att på diplomatisk väg göra hvad på dem 2nkommer. Suatsutskottet hade gått till viga med all försistighet och icke inlåtit sig på frågan om krig. Åcerremiss vore detsamma som halft afslag, ty uppskof skulle vålla att målet förfelades. För act icke gifva anledning dertill, hade Utskottet :cke utlåtit sig om hvsrifrån medlen skulle tagas. Sedan br P. Lagerhjelm yttrat s:g emot återremiss, uppirädde Hr G-ipenstedt och besvarade pågra sf br v. Hartmansdorffs anmärkningar. Kozcgl. Maj:t hado ej velat fråga om ständernas baslut, ty EK: M:t vet väl att h:n ensam skall besluta, utan konungen hade velat vsta om ständerna vil!e und-rkasta sig uppoffringen af de 2 millionerna. Stora kreditivet, zom hr von H. påpekat, kunde ej lyftas annat än mellan riksdagar, och au vore ständerna samlade. De 92 millionerna kunde fås ur banken. Hvas krigsorsaken angick, så visade talaren med röre:se och värma, att här icke vore frågan om Slesvig, utan om Danma-ks existens. Hr Lefren förklarade, såsom ledamot af hemliga utskottet, att han vid öfverläggningsrne inom det:ax ma inhemtat, at Kongl. Maj:t behandlat s-sen så varsamt och — om hin så finge utrycka sig — så klokt, att ingenting varit dervid att anmärka. Icke en, utan flera kommunisationer med ks.binettet i Berlin hace egt rum, hvilka ej blifvit afvisade, men lemnade å ido. Isgen som känner förbållandet kan säga, att vigot begär fisnes att onödigt banda sig i striden. Mn talaren var öfvertygad, att rätta stua:en nu vore inne att ej lägga händerna i 5ors. Hr Råäf instämde med br Lagerbj-lke och hyste dei förtroende till Konvuuger och hans rådgifvare, att han ej ville ingå 1 någon pröfning sf krigets nödvändighet. Hr Rosenslad påminde, att G:staf Adolf den store aldrig inlåtit sig i något krig, utan att dessförivpran rådfråga Ständernr. Invändningen mot krigat derför att vi äro beslägade med Germanerna, likaväl som med danskarne, sökte talaren vederlägga dermed, att Sverige bör vara 058 ändå kirare än Tyst lad ceh att den pigående striden visar att Germanerna ej fråga efter den skandinaviska slägtskapen. I den tidning, som mest uttalar ceras opinion, yttras oförtäckt, a:t de vilja hafva hela Donmark med Köjpeshamn till flottstation; och hvad våda skulle icve deraf uppkomma för ocs! Hr von Hirtmansdorff besvarade åtskilliga af de mot hans anmärsningar gjorda invändningar. Hvad fan yttrat om vådorna för Sveriges peoungeväsende gällde icke de 2 millionerna, ty de voro bloit bandpenningar. Om Tyskland ill hefva en flotta, så vinner det nog sin önskzn; men de dinsia öarne har det icke ännu, och det är orimligt, att Enzland och Ryssland s ule öfvergilva dem. Då Gustaf Adolf rådgjorde med sina Sänder om krig, förelade haa dem annan utredning af frågen, än som bär iesmnats. Med grunal:gen visades, att konung:n ever rätt lyfta stora kreditive: äfven under pågårnds krig. Grefve G. Logerbjelke ansåg det lika ferligt att afstyrka ett krig som ait tillstyrka det. Hen erinrade al: om vi äro fåtaliga i jemförelse med tyskarne, så hafva vi dock en flo:ta att lägga i vigtskålen emot dem vid intäffsinde krig. Friherse Ahlströmer och br Printzenskjöld yrkade återremiss, den sednare på det att ansvaret för ei krig ej må kunna skjutas på Ständerna. Grefve Spens avsåg denna önskan bäst vinnas genom bifall till Statsutstoitets betänkende. Vid des af herr von Hartmansdo;ff begärda votering segrade denna mening med 494 röster mot 49.