väldet i Slesvig, i händelse det hotas, hvilket lorden
mekar ännu bafva skett.
För vår del måste vi tillstå, det vi anse br DIs-
raeli, lord Palmerston och Danmarks rådgifvare samt-
ligen hafva helt och hållet orätt. Vi finna icke,
att Danmark har något på rätt grundadt och ratio-
nelt anspråk på detta land, för att få hjelp i något
sådant företag, eller försök. Vi anse icke sakernas
närvarande läge och förhållanden till fullo innefat-
tade i 1715 och 1720 årens traktater, hvilka, om
de åberopas och anses gällande, skulle medföra de
absurdaste suppositioner och slutföljder, fulla af non-
sens ända till den grad, att dessa traktaters accep-
terände af lord Palmerston såsom ännu gällande,
förekommer 033 likt den onödigaste och olyckligaste
Donquixotism.
För att förstå frågen, måste vi uppdraga den från
källan, Efter Carl XII:s nederlag vid Pultava, för-
enade sig alla tyska makter att dela rofvet efter
den fallne monsrken, och tillegna sig Sveriges be-
sittningar söder om Baltiska hafvet. Kurfursten af
Hannover var en af de ifrigaste; och som han hög-
ligen åstundade att foga Bremen och Verden till
sina kurstater, förmådde han danskarne till krig mot
Sverige, och afslöt i Maj 4745 en traktat med
konungen i Danmark, hvarigenom denne skulle af-
träda Bremen och Verden, hvilka han inkräktat från
Sverige, till kurfursten, hvaremot den sednare del-
tog i kriget och garanterade, att Danmark skulle
besitta den hertigliga andelen i hertigdömet Slesvig.
För att göra begripligt hvad denna garanti be-
tydde, måste man veta, att inom gränsorna af pro-
vinsen Slesvig, som tillhörde konungen af Danmark,
funnos vissa kretssr, hörande till hertigen af Hol-
stein-Gottorp, såsom hertig af Slesvig. Dessa kret-
sars hufvudstad var Tonnenburg. Hertigen af Hol-
stein-Gottorp var i rära förbund med Sverige, och
en hans garnisoa fanns förlagd i Tonnenburg. Denne
hertig var icke elienast en af Sveriges mest nitiska
allierade mot Danmark, utan hans minister, baron
Goertz, utgjorda tillika den verksamme diplomat,
hvars intriger voro på väg att lyckas förändra eu-
ropeiska politikens hela utseende, och bilda en liga
mot Hannover, Danmark och Preussen. 4715 års
traktat innebar tydligen den öfverenskommelse att
Georg I (kurfursten af Hannover) skulle, vid krigets
slut, understödja konungen af Danmark i besittnin-
gen af den delen af Slesvig, hvarpå hertigen af Got-
torp gjorde anspråk, hvaremot Danmark skulle åt
Georg I lemna Bremen och Verden, och understö-
dja honom i besitiningen deraf.
Kriget fortfor och slöts ändtligen genom Carl
XII:s död 4748. Sverige kunde ej längre motstå
Danmarks, Hannovers och Preussens förenade vapen;
hvarföre det vid freden i Stockholm, afslutad i Juni
47920, biföll desca makters anspråk. Det, hvarpå
Danmark lade mesta vigt, var dess bibehållande vid
full och suverän besittning af det lilla territorium
jemte fästning, som lågo omslutna af dess provins
Slesvig, och hörde till familjen Gottorp... Sverige
kunde icke bortgifva detta territorium, som ej till-
hörde denna makt. Danmark begärde derföre, att
Sverige blott skulle garantera danskarnes fortfarande
besittning deraf. Sverige invände, att ett sådant
appförande å dess sida emot en sin allierade, her-
tigen af Gottorp, vore otacksamt och varhederligt;
det erbjöd sig allenast, att ej sätta sig emot ett
förfogande till huset Gottorps uteslutande. För att
lösa svårigheten, kommo England och Frankrike
till mötes, och garanterade konungen af Danmark
att bibehålla honom vid besittningen af Tönningen,
jemte den del af hertigdömet Slesvig, hvarpå Got-
torparne gjorde anspråk, emot Gottorparne och de-
ras biträdare. Sådan är syftningen, meningen och
naturen af 1720 års traktat. Den har endast afse-
ende på huset Holstein-Gottorps anspråk. Och såsom
denna familjs representanter åren 4767 och 4773
formligen cederade och öfvergåfvo hvarje anspråk
på dessa särskilda delar af Slesvig, så är det tydligt,
att 17145 års stipulationer ingingo i 4720 års, och
att Englands garanti af 1720 års traktat fullkom-
ligt abrogerades genom 1773 års traktat.
