an2tionen endast i och för statsinkömst; om fabriker, som endast kunna fortfrra genom: lagstiftningsåtgärder, innebärande ett öppet förakt för folkets sannskyldiga gagn och bästa.s Denna anmärkning är ingalunda öfverflödig, cch kan knappt för ofta upprepas till undvikande af missförstånd af flera slag. Först och främst är nemligen ingenting vanligare, än att prohibitivsystemets ultrae, för att förskaffa sig en fastare position för sitt försvar och få reera medhåll af den enfaldigare mängden, föregifva och låtsa som om förfäktarne af ett moderat tullsystem yrkade på upphåfvånde af all skyddstull, och insläpparde af utländska varor af alla slag utan någon afgiit. Detta innefattar likväl, åtminstone så vidt frågen är om Sverge, ett vanställande af sannipgen till den grad, att ej en skymt af grund dertill finnes. Under alla de riksdagar, då tulfeågsn varit agiteråd, så långt vi minnas tillbaka, har nemligen icgån enda motliorärj och icke ens någon tidning yr2at på upphäfvande af skyddstullen på sådana artiklar, som utgöra föremål för svensk industri. Vi kunne till cch med ej påminna oss att någon kbäruti gått längre än till den princip, som regeringen i sitt vid denna riksdag afgifna förslag till tulltaxa framställt, att produkter, som äro föremål för omedelbar förbrukning, må erlägga en tull :f 25 proc., eller en fjerdedel af värdet, och andra artiklar, som icke äro öremål för omedelbar förbrukning, men likväl innefatta någon beredning af sjelfva råämnet;, må åtnöjas med några procent lägre tull. Om en hvar, som företager sig att räsonnera och döma öfver tullfrågor, hade den samvetsgrannbt eten eller den uppmärksamheten tt icke förlora denna utgångspunkt ur sigte, så skulle pluraliteten utan tvifvel snart inse, att deruti icke ligger någon ultraliberalism, utin blott en juste miliö, som ännu lemnar ett ganska vacxert öfvertag åt den svenska industriidkaren, belst då man besinnar, att nyssnämnda 235 pro cents tull på den färdiga varan naturligtvis måste ökas för de artiklar, å hvilka tull äfven är lagd på råämnet, nemligen på sådant sätt, att den svenske fabrikanten har att till sin favör beräkna W,:del af varans värde, utan afkortning. Om man då beräknar blott 2:oe omsäitningar på året af produkten och äfven ant:ger att la:del af den på papperet utsätta styddstullen kan af importören eluderas genom någonting i förtullningssättet, så återstår likväl n Yy:delaf den utländska produktens pris såsom eit premivm för året åt den inhemske fabrikanten utöfver den arbetsförtjenst, som den utländske eger att påräkna; och detta är ingalunda obetydligt. Dsn andra anmärkningen vi önska framställa, gäller åter ett ant2gande, som man stundom hör ifrån de liberalas sida i afseende på frågan om bv2ad som utgör en naturlig, eller icke naturlig, fabrikation inom ett land. Det finnes nemligen en och annan som föreställer sig, att bvarje incustrigrep, till hvilken råämnet icke finnes inom landet, är onåturlig. Dettaär, i vår tanka, ett misstag som Jätt leder till flera förvillelser i begreppen. Skulle denna sats antagas, så vore bela bomullsindustrien onaturlig för England, derföre att bomullen icke växer inom det lanadet, utan miste importeras; och öfver hufvud skulle då ganska få manufak:urer inom ett land kunna finnas. Vi se ingen anledning hvarföre ej bvarje industrigren, som kan med en måttlig skyddstull bära sig och finna afsättning för sina produkter inem lasdnt, äfven må snses naturlig och förfjena uppmuntran; och författaren af den ofvannämnde artikeln synes i detta hänseende bafva träff:t den rätta definitionen.