tån att vilja erinra om det bristfälliga 1 bevis-
uinfen, då förbudet räknar mera än ett århundrade,
men de goda frukterna deraf icke våga sökas tidi:
gare tillbaka än från år 1818, och utan-att vilja
Anställa en jemförelses-emellän yllemanufäkturernas
dramsteg under förbudssystemet och bomullsspinne-
rlernag Under ett motsall system — ehuru vådliga
slutsatser för societetens mening än derifrån kunde
hemtas — så må döt gerna antagas, att förbudet
till en början varit godt, på samma sätt som drtif-
bänken, för att framkalla och skydda den späda
plantan. . t
Nu mera tro vi dock, att ett friskare lif och en
säkrare utveckling af våra manufakturer måste sö-
kas på en annan grund än förbudssystemet. Ty
detta system, utan all tvifvel härledande sig från en
sant och upprigtig fosterlandskänsla, skali dock allt-
mer och mer i tidens längd framstå som en blott
illusion. Det måste göra anspråk på kostvader å
statens sida, om det skall kunna -handhafvas, vida
högre än landet förmår bära; det ligger i ständig
strid med allmänna tänkesättet, som förnekar dess
rättvisa, och, hvad sorgligast är af allt, det demo-
taliserar den stora skara af Sverges söner, com af
vinningslystnad eller ett missförstådt nit såsom tje-
nare uppträda för att gäcka detsamma.
Vi tro således, att den säkraste underpanten för
dnhemska manufakturernas bestånd och förkofran
ligger i borttagandet af ordet förbud och införan-
det: af ett rättvist och välberäknadt skydd mot den
utländska marknadens fabrikater. Men på samma
gång vi uttala denna vår fasta öfvertygelse, måste
vi tillika utbedja oss Eders Kongl. Maj:ts höga upp-
märtksamhet på den ofantliga vigten, att denna för-
ändring med varsamhet inträder.
Här möta nu de tre stora frågorna, nemligen vil-
koren, tiden och sättet.
Vi åre beredde att träda dem närmare under ö-
gat, I den antydde ordningen, och tveka ej att våra
tankar vinna Eders Kong!. Maj:ts höga bifall, i den
mån de möjligen innebära fordringar, grundade på
rätt och sanning.
Bästa vilkoret för den inhemska näringens bestånd
och förkofran, och tillika det oundgängligaste är,
att fabrikanten sättes i tillfälle kunna tillverka till
möjligast lägsta pris. Detta indirekta skydd är den
säkraste grundval, hvarpå en näring kan byggas.
Häåraf följer, att de tullafgifter, som för närva-
rande så hårdt trycka våra förnämsta rudimaterier,
såsom olja, färgstofter och ull, nödvändigt böra bort-
tagas och försvinna.
I afseende på den vigtigaste af dessa artiklar, neml.
ullen, hafva vi icke förbisett att ett annat intresse
finnes, neml. ullproducenternas, som af denna åt-
ärd måhända anser sig förnärmadt. Deri ligger
dock enl. vårt förmenande ett bestämdt missför-
stånd, som vid sakens närmare skärskådande lätt
bör försvinna. Vi vilja nu icke tala om den upp-
muntran åt detta håll som kan hemtas från de
kostnader af cirka 42 procent, hvilka drabba den
utländska ullen genom utgående tull, fragt, assu-
trance och provisioner, ej eller om det billigare in-
köpspris å de yllemanufakturvaror, som för det egna
hushäållets konsumtion erfordras, men säkert är, att
ju större fält för sin verksamhet såväl inom Sve
rige som brödrariket den inhemska näriagen Jyc-
kas tillkämpa sig, ju mera ökas behofvet af uh
och ju flere konkurrenter uppstå som ifriga kö-
pare af densamme, hvilket åter måste medföra ett
gynsamt inflytande på afsättningens raska gång;
hvaremot det å andra sidan är lika så säkert aw
ingen än så hög skyddstull förmår tillskynda ull-
producenterne någon fördel, der manufakturerna
ligga under och borttyna. Skulle dessa skäl icke
vara nog talande; våga vi i underdånighet tillägga,
att produktionen af inhemsk ull alldeles icke un-
der den hittills gällande tullbestämmelsen vunnit
någon tillvext, att dess hela värdeicke utgör !v,,:del
af de inbemska yllemanufakturerna och att således
tillämpningen af den stora grundsats, som vi nyss
vågat framställa såsom första vilkoret för en för-
ändrad lagbestämmelse, icke för en så vansklig om-
ständighets skull bör uppoffras.
