IJIVE UU HaDULSTIR AC.
KONSTAKADEMIENS EXPOSITION 1848,
; I.
Fordom ansågs historiemålning betyda mnå-
got; nu för tiden får man bara små historier.
Likväl då detta icke är konstnärens utan vår
tids smak med sin salongkonst, så bör man
mindre undra öfver alt de flesta af våra
akademister, hvilka tråkat igenom åtskilliga in-
tressanta prisämnpen från hedendomen, äro glade
att, då de derigenom vunnit en pension och
kunna resa utrikes, gifva det förra på båten och
kasta sig på genremålning. Så hafva utan un-
dantag på sednare tiden alla gjort.
Imedlertid tillkomma hvarje år åtskilliga mer
eller mindre vackra ämnen (se t. ex. N:o 208):
Hero och Leander, Thetis, Iris och Morpheus.
Dylika gamla aktningsvärda hjonelag uppbådas
ännu i våra dagar till tjenstgöring, hvilket på
det hela är obilligt begärdt. Allegorien till-
hör ej vårt tidehvarf; det önskar lefvande hand-
ling, ej dessa ömma och rörande fadäser, som
på sin höjd kunna senteras af gamla nåder
och renhåriga kammarjunkare. Då man spar-
samt gömmer på det rika förråd af ämnen, som
vårt lands ärofulla och minnesrika historia er-
bjuder, låter man i stället ungdomen försöka
sig i bibliska historien. Den är ofta intres-
sant nog. Fem af akademiens elever hafva så-
lunda för i år sökt visa huruledes Abraham
bortvisar Hagar. Horace Vernet har visat det
förut. Momentet är det samma. Handlingen
föregår på följande sätt: Fader Abraham, som,
i parenthes sagdt, stod under toffel, och bodde
i tjell, kände ej till kammarsystemet. Derföre
måste Hagar bort. Jag rår inten, tyckes gub-
ben säga. Fast han pekar bort, kostar det på
gubben. Skall jag? svarar Hagar och låter ö-
gonbatteriet spela. Men Sara satt, såsom skrif-
ten säger, bakom tjelldörren och log; och
bort måste tjenarinnan. Sådant kallas mnuför-
tiden helt simpelt att få gå i olaga tid. Af
de i prisämnet täflande har Staaff både poe-
tiskt och techniskt visat sin öfverlägsenhet i att
uppfatta och att utföra ämnet. Hans mål-
ning är i god gedigen stil, som en historie-
tafla höfves. Här är Hagar den förkrossade
slafvinnan inför sin herre, och det hela har
en sann österländsk pregel. Dernäst förtjenar
Anderssons tafla som målning nämnas. Ha-
gars hufvud är der vackert, fast figurens ställ-
ning ger det ett kokett uttryck, och den gröna
kjorteln stöter på en Maja Stinas. För öfrigt
har det Orientaliska elementet förbisetts af de
flesta: tältet och andra accessviter t. ex. äroi
alltför modern stil. Abraham pekar med sal.
Lindströms stora gest, alldeles som signalgif-
varen vid jernvägsbanor.
Decamps, Eugene De la Croix och Horace
Vernet äro de, som i vår tid bragt Orienten
på modet. Algiers eröfring öppnade vägen
för ett pärmare studium; dessa mästare hafva
också i Frankrike en här af efterbärmare, Som
under pretext af Egyptier och Araber måla
pepparkaksbruna fysiognomisr på ren och moln-
fri azurgrund. Men för kostumen har man
tillräcklig vägledning i ofvannämde mästares
många arbeten för att undvika löjliga misstag.
Andersson har i Josef säljes af sina brö-
der, en tafla, förtjent af uppmärksamhet och
visande konstnärens förmåga som kolorist.
För de damer, som vilja lära sig dåna, är
tillfälle att hos kejsar Augusti syster Octavia
genomgå kursen. Så kapitalt som Virgilius
bragte henne ur koncepterna, tvifle vi att mån-
gen annan kan göra det. Se hrr Staafs och
Blommers prisstycken för 41847, båda för-
tjenstfulla som taflor, fast hjertans tråkiga äm-
nen att göra något utaf. Det lära de bäst
sjelfva veta.
Af Blommer, för närvarande i Paris, sak-
nas större arbeten. Den altartafla, Christi upp-
ståndelse, som konstnären målade straxt före
sin-afresa, hade varit ett värdigt prof af hans
talang och gifvit relief åt expositionens histo-
riska afdelning.
I det stället finnes här en altartafla under
N:o 9 af Kraft, Frälsarens död på korset; ett
i allo bedröfligt storverk, hvarvid man frestas
utropa Herre Jesus! Att med minnet af en
Rubens och andre store mästares i denna väg
utförda kompositioner, kunna prestera ett dy-
likt machwerk är endast förlåtligt som ålder-
domssvaghet. Men buru många kraftiga män
hafva ej på höga ålderdomen presterat stor-
verk? Titian 1. ex. arbetade ännu vid 99 ars
ålder, då pesten bortryckte honom. Se hans
tafla i Barberinska palatset i Venedig; den står
ännu på staffleyn, och paletten är bredvid, som
han för 272 år sedan lemnade den, Men sä-
gen, hvad färger nyttjar vår konstnär på sin
palett? Icke är det hvarken terra Altalia el-
ler terra Cassel i dessa skuggpartier — kanske