väldet i Slesvig, i händelse det hotas, hvilket lorden mekar ännu bafva skett. För vår del måste vi tillstå, det vi anse br DIsraeli, lord Palmerston och Danmarks rådgifvare samtligen hafva helt och hållet orätt. Vi finna icke, att Danmark har något på rätt grundadt och rationelt anspråk på detta land, för att få hjelp i något sådant företag, eller försök. Vi anse icke sakernas närvarande läge och förhållanden till fullo innefattade i 1715 och 1720 årens traktater, hvilka, om de åberopas och anses gällande, skulle medföra de absurdaste suppositioner och slutföljder, fulla af nonsens ända till den grad, att dessa traktaters accepterände af lord Palmerston såsom ännu gällande, förekommer 033 likt den onödigaste och olyckligaste Donquixotism. För att förstå frågen, måste vi uppdraga den från källan, Efter Carl XII:s nederlag vid Pultava, förenade sig alla tyska makter att dela rofvet efter den fallne monsrken, och tillegna sig Sveriges besittningar söder om Baltiska hafvet. Kurfursten af Hannover var en af de ifrigaste; och som han högligen åstundade att foga Bremen och Verden till sina kurstater, förmådde han danskarne till krig mot Sverige, och afslöt i Maj 4745 en traktat med konungen i Danmark, hvarigenom denne skulle afträda Bremen och Verden, hvilka han inkräktat från Sverige, till kurfursten, hvaremot den sednare deltog i kriget och garanterade, att Danmark skulle besitta den hertigliga andelen i hertigdömet Slesvig. För att göra begripligt hvad denna garanti betydde, måste man veta, att inom gränsorna af provinsen Slesvig, som tillhörde konungen af Danmark, funnos vissa kretssr, hörande till hertigen af Holstein-Gottorp, såsom hertig af Slesvig. Dessa kretsars hufvudstad var Tonnenburg. Hertigen af Holstein-Gottorp var i rära förbund med Sverige, och en hans garnisoa fanns förlagd i Tonnenburg. Denne hertig var icke elienast en af Sveriges mest nitiska allierade mot Danmark, utan hans minister, baron Goertz, utgjorda tillika den verksamme diplomat, hvars intriger voro på väg att lyckas förändra europeiska politikens hela utseende, och bilda en liga mot Hannover, Danmark och Preussen. 4715 års traktat innebar tydligen den öfverenskommelse att Georg I (kurfursten af Hannover) skulle, vid krigets slut, understödja konungen af Danmark i besittningen af den delen af Slesvig, hvarpå hertigen af Gottorp gjorde anspråk, hvaremot Danmark skulle åt Georg I lemna Bremen och Verden, och understödja honom i besitiningen deraf. Kriget fortfor och slöts ändtligen genom Carl XII:s död 4748. Sverige kunde ej längre motstå Danmarks, Hannovers och Preussens förenade vapen; hvarföre det vid freden i Stockholm, afslutad i Juni 47920, biföll desca makters anspråk. Det, hvarpå Danmark lade mesta vigt, var dess bibehållande vid full och suverän besittning af det lilla territorium jemte fästning, som lågo omslutna af dess provins Slesvig, och hörde till familjen Gottorp... Sverige kunde icke bortgifva detta territorium, som ej tillhörde denna makt. Danmark begärde derföre, att Sverige blott skulle garantera danskarnes fortfarande besittning deraf. Sverige invände, att ett sådant appförande å dess sida emot en sin allierade, hertigen af Gottorp, vore otacksamt och varhederligt; det erbjöd sig allenast, att ej sätta sig emot ett förfogande till huset Gottorps uteslutande. För att lösa svårigheten, kommo England och Frankrike till mötes, och garanterade konungen af Danmark att bibehålla honom vid besittningen af Tönningen, jemte den del af hertigdömet Slesvig, hvarpå Gottorparne gjorde anspråk, emot Gottorparne och deras biträdare. Sådan är syftningen, meningen och naturen af 1720 års traktat. Den har endast afseende på huset Holstein-Gottorps anspråk. Och såsom denna familjs representanter åren 4767 och 4773 formligen cederade och öfvergåfvo hvarje anspråk på dessa särskilda delar af Slesvig, så är det tydligt, att 17145 års stipulationer ingingo i 4720 års, och att Englands garanti af 1720 års traktat fullkomligt abrogerades genom 1773 års traktat. I hvad fall som helst, antingen denna garanti upphört eller fortfar, kan den dock ej utsträckas längre än till bibehållandet af de gamla hertigliga andelarne i Slesvig, och deres konnexion med och underkastande under provinsen Slesvig sjelf. Intet påhitt kan vrida denna stipulation derhän att garantera antingen danska kronan eller Slesvigs hertigmössa åt en viss familj. De hannoverska och brittiska undertecknarne af 4720 års traktat efterfrågade icke om Danmark ej skulle gå till qvinliga arfvingar, och Slesvig deremot blott till manliga. Om deras föremål varit att för alltid fästa hela Slesvig vid Danmarks krona, så hade de måst ingå i den frågan; men detta tillhörde ej deras ärende. Att arantera den hertigliga andelen af Slesvig från att terfalla till huset Gottorp, var allt hvad England åsyftade. Och tanken, att utsträcka detta till ep garanti för att Slesvig aldrig skulle reklamerss af tyska riket, utgör en bland de hårdragna förklaringar af traktater, som endast kan försökas för politissa och försåtliga förslager. Huru stå vi i närvarande stund? Slesvig i sin helhet, ej den blott hertigliga andelen deraf, är af ett stort antal dess egna invånare, af Preussen och af Hannover, förklaradt oskiljaktigt från Holstein. Dessa tyska makter yrka icke, ait nu skilja deita territo zium från konungen af Danmark. De fordra en särskild administration af dessa provinser under hans lydnad. Hvad hafva vi eller 47920 års traktat att göra dermed? Ingenting. Men likväl, Preussens och Hannovers påståsnden kunde kanske hafva till resultat, att prinsen af? Hessen, hvilken, till:fö!je af sin mors rätt, ska!l succedera i Danmark, icke komme att succedera i Slesvig, som går till manslinien? Hvad rör dem frågan oss? Hvad fastställdes 1720? Aro vi, för att vi i förra århundradet garanterade Tönningen emot Gottorparne, skyldige att inveckls oss i krig rörande den frågan, buruvida Slesvig skall ärfvas på svärdseller qvinnosidan? Och skall vår utrikesminister råda oss till fiandtligheter härför emot sjelfva Hzsznnover, för hvars skull 4720 års traktat afslöts, lika väl som mot Preussen och hela tyska konfederationen? Iden är vidunderlig. Den fastaste ministero, som detta land någonsin sett, skulle icke hafva kunnat låta förmå sig till att inveckla vårt land i krig af en sådan förevändning, utan att blifva utskrattad. Politiken i ett dylikt uppförande, rekommanderadt både af Palmerston och dIsraeli, skulle mötes af ett oerhördt åtlöje, om något antal personer i parlamentet toge sig mödan att se närmare på frågan; ifrån dIsraelis sida utgör det en pendant till lord Georgo Bentincks förslag att taga Cuba. ff Vi bedja på det högsta underhuset, att hålla ett skarpt öga på dessa Donquixoter; eljest skola vi en vacker dag finna landet inveckladt i krig, för en orsak, som ingen vet det minsta om, eller som, från det ögonblick någon händelsevis finge lära känna något derom, skall upptäckas vara en den mest futtiga och lösliga. )g LITTERATUR. En stalskyrka oförenlig m:d Nya Testamenet. översätt ning. Jänkäöning 14848, hos J. Sand