Vidare anse vi såsom vigtiga vilkor: att våra
närvarande kreditlagar blifva skärpta, att de an-
senliga summor, som nu under loppet af ett år och
ofta ännu längre ligga döda och ofruktbara i våra
böcker, må göras lefvande genom gäldenärens för-
skrifningar, och på detta sätt med tillbjelp af go-
da låneanstalter bereda den kapitaltillgång, som
utgör alla näringars förnämsta bäfstång, och som
på annan väg, i lika naturlig och välgörande grad
förgäfves sökes.
I öfrigt instämme vi gerna i de garantier som
fabrikssocieteten i underdånighet vågat föreslå.
Detta om vilkoren, nu till tiden.
Eders Kongl. Maj:ts nådiga afsigt med denna
förändring kan omöjligen af oss tänkas annorlunda
än som en landsfaderlig och vis omsorg att bereda
den inhemska näringens nytta och förkofran, på ett
sätt, som öfverensstämmer med billighet och rätt-
visa. Men om så är, blifver deraf en klar följd,
att ingen täflan med utlandet förr bör äga rum än
sådane åtgärder föregått, hvarigenom den inhemska
näringen vunnit nog kraft, att utan fara för sitt
bestånd kunna möta sin motståndare.
Vi anse denna fordran vara så rättvis och til-
lika så vigtig för oss, för vår handtering, ja för
hela landet att vi från intet håll befara någon mot-
sägelse. Ty det land som af kärlek till egva ma-
nufakturers uppkomst och trefnad, under mer än
ett århundrade, med ett absolut förbud värnat de-
samma, skall visst icke vilja förstöra sitt verk med
en illa beräknad otålighet. Lyckligtvis behöfva vi
eller icke, med afseende å en så vigtig förändring
som den i frågasätta denna otålighet på ett alltför
stort prof.
S. ÅA. K! våra underdåniga önskningar hafva
vunnit sitt mål om E. K. M. täcktes i nåder för-
klara, att förbudet mot införsel af utländskt kläde
finge oförändradt qvarstå til slutet af år 1848,
men all deremot tullafgifierna för våra råämnen
upphöra med Juni eller Juli månad 1847.
Från ett sådant Eders Kongl. Maj:ts böga beslut
skulle en rik källa af välsignelse utströmma. Deri-
genom föreginge den vigtiga förändringen stilla och
utan skakande brytningar. Våra farhågor om allt-
för kännbara förluster vid realiserandet af det la-
ger vi dels hafva färdigt, dels under arbete, skulle
till största delen försvinna; vårt mod att efter upp
arbetandet af de förtullade råämnena, med förökad
ifver fortsätta vår tillverkning af tullfria råämnen.
vinna en kraft, som fullkomligen betryggade våra
tusentals arbetare för den förfärliga vådan attsakna
en nödig sysselsättning, hela vår förmåga uppbjudes
att taga fullständig kännedom om utlandets större
konstfärdighet och förbättrade machiner, för att deraf
draga all möjlig fördel i vårt egna fabrikat under
tiden, och på detta sätt vinna den nedsättning i
pris och den redbara godhet, som slutligen, då för-
hndet nnnhörde skulle hättra än alla andra medel