den tiden — ärligt, då de motsatte sig de danske: öfvertag, och det var icke blott för syns skull, som Christian IV och hertig Filip måste låta välja sig Deremot var det en öfverträdelse af föreningsvilkoren, när Christian IV, genom ett edikt af kejsaren 46087 lät förklara regeringsformen i Slesvig-Holstein för ärftlig. Konung Christian hade alltför stor karaktersfasthet, för att låta afskräcka sig genom pro.ester, heter det, och intet gjorde dem mera modösa, än danska rytteriet och fotfolket, som hemligen blifvit öfverförda från Fyen till Slesvig. Kan man undra öfver att hertigdömena sökte hjelp utrikes? De funno den i Sverige, som två gånger fick Holstein-gottorparne förklarade för suveräna. 8) Knappt halftannat århundrade efter konung Christian IV:s nyssnämnda våldsgerning, anföll Danmark den svenska konungen, Carl X Gustaf, missledd genom ett falskt rykte, att han hade förlorat stt fältslag i Polen; men kriget slutade dermed att den svenska konungens svärfader, hertigen af Holstein-Gottorp, som fåfängt hade mäklat emellan de stridande, blef förklarad suverän, hvilket bekräftades för hans son, Christian Albrecht. (1658, 1660. 9) Men det var denne samme Christian Albrecht, iom af Griffenfeldt blef lockad in till ett samtal i Rendsburg, hvarest man tvsang honom att under.eckna en förlikning, enligt hvilken han skulle öfverlåta 4000 man i dansk tjenst, mottaga inqvarteing af danska troppar och inrymma Tönningen åt lanskarne,. Det var detta Tönningen, hvars fästningsverk konung Christian V lät rifva följande året, medan han icke kunde hålla garnison derstädes. Det var denne Christian Albrechts andel af Slesvig, som Christian V, för att tillfredsställa en länge närd hämdlystnad,, följande året tog i besittning. Visjerligen mellankommo andra makter, och yrkade rertigens återinsättande; men i hela 40 år förstod lanska konungen att, med tillhjelp af 50,000 man och en rad upprörande obilligheter, förhala denna iterinsättelse, till dess att Danmark blef af England, Holland, Sverige och Braunschweig tvunget till förikningen i Altona (1689). Sådant passade sig rätt äl för en konung, hvilken hade låtit härja i Skåne ina fordna undersåtares land, för det att han icke näktade återeröfra det. 40) Endast tio år hade förflutit, 4å Danmark slog ig ihop med Ryssland, om att stycka Sverige; och letta skulle då först kännas af den storsinnade FreIrik af Zweibräcken, Carl XII:s svåger och vän, jeneralissimus öfver de svenska tropparna i Tyskand; hertig Fredrik IV af Holstein-Gottorp. Men varl XII inkastade några bomber öfver Köpenhamn, ill minnesbeta om det kränkta Altona-fördraget, ch genom freden i Travendal (1700) insattes herigen af Holstein-Gottorp åter i alla sina rättigheer, såsom att hålla armå, anlägga fästningar, ingå raktater. — — Carl XII föll, och med honom Holsteinroitorp (1720). England garanterade, 1720, Slesvig t Danmark; ty äfven engelska konungshuset hade arit hotadt af friherre Görtzs planer. Hertigen lyttade alltså från Slesvig till Kiel. Så går det till krig. Men må man likväl för alltiog icke här, åsom DIsraeli i parlamentet, tala om ett rättvist rigo, ej heller, såsom den norske riksarkivarien ange, om ett förbrutet län för ett furstehus, som vå gånger varit förklaradt suveränt, sista gåpgen ör endast 20 år sedan. Men några rader i grefve Stenbocks röfvade brefexling var den grund, som konung Christian V beropade, för att fråndöma en af honom sjelf eränd suverän sitt rike. rf