ohemul supremati och genom ett slags revolution
satt just dem till statsrodret, som vunnit sin folk-
gunst derigenom att de gjort tyskarnes tillbakaträn-
gande och Slesvigs inkorporation till sitt program.
Danmark erbjuder dessutom ingen statsgaranti för
ögonblicket. Samma massa, som insatte Orla Leh-
man, kan äfven afsätta honom, och det civila öf-
verhufvudet, lika väl som det militära, kan blifva
ett offer för opinionen eller motgången.
Uti en annan artikel, till svar på en föregående
skrift af professor Munch, säger en insändare bland
annat:
Hr Munch gifver mig medhåll när jag påstår,
att de tyska slesvigarne hafva rätt att vilja höra till
Tyskland. Ett sådant medgifvande har man hittills
icke sett i tryck. Men hvad är det då man egent-
ligen strider om? Hela striden synes då gå ut på
frågan, om geten har ull eller hår. Om de tyska
slesvigarne hafva rätt att skilja sig från Danmark,
så har man ju med detsamma medgifvit, att de dan-
ske icke hafva rätt att betvinga dem.
I stället att sända en arme åstad, borde den
norsk-svenska staten föreställa de danske, att de icke
kunna vänta vår hjelp, om de påstå hela Slesvig;
och likaledes föreställa de tyske, att om de låta sig
nöja med den del af Slesvig, som uttryckligen ön-
skar tillhöra Tyskland, så vill den norsk-svenska sta-
ten icke blanda sig i striden, hvaremot man må
protestera mot förgripelsa på det egentliga skandi-
naviska folket. Oaktadt den tyska pressens storta-
lighet om att eröfra hela Danmark (motsatta åsigter
hafva likväl äfven funnits inom den tyska pressen),
har jag den goda mening om tyskarne, att de på
sådana föreställningar skola svara: Ja, nu har
pipan fått ett annat ljud; då j viljen erkänna hvad
prätt och billigt är, så vilja vi det äfven; låt sles-
pvigarne sjelfva bestämma hvart de vilja höra.n
Ait såväl norska som svenska militärer brinna af
längtan efter krig, är rimligt; ty dels är krig detta
stånds bestämmelse, dels är det egentligen genom
krig som militären avancerar (avancementerna un-
der fredstid äro ju bedröfliga); dets tycka de sig
finna, att militärståndet under långvarig fredstid
förlorar i anseende, och af många betraktas såsom
en kraft, hvilken utan nytta tär på statskassan.
Denna krigslust hos militären utgör likväl intet gil-
tigt skäl till krig. Låt de militärer, som önska det,
få tilistånd att inträda i främmande armåer.
pHvarföre. — fortfar artikelförfattaren — hvar-
före alltså egga till folkstrid, utbyta frivilliga, Värf-
va reffelskyttar? År saken genom Danmarks oför-
svarlighet eller Slesvig-Holsteins ofördragsamhet
kommen till den punkt, att knuten måste afhuggas
med svärdet, låt då krigarne omgjorda sig och qvin-
norna läka såren, men egga icke den fredliga bor-
garen, bonden eller sjömannen till en oregelbunden
folkstrid. Oöfvade troppar, utan vapen och krigs-
tukt, beröfva striden all des ridderlighet. Narrade
entusiaster kunde vi kanske också finna, men deras
blod komme öfver dens hufvud, som förespeglar oss
hela Danmarks, Skånes och Norges möjliga förtysk-
ning såsom en följd deraf, att de tyska slesvigarne!
icke vilja vara danskar. Hvad skall man säga om
dylika somnia: äro de modets eller feghetens?
Holstein är tyskt, och fordrar blott att dess her-
tig skall för dem vara en tysk hertig, likasom vi,
att Oscar skall vara oss en norsk konung. Menl
Holstein fordrar detsamma för det tyska Slesvig,
och gjorde det icke detta, så vore Holstein en för-
Frädare mot 150,000 slesvigska tyskar. Det är efter
Slesvigs anmodan, som Holstein förmått det stats-
förbund, hvaraf det är en medlem, att kraftigt un-
derstödja deras anspråk.
