tån att vilja erinra om det bristfälliga 1 bevisuinfen, då förbudet räknar mera än ett århundrade, men de goda frukterna deraf icke våga sökas tidi: gare tillbaka än från år 1818, och utan-att vilja Anställa en jemförelses-emellän yllemanufäkturernas dramsteg under förbudssystemet och bomullsspinnerlernag Under ett motsall system — ehuru vådliga slutsatser för societetens mening än derifrån kunde hemtas — så må döt gerna antagas, att förbudet till en början varit godt, på samma sätt som drtifbänken, för att framkalla och skydda den späda plantan. . t Nu mera tro vi dock, att ett friskare lif och en säkrare utveckling af våra manufakturer måste sökas på en annan grund än förbudssystemet. Ty detta system, utan all tvifvel härledande sig från en sant och upprigtig fosterlandskänsla, skali dock alltmer och mer i tidens längd framstå som en blott illusion. Det måste göra anspråk på kostvader å statens sida, om det skall kunna -handhafvas, vida högre än landet förmår bära; det ligger i ständig strid med allmänna tänkesättet, som förnekar dess rättvisa, och, hvad sorgligast är af allt, det demotaliserar den stora skara af Sverges söner, com af vinningslystnad eller ett missförstådt nit såsom tjenare uppträda för att gäcka detsamma. Vi tro således, att den säkraste underpanten för dnhemska manufakturernas bestånd och förkofran ligger i borttagandet af ordet förbud och införandet: af ett rättvist och välberäknadt skydd mot den utländska marknadens fabrikater. Men på samma gång vi uttala denna vår fasta öfvertygelse, måste vi tillika utbedja oss Eders Kongl. Maj:ts höga uppmärtksamhet på den ofantliga vigten, att denna förändring med varsamhet inträder. Här möta nu de tre stora frågorna, nemligen vilkoren, tiden och sättet. Vi åre beredde att träda dem närmare under ögat, I den antydde ordningen, och tveka ej att våra tankar vinna Eders Kong!. Maj:ts höga bifall, i den mån de möjligen innebära fordringar, grundade på rätt och sanning. Bästa vilkoret för den inhemska näringens bestånd och förkofran, och tillika det oundgängligaste är, att fabrikanten sättes i tillfälle kunna tillverka till möjligast lägsta pris. Detta indirekta skydd är den säkraste grundval, hvarpå en näring kan byggas. Häåraf följer, att de tullafgifter, som för närvarande så hårdt trycka våra förnämsta rudimaterier, såsom olja, färgstofter och ull, nödvändigt böra borttagas och försvinna. I afseende på den vigtigaste af dessa artiklar, neml. ullen, hafva vi icke förbisett att ett annat intresse finnes, neml. ullproducenternas, som af denna åtärd måhända anser sig förnärmadt. Deri ligger dock enl. vårt förmenande ett bestämdt missförstånd, som vid sakens närmare skärskådande lätt bör försvinna. Vi vilja nu icke tala om den uppmuntran åt detta håll som kan hemtas från de kostnader af cirka 42 procent, hvilka drabba den utländska ullen genom utgående tull, fragt, assutrance och provisioner, ej eller om det billigare inköpspris å de yllemanufakturvaror, som för det egna hushäållets konsumtion erfordras, men säkert är, att ju större fält för sin verksamhet såväl inom Sve rige som brödrariket den inhemska näriagen Jyckas tillkämpa sig, ju mera ökas behofvet af uh och ju flere konkurrenter uppstå som ifriga köpare af densamme, hvilket åter måste medföra ett gynsamt inflytande på afsättningens raska gång; hvaremot det å andra sidan är lika så säkert aw ingen än så hög skyddstull förmår tillskynda ullproducenterne någon fördel, der manufakturerna ligga under och borttyna. Skulle dessa skäl icke vara nog talande; våga vi i underdånighet tillägga, att produktionen af inhemsk ull alldeles icke under den hittills gällande tullbestämmelsen vunnit någon tillvext, att dess hela värdeicke utgör !v,,:del af de inbemska yllemanufakturerna och att således tillämpningen af den stora grundsats, som vi nyss vågat framställa såsom första vilkoret för en förändrad lagbestämmelse, icke för en så vansklig omständighets skull bör uppoffras. Vidare anse vi såsom vigtiga vilkor: att våra närvarande kreditlagar blifva skärpta, att de ansenliga summor, som nu under loppet af ett år och ofta ännu längre ligga döda och ofruktbara i våra böcker, må göras lefvande genom gäldenärens förskrifningar, och på detta sätt med tillbjelp af goda låneanstalter bereda den kapitaltillgång, som utgör alla näringars förnämsta bäfstång, och som på annan väg, i lika naturlig och välgörande grad förgäfves sökes. I öfrigt instämme vi gerna i de garantier som fabrikssocieteten i underdånighet vågat föreslå. Detta om vilkoren, nu till tiden. Eders Kongl. Maj:ts nådiga afsigt med denna förändring kan omöjligen af oss tänkas annorlunda än som en landsfaderlig och vis omsorg att bereda den inhemska näringens nytta och förkofran, på ett sätt, som öfverensstämmer med billighet och rättvisa. Men om så är, blifver deraf en klar följd, att ingen täflan med utlandet förr bör äga rum än sådane åtgärder föregått, hvarigenom den inhemska näringen vunnit nog kraft, att utan fara för sitt bestånd kunna möta sin motståndare. Vi anse denna fordran vara så rättvis och tillika så vigtig för oss, för vår handtering, ja för hela landet att vi från intet håll befara någon motsägelse. Ty det land som af kärlek till egva manufakturers uppkomst och trefnad, under mer än ett århundrade, med ett absolut förbud värnat desamma, skall visst icke vilja förstöra sitt verk med en illa beräknad otålighet. Lyckligtvis behöfva vi eller icke, med afseende å en så vigtig förändring som den i frågasätta denna otålighet på ett alltför stort prof. S. ÅA. K! våra underdåniga önskningar hafva vunnit sitt mål om E. K. M. täcktes i nåder förklara, att förbudet mot införsel af utländskt kläde finge oförändradt qvarstå til slutet af år 1848, men all deremot tullafgifierna för våra råämnen upphöra med Juni eller Juli månad 1847. Från ett sådant Eders Kongl. Maj:ts böga beslut skulle en rik källa af välsignelse utströmma. Derigenom föreginge den vigtiga förändringen stilla och utan skakande brytningar. Våra farhågor om alltför kännbara förluster vid realiserandet af det lager vi dels hafva färdigt, dels under arbete, skulle till största delen försvinna; vårt mod att efter upp arbetandet af de förtullade råämnena, med förökad ifver fortsätta vår tillverkning af tullfria råämnen. vinna en kraft, som fullkomligen betryggade våra tusentals arbetare för den förfärliga vådan attsakna en nödig sysselsättning, hela vår förmåga uppbjudes att taga fullständig kännedom om utlandets större konstfärdighet och förbättrade machiner, för att deraf draga all möjlig fördel i vårt egna fabrikat under tiden, och på detta sätt vinna den nedsättning i pris och den redbara godhet, som slutligen, då förhndet nnnhörde skulle hättra än alla andra medel