att på diplomatisk väg göra hvad på dem 2n-
kommer. Suatsutskottet hade gått till viga med
all försistighet och icke inlåtit sig på frågan om
krig. Åcerremiss vore detsamma som halft af-
slag, ty uppskof skulle vålla att målet förfela-
des. För act icke gifva anledning dertill, hade
Utskottet :cke utlåtit sig om hvsrifrån medlen
skulle tagas.
Sedan br P. Lagerhjelm yttrat s:g emot åter-
remiss, uppirädde
Hr G-ipenstedt och besvarade pågra sf br v.
Hartmansdorffs anmärkningar. Kozcgl. Maj:t
hado ej velat fråga om ständernas baslut, ty
EK: M:t vet väl att h:n ensam skall besluta,
utan konungen hade velat vsta om ständerna
vil!e und-rkasta sig uppoffringen af de 2 mil-
lionerna. Stora kreditivet, zom hr von H. på-
pekat, kunde ej lyftas annat än mellan riksda-
gar, och au vore ständerna samlade. De 92
millionerna kunde fås ur banken.
Hvas krigsorsaken angick, så visade talaren
med röre:se och värma, att här icke vore frå-
gan om Slesvig, utan om Danma-ks existens.
Hr Lefren förklarade, såsom ledamot af hem-
liga utskottet, att han vid öfverläggningsrne in-
om det:ax ma inhemtat, at Kongl. Maj:t be-
handlat s-sen så varsamt och — om hin så
finge utrycka sig — så klokt, att ingenting
varit dervid att anmärka. Icke en, utan flera
kommunisationer med ks.binettet i Berlin hace
egt rum, hvilka ej blifvit afvisade, men lem-
nade å ido. Isgen som känner förbållandet kan
säga, att vigot begär fisnes att onödigt banda
sig i striden. Mn talaren var öfvertygad, att
rätta stua:en nu vore inne att ej lägga hän-
derna i 5ors.
Hr Råäf instämde med br Lagerbj-lke och
hyste dei förtroende till Konvuuger och hans
rådgifvare, att han ej ville ingå 1 någon pröf-
ning sf krigets nödvändighet.
Hr Rosenslad påminde, att G:staf Adolf den
store aldrig inlåtit sig i något krig, utan att
dessförivpran rådfråga Ständernr. Invändningen
mot krigat derför att vi äro beslägade med
Germanerna, likaväl som med danskarne, sökte
talaren vederlägga dermed, att Sverige bör vara
058 ändå kirare än Tyst lad ceh att den pi-
gående striden visar att Germanerna ej fråga
efter den skandinaviska slägtskapen. I den tid-
ning, som mest uttalar ceras opinion, yttras o-
förtäckt, a:t de vilja hafva hela Donmark med
Köjpeshamn till flottstation; och hvad våda
skulle icve deraf uppkomma för ocs!
Hr von Hirtmansdorff besvarade åtskilliga
af de mot hans anmärsningar gjorda invänd-
ningar. Hvad fan yttrat om vådorna för Sve-
riges peoungeväsende gällde icke de 2 millio-
nerna, ty de voro bloit bandpenningar. Om
Tyskland ill hefva en flotta, så vinner det nog
sin önskzn; men de dinsia öarne har det icke
ännu, och det är orimligt, att Enzland och
Ryssland s ule öfvergilva dem. Då Gustaf
Adolf rådgjorde med sina Sänder om krig, fö-
relade haa dem annan utredning af frågen, än
som bär iesmnats. Med grunal:gen visades, att
konung:n ever rätt lyfta stora kreditive: äfven
under pågårnds krig.
Grefve G. Logerbjelke ansåg det lika ferligt
att afstyrka ett krig som ait tillstyrka det. Hen
erinrade al: om vi äro fåtaliga i jemförelse med
tyskarne, så hafva vi dock en flo:ta att lägga i
vigtskålen emot dem vid intäffsinde krig.
Friherse Ahlströmer och br Printzenskjöld
yrkade återremiss, den sednare på det att an-
svaret för ei krig ej må kunna skjutas på
Ständerna.
Grefve Spens avsåg denna önskan bäst vinnas
genom bifall till Statsutstoitets betänkende.
Vid des af herr von Hartmansdo;ff begärda
votering segrade denna mening med 494 röster
mot 49.