ohemul supremati och genom ett slags revolution satt just dem till statsrodret, som vunnit sin folkgunst derigenom att de gjort tyskarnes tillbakaträngande och Slesvigs inkorporation till sitt program. Danmark erbjuder dessutom ingen statsgaranti för ögonblicket. Samma massa, som insatte Orla Lehman, kan äfven afsätta honom, och det civila öfverhufvudet, lika väl som det militära, kan blifva ett offer för opinionen eller motgången. Uti en annan artikel, till svar på en föregående skrift af professor Munch, säger en insändare bland annat: Hr Munch gifver mig medhåll när jag påstår, att de tyska slesvigarne hafva rätt att vilja höra till Tyskland. Ett sådant medgifvande har man hittills icke sett i tryck. Men hvad är det då man egentligen strider om? Hela striden synes då gå ut på frågan, om geten har ull eller hår. Om de tyska slesvigarne hafva rätt att skilja sig från Danmark, så har man ju med detsamma medgifvit, att de danske icke hafva rätt att betvinga dem. I stället att sända en arme åstad, borde den norsk-svenska staten föreställa de danske, att de icke kunna vänta vår hjelp, om de påstå hela Slesvig; och likaledes föreställa de tyske, att om de låta sig nöja med den del af Slesvig, som uttryckligen önskar tillhöra Tyskland, så vill den norsk-svenska staten icke blanda sig i striden, hvaremot man må protestera mot förgripelsa på det egentliga skandinaviska folket. Oaktadt den tyska pressens stortalighet om att eröfra hela Danmark (motsatta åsigter hafva likväl äfven funnits inom den tyska pressen), har jag den goda mening om tyskarne, att de på sådana föreställningar skola svara: Ja, nu har pipan fått ett annat ljud; då j viljen erkänna hvad prätt och billigt är, så vilja vi det äfven; låt slespvigarne sjelfva bestämma hvart de vilja höra.n Ait såväl norska som svenska militärer brinna af längtan efter krig, är rimligt; ty dels är krig detta stånds bestämmelse, dels är det egentligen genom krig som militären avancerar (avancementerna under fredstid äro ju bedröfliga); dets tycka de sig finna, att militärståndet under långvarig fredstid förlorar i anseende, och af många betraktas såsom en kraft, hvilken utan nytta tär på statskassan. Denna krigslust hos militären utgör likväl intet giltigt skäl till krig. Låt de militärer, som önska det, få tilistånd att inträda i främmande armåer. pHvarföre. — fortfar artikelförfattaren — hvarföre alltså egga till folkstrid, utbyta frivilliga, Värfva reffelskyttar? År saken genom Danmarks oförsvarlighet eller Slesvig-Holsteins ofördragsamhet kommen till den punkt, att knuten måste afhuggas med svärdet, låt då krigarne omgjorda sig och qvinnorna läka såren, men egga icke den fredliga borgaren, bonden eller sjömannen till en oregelbunden folkstrid. Oöfvade troppar, utan vapen och krigstukt, beröfva striden all des ridderlighet. Narrade entusiaster kunde vi kanske också finna, men deras blod komme öfver dens hufvud, som förespeglar oss hela Danmarks, Skånes och Norges möjliga förtyskning såsom en följd deraf, att de tyska slesvigarne! icke vilja vara danskar. Hvad skall man säga om dylika somnia: äro de modets eller feghetens? Holstein är tyskt, och fordrar blott att dess hertig skall för dem vara en tysk hertig, likasom vi, att Oscar skall vara oss en norsk konung. Menl Holstein fordrar detsamma för det tyska Slesvig, och gjorde det icke detta, så vore Holstein en förFrädare mot 150,000 slesvigska tyskar. Det är efter Slesvigs anmodan, som Holstein förmått det statsförbund, hvaraf det är en medlem, att kraftigt understödja deras anspråk. Skall afsigten med interventionen vara att vidmakthåilla traktaternas status quo, och detta med en sådan traktat, som den från 1720: nåväl, så låt då detta vidmakthållande besörjas af dem, som garanterat traktaterna. Först om Tyskland skulle deFinitivt fordra verkligt danska delar, kunna vi vara . berättigade att stå till. vAtt börja krig med Tyskland, för att neka det begagna en heit och hållet tysk örlogshamn, nemligen Kiol, till sjövärn för sina många, ypperliga, men nu värnlösa skepp, kan måhända vara engelsk politik. En inblandning från Norges sida mot TyskJand måste deremot kallas tom, och kunde blifva! skadlig; ty får Preussen och Nordtyskland en flotta, . så måste denna blifva Skandinaviens bundsförvandt,! -om det än skulle föra Danmark tillbaka till den naturliga ståndpunkt, som det kommer att intaga genom ett nytt ordnande at sin inre och yttre ekonomi; finansernas ordnacde kommer att fordra beräkning af ränta och kapital, och den abnorma Öresundstullen måste snart falla, om den också ännu upprätthålles af en mäktig pantinnehafvare och af! det godtrogna Norge. Man kan icke neka, att denna artikel innehåller åtskilligt som förtjenar att tagas i betraktande. Vi yttrade vid ett tillfälle icke länge sedan, att man bär i Sverge hittills nästan uteslutande blott sett framställningar från den ultraskandinaviska synpunkten öfver slesvigska frågan. Orsaken härtill har varit, att denna fråga icke förut haft nog omedelbart äntresse för svenska allmänheten, för att föranleda pressen att egna någon större tid eller utrymme åt undersökningar öfver dess beskaffenhet. Derigenom kom en ensidig och förvillande opinion i början att utbreda sig, hvilken tillika gynnades af den vackra och för nationalkänslan smickrande, fastän omogna och overkställbara tankan, att de tre skandinaviska rikena, genom -en union, som man tog för gilven, ehuru den står i vida fältet, skulle med ens uppstiga till en makt af första rangen: — en dröm, hvilken står ungefär på samma linea, som den bekanta refrängen: ur vägen moskoviter! C., d. vV. 8. på poesiens grund; och hvilken, sedd ifrån denna synpunkt, är långt ifrån att böra tadlas. Att detta helt och håliet poetiska åskådningssätt af den slesvigska frågan äfven skulle försöka öfverflytta sig till verkligheten, var naturligt, såsom man ock fisner af den på ett ställe uttryckta förtjusningen öfver, att svenskar och danskar skulle få strida tillsammans mot deras gemensamma fiende, tyskarna, att denna tanke vore sublim och framträdde såsom realiseranda af ett ideal, äfven om det icke kunde ske utan att Danmark yttertigare skulle Iemlästas; eller af ett annat märkvärdigt uttryck nyligen i Öresundsposten, vatt det just icke betyder något om svenskarne också skulle få stryk till en början, emedan det skulle väcka vår björnnaturp, D. 8. V. Att allmänheten icke tidigt nog fann sig upplyst om hvad som af allt detta utgjorde svärmeri eller hvilade på verklig grund, var måhända illa. Likväl förekommer det oss, att döma af alla tecken, att saken numera allmänt betraktas med sansad och oväldig pröfning, utan att publiken låter sig hänfövas af öfverdrifterna å någondera sidan. Också har hittills ingenting egentligen skett å svenska sidan, som kan kompromettera eiler binda oss för framtiden. Det är blott det steget, som nu närmast föl-l jer, för hvilket vi hysa en — gifve Gud! — öfverflödig fruktan, nemligen att någoating kan tillkomma, som tillintetgör regeringens förklaring att icke ämna blanda sig i sjelfva tvistefrågan. Man kan 1 detta fall icke underlåta att tänka på det märkliga