ART VEFREE MIRIRS4UUTSAT BERTEV VAFRES VY SVYFETS
att få från regeringen ett radikalare representations-
förslag än dat afgifna. Han ansåg valrätten i det-
samma ej nog utsträckt, men tillika att det klander,
som yttras öfver, att den är nog litet tillerkänd
bondestån et och den arbetande klassen, strider mot
den principen, att inga intressen, utan nationen,
skall representeras. Talaren ansåg äfven den första
kammaren utgöra för stor motvigt.
Detta oaktadt hade talaren ej kunnat undgå att
finna detta förslag bättre än nuvarande representa-
tlonsform, äfvensom att det lättare medgåfve förbätt-
ringar. Han ansåg derför oklokt attskjuta det ifrån
sig. Han vågade också tro, att det ej skulle ligga
någon indelikatess uti att undersöka I hvad ställning
sällskapet, genom förslagets förkastande, skulle kom-
ma till H. M. Konuagen personligen, från hvilken
förslaget utgått. Konungen hade derigenom stött
sig med mäktiga intressen; skall då sällskapet vända
honom ryggen?
Här afbröts talaren af ordföranden, med hemstäl-
lan om det icke vore mindre lämpligt att i diskus-
sionen inblanda Hans Maj:ts person, till hvilken
framställan sällskapet yttrade bifall.
Doktor Carlsson fortsatte, att, enligt hans åsigt,
sällskapet borde uttala sin öfverensstämmelse med
den kongl. propositionen, och söka vinna reformsäll-
skaperna i landsorten derfor.
Hr GUSTAF HJERTA förklarade, att hans före-
drag alldeles icke kunnat härflyta ifrån nägon af-
sigt, att söka förmå sällskapet att ingripa i dagens
händelser, på annat sätt än genom öfvertygelsens
makt. Huru man här kunde tala om förslagets
förkastande fattade han ej; ty hela sgåen berodde
ju till en början på Konstitutionsutskottet. Om det
med 13 röster mot 44, elier med sin regulator, den
förseglade sadeln, afgjorde att förslaget skulle blifva
hvilande till nästa riksdag, så blef det så. För sin
del hade talaren blott önskat göra sällskspst och det
allmänna en tjenst genom en detsljgranskning, som
visade förslagets sannskyldiga beskaffenhet, hvil-;
ken talaren funnit vara sådan, att det hvarken kun-
de tillfredsställa ett älskadt fosterlands behof eller
vittnar om synnerligt afseende på de tidsenliga be-
grepp om sambhällsrätt, hvilka i denna stund hela
Europa sträfvar att göra gällande.
Man hade uppmanat sällskapet, att yttra bifall
om regeringens förslag; att söka verka för dess fram-
gång, utur den åsigt, att det vore bäst att få något;
hvilande, om ock detta icke vore sådant, som man
kunde önska. Talaren kunde ej erkänna detta rä-
sonnemang. Han hade redan antydt, att i denna
stora national-angelägenhet, och under folkets nuva-.
rande sinnesstämning, kunde blott rättsprinciper-
na, icke pyttighetsprinciperna allena, tillfredsställa
fordringarna. Han förmodade, att hvarken sällska-
pet, eller någon redlig och upplyst fosterlandsvän
skulle numera tveka att förkasta all förmedlingspo-
litik, då den ej hyllade dessa ;rinciper gemensamt.
De kunna i folkens lif numera icke skiljas.
I anledning deraf, att man sökt gifva den ifråga-
varande regeringshandlirgen utssende att härflyta
från en viss, hög person, och yrkat biträde åt den-
samma, ifrån afseenden på dennes personliga ställ-
ning till partierna m. m., ville talaren endast för-
klara, att huru än förslaget tillkommit, hade man
blott rätt att betrakta det såsom på de konstitutio-l
nelt ansvarige rådgifvarnes tillstyrkan framlagdt för
: tänderna; och talaren vore öfvertygad, att den tid-
punkt redan var inne, då Svenska Folket öfvergifvit
den barnsliga menlöshet, att bygga sitt hopp på en
enda menniska; det hade redan haft nog skäl, att
börja lita jå det allmänna tänkesättets utbildande
k
raft.