Skall afsigten med interventionen vara att vid-
makthåilla traktaternas status quo, och detta med
en sådan traktat, som den från 1720: nåväl, så låt
då detta vidmakthållande besörjas af dem, som ga-
ranterat traktaterna. Först om Tyskland skulle de-
Finitivt fordra verkligt danska delar, kunna vi vara .
berättigade att stå till.
vAtt börja krig med Tyskland, för att neka det
begagna en heit och hållet tysk örlogshamn, nemli-
gen Kiol, till sjövärn för sina många, ypperliga,
men nu värnlösa skepp, kan måhända vara engelsk
politik. En inblandning från Norges sida mot Tysk-
Jand måste deremot kallas tom, och kunde blifva!
skadlig; ty får Preussen och Nordtyskland en flotta, .
så måste denna blifva Skandinaviens bundsförvandt,!
-om det än skulle föra Danmark tillbaka till den na-
turliga ståndpunkt, som det kommer att intaga ge-
nom ett nytt ordnande at sin inre och yttre eko-
nomi; finansernas ordnacde kommer att fordra be-
räkning af ränta och kapital, och den abnorma Ö-
resundstullen måste snart falla, om den också ännu
upprätthålles af en mäktig pantinnehafvare och af!
det godtrogna Norge.
Man kan icke neka, att denna artikel innehåller
åtskilligt som förtjenar att tagas i betraktande. Vi
yttrade vid ett tillfälle icke länge sedan, att man
bär i Sverge hittills nästan uteslutande blott sett
framställningar från den ultraskandinaviska synpunk-
ten öfver slesvigska frågan. Orsaken härtill har va-
rit, att denna fråga icke förut haft nog omedelbart
äntresse för svenska allmänheten, för att föranleda
pressen att egna någon större tid eller utrymme åt
undersökningar öfver dess beskaffenhet. Derigenom
kom en ensidig och förvillande opinion i början att
utbreda sig, hvilken tillika gynnades af den vackra
och för nationalkänslan smickrande, fastän omogna
och overkställbara tankan, att de tre skandinaviska
rikena, genom -en union, som man tog för gilven,
ehuru den står i vida fältet, skulle med ens upp-
stiga till en makt af första rangen: — en dröm,
hvilken står ungefär på samma linea, som den be-
kanta refrängen: ur vägen moskoviter! C., d. vV. 8.
på poesiens grund; och hvilken, sedd ifrån denna
synpunkt, är långt ifrån att böra tadlas.
Att detta helt och håliet poetiska åskådningssätt
af den slesvigska frågan äfven skulle försöka öfver-
flytta sig till verkligheten, var naturligt, såsom man
ock fisner af den på ett ställe uttryckta förtjusnin-
gen öfver, att svenskar och danskar skulle få stri-
da tillsammans mot deras gemensamma fiende, ty-
skarna, att denna tanke vore sublim och framträd-
de såsom realiseranda af ett ideal, äfven om det ic-
ke kunde ske utan att Danmark yttertigare skulle
Iemlästas; eller af ett annat märkvärdigt uttryck
nyligen i Öresundsposten, vatt det just icke betyder
något om svenskarne också skulle få stryk till en
början, emedan det skulle väcka vår björnnaturp,
D. 8. V.
Att allmänheten icke tidigt nog fann sig upplyst
om hvad som af allt detta utgjorde svärmeri eller
hvilade på verklig grund, var måhända illa. Lik-
väl förekommer det oss, att döma af alla tecken,
att saken numera allmänt betraktas med sansad och
oväldig pröfning, utan att publiken låter sig hänfö-
vas af öfverdrifterna å någondera sidan. Också har
hittills ingenting egentligen skett å svenska sidan,
som kan kompromettera eiler binda oss för framti-
den. Det är blott det steget, som nu närmast föl-l
jer, för hvilket vi hysa en — gifve Gud! — öfver-
flödig fruktan, nemligen att någoating kan tillkom-
ma, som tillintetgör regeringens förklaring att icke
ämna blanda sig i sjelfva tvistefrågan. Man kan 1
detta fall icke underlåta att tänka på det märkliga