våra Skandinaviske bröder ville stå oss biikampen mot Getmanerne; och -betyde!sen af denna önskan blir ännu märkligare genom tillägget: men vi vilja icke, att stormakterna skola genom en skiljedom afgöra sakenp. Danskarnas önskan och anspråk är således, om vi icke missförstått uttrycken, att Sverge helt simpelt, utan att vidare tänka på följderna, skall afhugga rättsfrågan med svärdet och göra gemensam sak med dem, likasom om det vore frågan om Sverge sjelf. För detta anspråk anföras inga andra skäl eller förpligtelser, än det Skandinaviska brödraskapet. Sådana yttranden som de här ifrågavarande torde vi, när man sammanlägger dem med andra, såsom det förut citerade: bara Svenskarna först en gång slagits i ledet tillsammans med oss, så få de sedan hålla uto, torde visa huruvida en öfverdrifven farhåga eller en nödig omtänksamhet legat till grund för de önskningar, Aftonbladet tagit sig friheten framställa och upprepa, och hvilka vi ännu en gåog anse oss böra förnya, då Danmark icke synes böjdt till medgifvande af några vilkor å sin sida; nemligen att yttra att Sverge icke måtte gå ett steg längre, än hveartill det förbundit sig genom regeringens not. Ty man ser nu att Danskarnas diktan och traktan, här tydligen uttalad af professor Schouw, framförallt går ut på att om möjligt förmå svenska regeringen att frångå den i noten till Preussen tillkännagifna föresatsen, att icke blanda sig i sjelfva Slesvigska frågan. Måtte man, ännu en gång, icke låta förleda sig alt lyssna till dessa försök! För öfrigt kunna ju icke finnas mer än två sätt att slita tvisten. Det ena är genom en skiljedom eller bemedling; dervid ingenting lärer hindra Danmark att bevaka sitt intresse på diplomatisk väg, att förklara sig nöjdt med beslutet eller icke, och att för egen räkning handla så, som det finner för godt. Att Danskarne icke precist tycka om detta sätt kan väl vara förklarligt, emedan en möjlighet finnes att de måste afstå något af sina anspråk, ehuru det är all anledning att antaga, att hvarken England, Ryssland eller Frankrike kunna hafva något intresse att emot rättvisan förstora Tysklands makt på Danmarks bekostnad. Det andra sättet är att med vapenmakt nu genast söka tvinga hela Slesvig att underkasta sig konungens af Danmark påbud om Slesvigs skiljande från Holstein och införlifvande med Danmark. Men om Danskarne föredraga attäfventyra denna sednare utväg; må de då äfven försöka att hjelpa sig sjelfva, och ingalunda fordra att Sverge skall slösa sina söners blod, och blottställa Europa för en allmännare krigslåga, blott för den problematiska ideen af en nationalitetsförening, hvarom ingen ännu kan veta, om den ej slutligen reducerar sig till en skuggbild. Medan här ofvannämnda opinionsyttringar framträda i Danmark, hålla tyskarne i Slesvig å sin sida lika ifrigt på hvad de påstå såsom sin rätt. Uti ett bref från Slesvig i Hamburger-Korrespondenten för i onsdags heter det: Ingen furste af det slesvigholsteinska regenthuset är berättigad till en förminskning af dessa länder, och således ej heller Fredrik den sjunde. Statsurkunderna af 1460, 1578, 1650 och 1658 stå bestämdt emot en sådan åtgärd. — Likasom i Jutlands städer, skall också tonen i Köpenhamn vara mycket fiendtlig mot oss. Danskarne tro verkligen, att de hafva rätt, att vi ej äro annat än insurgenter, samt att dynastiska intressen leda oss. Det sunda menniskoförståndet synes der hafva kommit på afvägar. Medan vi nemligsn städse talat om vår gamla rätt till sjelfständighet och oskiljaktighet, visa de tre olika vägar, hvilka Danmark följt inom 2 år — sedan 1846 — för att inkorporera Slesvig, att det icke har någon rättsgrund för sin åsigt, och att den danska kongelovens princip, det rena godtyckes, varit den enda normen för dess handlingssätt. Man tänke först på tillskepandet af en dansk enhetsstat, sedan på beslutet af den 28 Januari om gemensamma ständer, och slutligen på kungörelsen om ett danskt-slesviskt rike med Holsteins uteslutande, för att icke nämna den fixa iden, att devpna inkorporation redan skulle blifvit fullbordad år 1721. fmm————