Talaren rådde en hvar, att noga pröiva innan man
verkade för ett förslag, som så litet öfverersstämde
med nationens högt uttalade önskningar. Han visste
nog, att man möjligen fick se Adeln och Prestestån-
det biträda det nu, liksom en del andra ännu pri-
vilegierade och på folkets bekostnad gynnade folk-
klasser. Men nästa riksdag, då det kommer till be-
slut; månne man ej då skall se dem begagna sig,
just af förslagets stora brister, till att genom de:s
förkastande för åter många år tilllntetgöra all re-
form? Talaren visste, att man ej lyckas i att vara
profet i eget land; men han spådde, att man då
skulle få höra, huru dessa begge stånd visserligen
vilja gå konungen och folket till mötes och afsäga
sig sjelfskrifvenbet, eller sina ståndsval, men att de
då vilja öfverlemna dessa i folkets händer, och att
då förslaget ej innebär garantier derför, de af öm-
het för folket afslår detsammap, 0. 8..V.
Talaren slutade med ett erinra om vigten af att
nu söka få ett antagligt förslag, hvilande — antag-
ligt utur folklig synpunkt; ty, sade han, det är dock
till slut den, ifrån hvilken allt måste betraktas.
Hr grefve FRÖLICH hemställde, om den föregå-
ende talaren tilltrodde sig att tega på sitt ansvar
att vi gå in på hans profetia. Hr Bjerta bade ge-
nom sitt förkastande framkallat hvad talaren velat
förekomma, nemligen ett sådant gillande, som nyss
blifvit yttradt af ett par ledamöter. Han hade äf-
ven derigenom lagt band på diskussionen.
Hr expeditionssekreteraren RICHERT: Jag står
här, hvarken för att klandra, eller för att berömma
regeringens förslag. Det ligger nu under ständernas
pröfning. Denna pröfning afbidas al mig, likasom
troligen af hela svenska folket, med spänd upp-
märksamhet. Det är en egenhet i våra grundlagar,
att ett sådant förslag kan förkastas redan då det
först framkommer. I Norge, der man har mindre
förskräckelse för hvad som är nytt, låter man en
grundlagsfråga genast hvila, för att under en längre
tid närmare betänkas, innan den kommer under
slutligt afgörande. Det vore, efter min öfvertygelse,
ganska väl, om ständerna så förfore med det ifråga-
varande förslaget. Svenska folket har ännu icke haft
tillfälle att ens läsa det utan tryckfel, än mindre
att begrunda det med den mogna eftertanka, som
fordras för att stadga ett b stämdt omdöme, huru-
vida det är bättre att den nuvarande representatio-
nen eger fortfarande bestånd, än att detta förslag
antages. Det är den stora frågan: det är till denna
vigtiga frågas noggranna öfvervägande, som jag ville,
om det låge i min makt, bereda folket tillräcklig
tid; och det är derföre som jag önskar att förslaget
ej må falla, utan blifva bvilande vid inneverande
riksdag. Detta är allt hvad jag anser mig befogad
och herättigad att säga, i denna stund.
Hr GUSTAF HJERTA anmärkte häremot, att
man visserligen icke borde hindra detta eller något
förslag att blifva hvilande, om det vore hos 0ss så
som hr Richert anfört det vara i Norge. Der kun-
de nemligen hundra förslager blifva hvi!andeisam-
ma ämne, om blott motioner ingifvas. Men i Sverge
kan endast, efter hittills vanligt begrepp om våra
former, ett enda grundlagsförslag blifva hvilande.
Konstitutions-utskottet kan väl tillstyrka alternativt
vid förberedningen; men som blott ett kan hvila,
måste man ju söka få detta så antagligt som möjligt.
Att biträda ett förslag, som man tydligen såg miste
af de folkvalda ombuden vid nästa riksdag förkastas,
vore ju ändamålslöst?
I öfrigt trodde talaren, att om ock det nu ifrågs-
varande skulle förklaras hvilande, sällskapet bäst
uppfylide sitt ändamål genom utredändet af de sanna
rättsprinciperna för representationens såmmansätt-
ning, samt genom frågans upprätthållande vid lif
kos folket. Sällskapet vore skyldigt detta, då det
uppträdt för att upplysa, och funnit sig bäri upp-
muntradt ifrån alla landsorter.
H, RICHERT: Den talare. som nyss vttrade sig.