riksförsamlingen ega elt ombud för bevakandet af
våra intressen och rättigheter. Efter hvad som blif-
vit oss berättadt, skall en ny tull-lag rikets försam-
lade ständer föreläggas, hvarigenom alla nu gällande
förbud för utländska lyxartiklars införande i riket
skulle försvinna. Såsom E. K. M. täcktes inse, gäl-
ler denna fråga ingenting mindre än hela arbets-
klassens välfärd och bestånd, så väl för det närva-
rande som för framtiden; men detta oaktadt har
arbetsklassen ej inom riksförsamlingen egt något af
de fria arbetarne valdt ombud att bevaka deras rätt
och värna deras intressen. Skulle de fria arbetar-
nes önskningar i detta hänseende inhemtas, skulle
vi alla förena oss i den underdåniga begäran:
starkt skyddande förbudstullar, såsom varande
enda ulvägen att värna oss arbetare för fram-
tida nöd och undergång, och rädda fäderneslan-
det från att duka under för utländskt kram, se-
dan det i sekler hållit sig uppe mot utländska
inkräktningar och fiendtliga anfall!
Ingen röst har dock höjt sig inom riksstånden,
som framfört dessa de fria arbetarnes önskningar.
Från ena sidan kringskurne af dessa på införselför-
budens upphäfvande skrikande utländska agenter
och deras biträden, ha vi från andra sidan blifvit!
påtryckta af ett annat intresse, som lyckats så högt
uppsätta tullen å de nödvändigaste födoämnen, att
den vanliga tillförseln deraf från Finland af sig sjelft
afstadnat, och vi nödgats betala våra oundgängliga-
ste födomedel ibland ända till 400 procent drygare
än förut.
De utsigter, som möta oss för framtiden, äro så-
ledes: aftagande arbetsförtjenst, i förening med
mångdubbelt dyrare lefnadskost. Likafullt hafva
vi icke rättighet; att i representationen insätta ettl
ombud för bevakandet af våra intressen, ja vår fram-
tid och hela vår välfärd!
Afven vi äro likväl medborgare och skola i farans
stund våga våra lif för fosterlandet. Vår underdå-
niga begäran är derföre att såsom fria arbetare få
komma i åtnjutande af den förmån, som skall till-
delas alla andra medborgare, hvilka erlägga skatt
till staten: valrätt och rättighet att få i ordnandet
af samhällets allmänna angelägenheter deltaga, så
att vi icke, såsom hittills, få endast vidkännas de
med dessa rättigheters åtnjutande förenade skyldig-!
heter.
Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar
Stormäktigste allernådigste Konung
Eders Kongl. Maj:ts
tropligtigste undersåtare
(Underskrifterna).
I ssmmanhang med ofvanstående bör äfven
nämnas, att till redaktionen för några dagar se-
dan inlemnades en annan skrift i ungefär samma
syftning som denna petition, med begäran att
å den införd i tidningen. Det är ett slags
adress, utgången ifrån en härvarande förening,!
som kallar sig det Skandinaviska sällskapet,!
till arbetarne i landsorten, och lyder som följer :
Arbetare, Bröder!
I de flesta länder af vår verldstel föregår nu en
omskapande förändring af samhällsförhållanderna.
Vid alia dessa förändringar visar sig det allmänna
erkännandet af arbetarens medborgarerätt såsom en :
utmärkande företeelse. Aven i vårt land sträfvar man l:
framåt på reformens bana och detta på en väg, som l
är den mest rätta och säkra, nemligen den fria dis-
kussionens. Resultatet af dessa fredliga öfverlägg-
n!ngar hafva varit kraftiga opinifonsyttringar om be-
hofvet af en representationsrefo:m inom vårt land
och framläggandet af antagna allmänna grunder för
det nya representationssättet. Äfven vi arbetare in-
om härvarande Skandinaviska sällskap, i förening
med liktänkande vänner inom samma sällskap, hafva
inlemnat till Reformvännerna vårt förslag, grundadt
på allas lika rätt. Men med förvåning och smärta
hafva vi funnit, att ibland de skiljaktiga meningarne
inom Reformvännernas gällskep ingen enda funnits, .
