aelementet eller byråkratien skulle få ett bestämdt söfvertag, och attSverge derigenom torde få en representation ungefärligen likartad med den sista fransyska deputerade kammarns, hvarigenom ingenting vore vunnet på bytet mot den nuvarande ståndsrepresentationen m. m. som kan läsas i A. B. för i tisdags. Vid en dylik jemförelse skall säkert ingen förnuftig läsare kunna neka, att Å. B. här, om möjligt, öfverträffat sig sjelft i djerf oförsynhet. Eller har icke Å. B. förut på det: häftigaste agiterat så väl 1840 års representationsförslag som Reformvännernas 1845, uti hvilka båda röstberäkningssättet var alldeles ojemförligt strängare till förmån för penningaristokratien genom en ända ned ifrån !, ,:dels till 6 å 40 hela röster graderad skala och der, åtminstona i det ena, embetsmannaelementet ovilkorligen skulle i öfre kammaren ega 35 representanter, deribland 20 prester eller s. k. högre lärdomsidkare samt 20 högre beskattade med ett egendomsvärde af minst 100,000 rdr bko, eller en inkomst af-minst 45,000 rdr s. m. (i stället för; i det nu framlagda förslaget icke något enda rum är förbehållet förmögenbheten (?!!), och för valbarhet endast erfordras att ega fastighet å landet till 21,666 rdr 32 sk. bko värde eller en årlig inkomst af 4,333 rdr 46 sk. bko, och detta endast för den händelse att någon icke inkallas af ett mera allmänt och enigt förtroende, eller har en längre tids erfarenhet som riksdagsman, då intel annat valbarhetsvilkor erfordras). A. B. har likväl icke en utan hundradetals gånger påstått, att reformvännernas förslag 4825, oaktadt ofvannämnde så orimligt skarpare restriktioner, vore, i alla hänseenden ojemförligt bättre än den np. v, ståndsrepresentationen. Samma tanke har ÅA. B. yttrat ännu för några månader sedan. Nå väl, var ÅA. B:s mening då, att gifva Sverge en sådan representation som Frankrikes deputeradekammare, eller att i den nya representationen lemnaj ett ,öfvertag åt penningeoch embetsmannaväldet? Nej, Å. B. sade sig då lika som nu strida för folket och ÅA. B. vet lika så väl nu som då, att det föreslagna pröstberäkningssättet etc., icke låter befara hvarken penninge-aristokrati eller byråkrati; A. B. inser lika så väl nu som då, att sjelfskrifvenhetens och ståndsrepresentationens upplösning samt stadgandet af den samfälda valprincipen såsom grund för en ny representation, är det svåraste, likasom det vigtigaste, hvilket väl kan vara värdt den till sina följder lumpna koncessionen af en eller annan siffra. Men se Å. B. vill nu, kosta hvad det vill, göra opposition och rifva sönder det af regeringen framlagda försläget för att, — sägom det rent ut -— ännu någon tid få fiska i det upprörda vattnet. Vi säga icke mer än att ett sådant handlingssätt är ovärdigt en publicist, något mån om sin heder och sitt moraliska anseende. Läsaren fioner, att detta stycke icke är lång!, men så mycket mera jäser af etter. Vi skulle för öfrigt nästan vilja säga att stilen har mycken likhet med hr D:lmans, om vi icte ansåge omöjligt, att br Dalman kunde förnedrsig till en sådan oärlighet, som detta postskriptua utvisar så snart man vill nagelfara det samma. Nej, det kan verkligen icke vara br Dalman; ty han vet ganska vätf, att det hvarken i 1840 års förslag, eller det af 4845 års reformvänners sällskap utarbetade, var den graderade röstskalan, eller vilbarhetsqv2kfikationerna, som af Aftonbladet ansågos utgöra någon förträfflighet i dessa förslag. Tvärtom utgjorde nyssnämnda omständigheter otvifvelaktigt betydliga brister deri; men af hvilket stäl öfversågo de radikale dessa brister, eller läto dem passera? Jo, just af beredvilligbet mot samma justemiliökotteri, som nu är uppbof till det nya förslaget, och som de radikala hade den oklokheten att hopp2s få med sig genom nyssnämnda koncessioner: det har sedan nogsamt visat sig, huru de grå lönat detta i sista stunden. Men vi måste ännu en gång upprepa, hvad som nämndes i onsdagsbladet, att om de vidrörda felen funnos i 4840 års förslag, och re: formvännernas af 1845, så motvägdes den våda, som deraf kunde uppstå, i väsendtlig mån deraf, att den ena afdelningen inoza representa:ionen fick väljas af den aadra, cch icke hade något sådant veto, som här är föreslaget. Dessutom var rikedomen tillika med de högre embetsmännen der icke så afsöndrad inom en särskild kategori, som i det nya förslaget. Under sådane förhållanden betydde inskränkningarne i afseende på valbarheten i öfre kammaren, efter 1845 års förslag, otvifvelaktigt mindre. I alla fill kan det icke vara obekant för Dagbladsförfattaren, att 48435 års förslag uppgjordes såsom ett förmedlingsförslag helt och hållet, och att Bondeståndet icke tyckte om detsamm. Mea huu kan samma förf. väl vilja begära eller påstå, att, då regeringen icke år 4843 visade den minsta beredvillighetatt understödja reformvännernas förslag, pressen nu borde vara firdig att genast jubla öfver ett annat, som genom de två pyssnämnda bestämmelseroa är ännu mera inskränkande. När Dagbladsförfattaren kallar det ohemult och en djerf oförsynthet, att Aftonbladet i det nya förslagets röstberäkningssätt (d. v. s jemväl i de olika valrittsindelningarne) finner sen grundad anledning att befara, att den större förmögenheten och embetsmannaelementet kan få ett bästämdt öfrertag,, huru skall man då benämna samma för:s eget förfarande, att, vid jemförelsen med 1840 och 1845 års förslager,. undandölja de omständigheter vi nu omnämnt? (s Dagbladsförfattaren tilltror sig kunna pästå, L itt Aftombladet endast vill göra opposition och rifva sönder det nya förslaget, för att — :ä gom det rent ut — ännu någon tid få fiska det upprörda vattnet, och förklarar ett sådant hendlingssätt ovirdigt en publicist, mån om sin heder och sitt moraliska anseende. Dessa uttryck skulle icke hafva förundrat oss att få läsa i tidningen Tiden, som är ett blindt och fanatiskt ultrakotteriå organ, raen borde varit förvisade ifrån ett håll, der man vill göra något anspråk på liberalitet eller humanitet. Om vi började utfara i påståenden, att hrr Waldn eller Dalman ådagalägga ett uppförande, ovärdigt publicister, något måna om sin heder och sitt inse:nde — precist samma ord som Dagbladet här nyttjar — hvilka himue!shöga rop skulle icke då upphäfvas! Men emot 038 anser Dagbladet sig icke behöfva spara på NR Ar v(hn pm RN LA AT