FRANKRIKE. Paris den 43 Juni. Verkställande kommittden eller femmanna-utskottet bade den 42 at natiosa!församlingen erhållit bifall till me gäran om ett anslag af 400,000 francs månadtligen till byrå-omkostnader och stats-polis. Detta förtroendevotum gafs af den stora pluraliteten af 370 röster mot 442; och det synes alitsa, som hadg kommitterade kunnat vara förvissade om tänkesättet hos nationens majorit t. Men icke destomindre fortforo dei rkandet, att Ludvig Napoleon icke skulle erhålla säv och stämma i nationalförsamlingen, under iöregilfvande, att han vore föremål för och misstänkt ledare af de reaktionära rörelser, som under sista tiden hotat republiken. I denna del skiljde sig församlingens mening ifrån styrelsens, oeh församlingen förklarade, efter en debatt hvari å begge sidor åberopades bevis för den fruktades oskuld och medbrottslighet, au Ludvig Napoleon, såsom lagligen vald, skulle vinna inträde i församlingen. Denna utgång af saken har betydligen nedsatt verk lande maktens anseende, och man talar om hela regeringspersonalens afgång. On likväl regeringen har bevis på Ludvig st Napoleons stämplingar mot republiken — och detta tvus, emedan order skola till alla orter afgått att häkta honom, ehvar han finnes — så torde väl en förändring häri uppstå och laga undersökning utvisa om regeringen haft rätt. Da blifver dess seger så mycket större. Den 12 Juni var åter ett tumult, men hvarom berättelserna äro mycket osammanhängande. En stor folkmassa hade samlat sig utanför Palais Bourbon, för att se Ludvig Napoleon ankomma; men sedan de förgäfves väntat, drog en hop af omkring 3000 personer ifrån elyseiska fälten emot nationalförsamlingens palats. Här vore redan åtgärder träffade att beskydda församlingen. Stora truppmassor voro uppställda; krigsministern general Cavaignac, general Negrier och befälhafvaren för nationalgardet Clement Thomas ställde sig i spetsen för den beväpnade styrkan och rensade trakten omkring palatset. På den sistnämnde och hans stab aflossades tre skott, och en kapten af nationalgardet blef blesserad i två fingrar. Flera rop: Lefve Napoleon hördes; arresteringar skedde så väl ibland dem som ropade, som ibland dem som höllo upproriska tal ; och kl. 7 var lugnet återstäldt, men hela Paris var i rörelse till sent på natten, Kl. 9 hade folkhopar samlat sig vid S:t Denis och S:t Martinsportarna, men de skingrade sig vid uppmaning dertill. Detta tumult egde rum, just under det nationalförsamlingen öfverlade om det ofvannämnde förtroendevotum ; och Lamartine fick deraf anledning, att, jemte meddelandet af tilldragelsen, underrätta församlingen, att verkställande utskottet ansett sig böra besluta utfärdandet af en förordning, som han ansåg sig genast böra meddela församlingen. Den var af följande lydelse: pI följd af Art. IV af lagen den 12 Januari 1846; samt med afseonde uppå att Carl Ludvig Napoleon är innefattad i lagen af år 1832, som förvisar familjea Bonaparte ifrån franska området; äfvensom att, om ock denna lag blifvit upphäfd, genom ett beslut af nationalförsamlingen, som inlåtit bland sig tre medlemmar af denna familj, detta beslut afalldeles enskild natur, hvarken lagligen eller i verkligheten utsträckt sig till andra medlemmar af familjen; emedan Frankrike vill grundlägga i fred och ordning den republikanska, folkliga styrelsen, utan att hindras deri af dynastiska anspråk af natur att uppväcka faktioner och utså, om ock ofrivilligt, imbördes kriget; och då Carl Ludvig Napoleon två gånger gjort försök såsom thronpretendent, drömmande om en republik med kejsare, det vill säga, drömmande ett gäckerl med repubiiken (republique derisoire) för att nyttja ordalagen i ett SenatusConsult af år XIII; och slutligen emadan bearbetningar visa sig, hvilka hafva brottsliga syften och kunde blifva af svåra följder om regeringen icke vidmakthölle lagarne och sina rättigbeter — — — förklarar verkställande maktens kommittå, att den skall låta verkställa lagen af 4832 i hvad den rörer Carl Ludvig Napoleon, ända till dess nationalförsamlingen beslutat upphäfvandet af denna lag. Detta dekret väckte högst olika känslor. Väl gafs bifall till Lamartines föredrag och ropen pvive la republique!, ljödo i salen ; men talare uppstodo, ibland andra de medlemmar af familjen som der ega säte, för att intyga Ludvig Napoleons oskuld och hängifvenhet till republiken, samt Larabit och Adelsvärd, hvilka sednare, under täta afbrott af församlingens obelåtenhet och missnöje, sökte klandra förvisningsåtgärden. Inom franska diplomatiska kåren hafva följande utnämningar skett, nemligen: medborgaren Wilhelm Tell Poussin till minister hos notdamerikanska Förenta staterna; Humann, minister hos kurfursten af Hessen; Breteuil legationssekreter i Haag, och Edouard de Bourqueney attach vid missionen i Constantinopel. STORBRITANNIEN. Den tillämnade stora kartistdemonstrationen under