riksförsamlingen ega elt ombud för bevakandet af våra intressen och rättigheter. Efter hvad som blifvit oss berättadt, skall en ny tull-lag rikets församlade ständer föreläggas, hvarigenom alla nu gällande förbud för utländska lyxartiklars införande i riket skulle försvinna. Såsom E. K. M. täcktes inse, gäller denna fråga ingenting mindre än hela arbetsklassens välfärd och bestånd, så väl för det närvarande som för framtiden; men detta oaktadt har arbetsklassen ej inom riksförsamlingen egt något af de fria arbetarne valdt ombud att bevaka deras rätt och värna deras intressen. Skulle de fria arbetarnes önskningar i detta hänseende inhemtas, skulle vi alla förena oss i den underdåniga begäran: starkt skyddande förbudstullar, såsom varande enda ulvägen att värna oss arbetare för framtida nöd och undergång, och rädda fäderneslandet från att duka under för utländskt kram, sedan det i sekler hållit sig uppe mot utländska inkräktningar och fiendtliga anfall! Ingen röst har dock höjt sig inom riksstånden, som framfört dessa de fria arbetarnes önskningar. Från ena sidan kringskurne af dessa på införselförbudens upphäfvande skrikande utländska agenter och deras biträden, ha vi från andra sidan blifvit! påtryckta af ett annat intresse, som lyckats så högt uppsätta tullen å de nödvändigaste födoämnen, att den vanliga tillförseln deraf från Finland af sig sjelft afstadnat, och vi nödgats betala våra oundgängligaste födomedel ibland ända till 400 procent drygare än förut. De utsigter, som möta oss för framtiden, äro således: aftagande arbetsförtjenst, i förening med mångdubbelt dyrare lefnadskost. Likafullt hafva vi icke rättighet; att i representationen insätta ettl ombud för bevakandet af våra intressen, ja vår framtid och hela vår välfärd! Afven vi äro likväl medborgare och skola i farans stund våga våra lif för fosterlandet. Vår underdåniga begäran är derföre att såsom fria arbetare få komma i åtnjutande af den förmån, som skall tilldelas alla andra medborgare, hvilka erlägga skatt till staten: valrätt och rättighet att få i ordnandet af samhällets allmänna angelägenheter deltaga, så att vi icke, såsom hittills, få endast vidkännas de med dessa rättigheters åtnjutande förenade skyldig-! heter. Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar Stormäktigste allernådigste Konung Eders Kongl. Maj:ts tropligtigste undersåtare (Underskrifterna). I ssmmanhang med ofvanstående bör äfven nämnas, att till redaktionen för några dagar sedan inlemnades en annan skrift i ungefär samma syftning som denna petition, med begäran att å den införd i tidningen. Det är ett slags adress, utgången ifrån en härvarande förening,! som kallar sig det Skandinaviska sällskapet,! till arbetarne i landsorten, och lyder som följer : Arbetare, Bröder! I de flesta länder af vår verldstel föregår nu en omskapande förändring af samhällsförhållanderna. Vid alia dessa förändringar visar sig det allmänna erkännandet af arbetarens medborgarerätt såsom en : utmärkande företeelse. Aven i vårt land sträfvar man l: framåt på reformens bana och detta på en väg, som l är den mest rätta och säkra, nemligen den fria diskussionens. Resultatet af dessa fredliga öfverläggn!ngar hafva varit kraftiga opinifonsyttringar om behofvet af en representationsrefo:m inom vårt land och framläggandet af antagna allmänna grunder för det nya representationssättet. Äfven vi arbetare inom härvarande Skandinaviska sällskap, i förening med liktänkande vänner inom samma sällskap, hafva inlemnat till Reformvännerna vårt förslag, grundadt på allas lika rätt. Men med förvåning och smärta hafva vi funnit, att ibland de skiljaktiga meningarne inom Reformvännernas gällskep ingen enda funnits, . som fullkomligt gillat vår åsigt, och att da petitio. närer, som underdånigt nedlagt sina namn införl thronen, vid vår medborgarerätt, såsom valberättigade och valbara, fästat antingen alldeles icke något afseende, eller ock ett så ringa, att det, med det minsta anspråk på medborgerlig rättvisa, ej kun-l nat förenas. Men oaktadt denna vår motgång, hvilken ej kunnat inträffa, om äfven vi vid diskussionen och besluten haft ett tillräckligt antal målsmänv, som bevakat vår sak, hafva vi beslutat, att ej låta vårt förslag hvila. Ensamma kunna vil dock ej mycket uträtta, men 1 förening med alla Sveriges arbetare skall vår mening blifva pluralitetens af Svenska folket., Enighet gifver styrka. Vi uppmana derföre eder, J bröder, i alla landsändar, att göra gemensam sax med oss, att öfverlägga om det förslag vi, här nedan bifogadt, för eder framställa, att förskaffa eder upp!ysningar, som kunna gifva eder begrepp om det rättvisa och fosterländskt nyttiga af en reform i den af oss antydda riktning; ty en på klara begrepp grundad öfvertygelse om rättvisan ar en fordran ger mod att högt och allvarligt gifva denna sin fordran tillkänna, och öfvertygelsen om den allmänna nyttan deraf gör saken till ett föremål för det fosterländska sinnet och ej mera för det enskilda intresset. Vi hafva sett, huru bland de privilegierade klasserna stiftats föreningar för öfvarläggningar om vVigtiga samhällsfrågor och till vinnande af vissa sociala ändamål. Det är icke för oss arbetare mera än för andra förbjudet, att ingå dylika föreningar, så framt vi i leglig ordning sådant hos vederbörande embetsmyndighet förut tillkännagifva. Så snart ett folk blifvit väckt till medborgerilgt lif, är rättigheten att sammanträda och diskutera allmänna frågor af lika Istor vigt, som tryckfriheten. Det är denna den fria diskussionens rättighet vi uppmana eder att bruka. IMen för att gifva tillräcklig styrka åt vår genom dessa diskussioner stadgade opinion, måste denna lopinion utgå ifrån personer, som förmå ingifva aktlning genom deras egen vördnad och lydnad såväl för den borgerliga, som för sedelagens alla fordringar. Det är vid en upplyst och moraliskt bildad arbetande klass, som framtiden fäster sina största I förhoppningar. ! Arbetare, Bröder! Låtom oss ej gäcka framtidens hopp! Vi hafva uppmanat eder till en förening med oss, samt i likhet med oss sammanträda, för att genom linbördes öfverläggningar vinna upplysning om reformfrågan samt om rätta sättet för dess afgörande; och då vi alla genom ofvannämnde enighet och uppIlysniog kommit derhän, att talet om en rå, viljelös och likgiltig massa, hunnit nedsystas och vi tvärtom hunnit att tillvinna oss den af oss uttalade öfvertygelse, aktning och uppmärksamhet — hvad hafve vi då att göra? Hvad vi icke böra göra, det vilje vi först uttala. Vi vilje icke inför thronen nedlägga någon underdånig petition. Vi vilja ej derigenom, att vi bönfalla om rättvisa, begå ett Tförräderi emot menskligheten. För öfrigt vilje vi Tgenom den frisinnade pressen, som ej skall vägra oss sitt biträde, framställa vår rättvisa fordran, s latt den skall höras både af regering och folk.