I hvad fall som helst, antingen denna garanti
upphört eller fortfar, kan den dock ej utsträckas
längre än till bibehållandet af de gamla hertigliga
andelarne i Slesvig, och deres konnexion med och
underkastande under provinsen Slesvig sjelf. Intet
påhitt kan vrida denna stipulation derhän att ga-
rantera antingen danska kronan eller Slesvigs her-
tigmössa åt en viss familj. De hannoverska och brit-
tiska undertecknarne af 4720 års traktat efterfrågade
icke om Danmark ej skulle gå till qvinliga arfvin-
gar, och Slesvig deremot blott till manliga. Om
deras föremål varit att för alltid fästa hela Slesvig
vid Danmarks krona, så hade de måst ingå i den
frågan; men detta tillhörde ej deras ärende. Att
arantera den hertigliga andelen af Slesvig från att
terfalla till huset Gottorp, var allt hvad England
åsyftade. Och tanken, att utsträcka detta till ep
garanti för att Slesvig aldrig skulle reklamerss af
tyska riket, utgör en bland de hårdragna förklarin-
gar af traktater, som endast kan försökas för poli-
tissa och försåtliga förslager.
Huru stå vi i närvarande stund? Slesvig i sin
helhet, ej den blott hertigliga andelen deraf, är af
ett stort antal dess egna invånare, af Preussen och af
Hannover, förklaradt oskiljaktigt från Holstein. Dessa
tyska makter yrka icke, ait nu skilja deita territo
zium från konungen af Danmark. De fordra en
särskild administration af dessa provinser under hans
lydnad. Hvad hafva vi eller 47920 års traktat att
göra dermed? Ingenting. Men likväl, Preussens
och Hannovers påståsnden kunde kanske hafva till
resultat, att prinsen af? Hessen, hvilken, till:fö!je af sin
mors rätt, ska!l succedera i Danmark, icke komme
att succedera i Slesvig, som går till manslinien?
Hvad rör dem frågan oss? Hvad fastställdes 1720?
Aro vi, för att vi i förra århundradet garanterade
Tönningen emot Gottorparne, skyldige att inveckls
oss i krig rörande den frågan, buruvida Slesvig skall
ärfvas på svärds- eller qvinnosidan? Och skall vår
utrikesminister råda oss till fiandtligheter härför
emot sjelfva Hzsznnover, för hvars skull 4720 års
traktat afslöts, lika väl som mot Preussen och hela
tyska konfederationen? Iden är vidunderlig. Den
fastaste ministero, som detta land någonsin sett,
skulle icke hafva kunnat låta förmå sig till att in-
veckla vårt land i krig af en sådan förevändning,
utan att blifva utskrattad. Politiken i ett dylikt
uppförande, rekommanderadt både af Palmerston
och dIsraeli, skulle mötes af ett oerhördt åtlöje,
om något antal personer i parlamentet toge sig mö-
dan att se närmare på frågan; ifrån dIsraelis sida
utgör det en pendant till lord Georgo Bentincks
förslag att taga Cuba.
ff Vi bedja på det högsta underhuset, att hålla ett
skarpt öga på dessa Donquixoter; eljest skola vi en
vacker dag finna landet inveckladt i krig, för en
orsak, som ingen vet det minsta om, eller som, från
det ögonblick någon händelsevis finge lära känna nå-
got derom, skall upptäckas vara en den mest futtiga
och lösliga. )g
LITTERATUR.
En stalskyrka oförenlig m:d Nya Testamen-
et. översätt ning. Jänkäöning 14848, hos J. Sand-