som fullkomligt gillat vår åsigt, och att da petitio- .
närer, som underdånigt nedlagt sina namn införl
thronen, vid vår medborgarerätt, såsom valberätti-
gade och valbara, fästat antingen alldeles icke nå-
got afseende, eller ock ett så ringa, att det, med
det minsta anspråk på medborgerlig rättvisa, ej kun-l
nat förenas. Men oaktadt denna vår motgång, hvil-
ken ej kunnat inträffa, om äfven vi vid diskussio-
nen och besluten haft ett tillräckligt antal målsmänv,
som bevakat vår sak, hafva vi beslutat, att ej låta
vårt förslag hvila. Ensamma kunna vil dock ej
mycket uträtta, men 1 förening med alla Sveriges
arbetare skall vår mening blifva pluralitetens af
Svenska folket., Enighet gifver styrka. Vi uppmana
derföre eder, J bröder, i alla landsändar, att göra
gemensam sax med oss, att öfverlägga om det för-
slag vi, här nedan bifogadt, för eder framställa, att
förskaffa eder upp!ysningar, som kunna gifva eder
begrepp om det rättvisa och fosterländskt nyttiga af
en reform i den af oss antydda riktning; ty en på
klara begrepp grundad öfvertygelse om rättvisan ar
en fordran ger mod att högt och allvarligt gifva
denna sin fordran tillkänna, och öfvertygelsen om
den allmänna nyttan deraf gör saken till ett före-
mål för det fosterländska sinnet och ej mera för det
enskilda intresset.
Vi hafva sett, huru bland de privilegierade klas-
serna stiftats föreningar för öfvarläggningar om vVig-
tiga samhällsfrågor och till vinnande af vissa sociala
ändamål. Det är icke för oss arbetare mera än för
andra förbjudet, att ingå dylika föreningar, så framt
vi i leglig ordning sådant hos vederbörande embets-
myndighet förut tillkännagifva. Så snart ett folk
blifvit väckt till medborgerilgt lif, är rättigheten att
sammanträda och diskutera allmänna frågor af lika
Istor vigt, som tryckfriheten. Det är denna den fria
diskussionens rättighet vi uppmana eder att bruka.
IMen för att gifva tillräcklig styrka åt vår genom
dessa diskussioner stadgade opinion, måste denna
lopinion utgå ifrån personer, som förmå ingifva akt-
lning genom deras egen vördnad och lydnad såväl
för den borgerliga, som för sedelagens alla fordrin-
gar. Det är vid en upplyst och moraliskt bildad
arbetande klass, som framtiden fäster sina största
I förhoppningar.
!
Arbetare, Bröder!
Låtom oss ej gäcka framtidens hopp!
Vi hafva uppmanat eder till en förening med oss,
samt i likhet med oss sammanträda, för att genom
linbördes öfverläggningar vinna upplysning om re-
formfrågan samt om rätta sättet för dess afgörande;
och då vi alla genom ofvannämnde enighet och upp-
Ilysniog kommit derhän, att talet om en rå, vilje-
lös och likgiltig massa, hunnit nedsystas och vi
tvärtom hunnit att tillvinna oss den af oss uttalade
öfvertygelse, aktning och uppmärksamhet — hvad
hafve vi då att göra? Hvad vi icke böra göra, det
vilje vi först uttala. Vi vilje icke inför thronen
nedlägga någon underdånig petition. Vi vilja ej
derigenom, att vi bönfalla om rättvisa, begå ett
Tförräderi emot menskligheten. För öfrigt vilje vi
Tgenom den frisinnade pressen, som ej skall vägra
oss sitt biträde, framställa vår rättvisa fordran, s
latt den skall höras både af regering och folk.