-
ser, men gör oss; uppmäten, stund efter stund, lan-
dets återvinnande af krafter; sen armeen återvän-
dande till Paris stolt, men trogen; sen mobila gar-
det eldadt af de bästa känslor; sen nationalgardet
1 sitt sköte upptagande hela folket; sen otaliga ba-
jonetter bereida att skydda samhäll!sordningen hel
och hållen, och att försvara nationalförsamlingen så-
som vald af fotket.
Skåden häruti de sociala kraf:ernas ånyo skedda
förening. hvilken j anklagat oss att hafva försum-
mat eller öfvergifvit: sen deruti, huru vi användt
vår tid; vi, som j anklagat för overksamhet och
sömn. -
Här begär talaren att något få hvila.
Sessionen uppskjutes under en fjerdedels timme.
Härunder anlända nyheter från hvad som tilldrager
sig utanföre; och en ganska liflig spänning tillkän-
nager sig i nationalförsamlingen.
Lamartine (sedan sessionen ånyo börjat): Medbor-
gare representanter! en händelse här mellankommit
under denna diskussion. Under det jag talade, har ett
skott aflossats på en nationalgardist, ett annat på anfö-
raren af detta garde, ett tredja på en officer I armeen;
och dessa skott hafva blifvit afskjutna under rop af:
alefve kejsar Napoleon! (liflig rörelse).
Det är den första blodsdroppe som flutit sedan
den 24 Februari. Jag säger med en känsla af lycka:
detta blod har ej flutit i frihetens namn, utan af
fanatism för de militäriska minnena.
Denna olycka har ej berott på styrelsen att före-
komma. Desna förmiddag hafva vi alle (i styrel-
sen) enstämmigt undertecknat förevarande dekre:,
som omständighsterna tvinga mig att just i detta
ögonblick meddela er,
Hr Larabit. Jag begär ordet (rop).
Talrika röster. Nej! nej!
En kort mellanakt uppstår, hvarunder Lamartine
uppläser punkten, som angår Carl Ludvig Napoleons
uteslutande ur nationalförsamlingen. Larabit börjar
flere gånger tala; men blott för ögonblick. Lamar-
tine återtager ordet, vidrör arbetarfrågan, och kom-
mer slutligen till regeringsledamöternas personliga
ställning. Han säger:
Nu ett ord om vår personliga belägenhet. Nu,
då de största svårigheter äro öfvervunna, och äfven
den, som i närvarande ögonblick ansätter oss, kraf-
tigt, lyckligt och lagligt skall besegras, är det na-
turligt att man anklagar oss ej blott för våra egna
fel, men för omständigheternas; och att man gör
oss ansvarige för tidensställning. Det är en olycka för
oss; men den skall kanske en dag räknas oss till ära.
Anklagelserna emot oss föröka sig, isynnerhet inom
denna krets, men blifva äfven talrika utanföre. Så-
ledes, om man skall sätta tro till dessa anklagelser,
hafva vi räckt handen åt dem, som besudlade den 15
Maj, i denna församlings krets. Man beskyller mig
nemligen att hafva konspirerat med dessa personer,
som j svart skolen se dömde. Ja, jag har konspi-
rerat med Blanqui, med Barbås! Från höjden af
denna tribun skall jag ef vacker dag nedgöra dessa
beskyllningar med min indignation, mitt förakt. Ja,
det är visst sannt, ja, jag har konspirerat med So-
brier, med Blanqui, med Cabst, med Raspail: ja,
jag har konspirerat med dem; men veten j på hvad
sätt? Jag har konspirerat med dem på samma sätt
sofn åskledaren med molnet (afbrott).
Jag föraktar alla anklagelser, för hvilka vi kuuna
göras till mål. Hvad säger jag ... föraktar? Jag
gläds åt dem; ty sådant utgör den vanliga belönin-
gen för alla menniskor, som gjort sitt länd någon
tjenst; det brister dem någonting, så länge de icke
ännu äro föremål för orättvisor och nedsvårtningar.
Efter min öfvertygelse är republikens seger, sådan
jag tänkt mig den, förvissad. För att ytterligare
göra den säker, bohöfves endast tvenne saker: för-
troende och tid. Men så fort öppna och frimodi a
rådplägningar skingrat de skyar, som ännu till en
del skymma nationalförsamlingen för kommissionen